Ridån hade gått upp över första akten av Sudermanns "Hemmet". Svenska
teaterns trevna salong låg försänkt i mörker. Blott från de små röda
lamporna i logernas fond lyste dämpade lågor, som rörde sig svagt bakom
kuporna. Konversationen, hälsningarna, som flugit från plats till
plats hade drunknat i förväntningarna, som sögos upp mot den upplysta
scenen. Endast någon enstaka viskning smög sig fram mellan stolraderna
och kvävdes i ett halvhögt skratt. Dörrarna hade slagit igen efter
ett par försenade herrar som glömt sig kvar vid middagskaffet och
cigarrerna. Kritikerna hade intagit sina platser, så långt som möjligt
från varandra, på flyglarna av de främsta raderna. Kikarna blänkte mot
rampljuset. Föreställningen kunde begynna.
Det var den ryktbara ungerska skådespelerskan Aranca Ghilkas andra
föreställning. Helsingfors fördelaktiga belägenhet mellan Stockholm och
Petersburg hade fört den firade divan hit upp mitt i vinterkölden. Hon
hade kommit, föregången av sin berömmelse från Europas huvudstäder och
omsvärmad av reklamer på kontinentens flesta språk. Hennes toaletter
och juveler hade världsrykte, hennes galanta äventyr likaså. Hon var en
av dem som segrade mer på grund av sin skönhet och sina extravaganser
än i kraft av sin konst. Hennes rätta slagfält hade alltid varit rikt
förgyllda mannahjärtan, och var det ännu, trots att åren redan fört
henne ett gott stycke över t.o.m. en betydligt utsträckt ungdoms gräns.
Hon hade nått den ålder då hon begynte intressera även kvinnorna.
Föregående kväll hade hon uppträtt i "L'Étrangère". Publiken var
bländad, imponerad, men kritiken hade förhållit sig reserverad. Bakom
de nödvändiga artigheterna och en del likgiltiga fraser hade de invigda
kunnat läsa sig till kylan som spridde sig från hennes konst. Hon var
stjärnan söm lyste utan att värma. Truppen hon förde med sig hade
betecknats såsom stående under all kritik.
Salongen föreföll i mörkret välbesatt, men en massa fribiljetter
hade utdelats. Corpwieth hade fått en från tidningen. Han besökte ej
annars det slags föreställningar. Han sökte på teatern munterhet och
förströelse, älskade därför mest operetten, men i sista ögonblicket
hade han dock dragit smokingen på sig och beslutit sig för att gå. Hans
berömda urklippsamling av brottmålshistorier från hela världen rymde
många nummer där Aranca Ghilkas namn figurerade i förgrunden.
Akten släpade sig tröstlöst fram på ett obegripligt språk, vars
egendomliga väsljud icke berörde Corpwieth angenämt, överstelöjtnant
Schwartze försökte förgäves dölja sina blanka ögon och sina
ungdomligt röda kinder under en rikedom på grått hår och skägg som
gav honom tycke av en vaxfigur i ett skräddarfönster, och den lilla
förtjusande Marie hade en skuggning på överläppen som mången yngling
i studentåldern kunnat avundas henne. Det svartbetsade, med grönt
överklädda möblemanget till höger hade alltid på honom gjort intrycket
av diversehandel och i den stora farfarsstolen till vänster hade han en
gång sett Rossi dö. Det hörde till hans tidigaste ungdomsminnen.
Första akten var äntligen förbi och den andra begynte omedelbart efter.
Det krävdes ingen scenförändring. Tjänsteflickan kom in och anmälde
Magda. Det gick en susning genom salongen och uppmärksamheten reste sig
liksom för en stöt. Corpwieth måste böja sig åt sidan för att se. En
flintskallig herre hade placerat sitt huvud mitt i synlinjen.
Där stod hon, divan, i strålande aftontoalett och emottog publikens
hyllning med en knappt märkbar bugning. Hon stannade en sekund på
tröskeln, liksom för att famna rummet i en lång, igenkännande blick,
så störtade hon sig över systern och kysste henne våldsamt. Corpwieth
förstod icke strax vad som gjorde denna kvinna så oemotståndlig. Men
nu såg han det. Det var den fulländade smidigheten i hennes gestalt,
rytmen i hennes rörelser, den mättade glöden i hennes väsen, det
utmanande draget kring hennes mun, isen i hennes blick — Han måste
erkänna att divan verkligen var vad ryktet gjort henne till — en
inkarnation av kvinnlig skönhet och elegans.
Hennes uppträdande åstadkom genast ett livligare tempo på scenen. Men
Corpwieth kunde märka att allt icke var som sig borde. Replikerna
hakade upp sig i omotiverade pauser; de medspelande tycktes ömsom söka
varandra och divan med förundrade blickar. Hon iakttog tydligen inte
sceneriet. Hon drogs liksom av en oemotståndlig makt mot högra sidan av
scenen, hon strävade ditåt t.o.m. när situationen stred däremot, och en
gång stod hon så långt framme i scenöppningen, att man tydligt kunde
se formen och enskildheterna av det blixtrande smycke hon bar kring
sin hals. Det var ett präktigt briljanthalsband, sammanhållet framtill
av en femuddad stjärna. I rampens mångfärgade ljus skimrade det med
regnbågsglans. Hennes smala, nervösa fingrar lekte ständigt över det.
Corpwieth brydde sin hjärna med att söka orsaken till denna påfallande
störing i samspelet. Han kunde ej slå sig till ro med förklaringen
att det var blott ett nervöst infall, en tillfällig irritation eller
en meningslös nyck. Det hela hade över sig något avsiktligt, något
överlagt, som utmanade hans psykologiska skarpsinne. Förhållandet måste
ha någon särskild grund, en anledning, som för skådespelerskan betydde
mer än illusionen på scenen. Hon ville något. Men vad —?
Ridån gick ned och lamporna tändes. Corpwieth såg sig omkring, med
ögonen ännu svidande av den plötsliga övergången från mörker till ljus.