Mitt namn är Pettersson, sade det knubbiga, friserade, tvättade och
parfymerade väsen som svävade in i rummet. Adolf V. Pettersson. Som
ni naturligtvis vet, är jag direktör för Aktiebolaget Nationella
Korsettfabriken.
— Naturligtvis, svarade den sålunda interpellerade, och hans ansikte
röjde en oförställd glädje att göra denna bekantskap.
Detta ansikte tillhörde, som läsaren redan gissat, herr Corpwieth,
och scenen var hans lilla men trevna arbetsrum i övre våningen av den
vackra, en berömd vetenskapsman tillhöriga villa, som mot en fond av
mörka granar reser sina vita murar — var? ja, det skola vi icke förråda.
Rummet fick sitt ljus genom ett stort, mot söder vettande fönster.
Ingångsdörren befann sig på den motsatta väggen, så att en inträdande
person genast vid sin entré hade ljuset i ansiktet. Vestra långväggen
täcktes från golv till tak av bokhyllor, på vilka särskilt litteraturen
i herr Corpwieths fack var rikt representerad. Här saknades varken
doktor Watsons samlade arbeten i praktband eller de kompletta
serierna av Nordiska förlagets och Dahlberg & C:os detektivnoveller
lika litet som de utkomna 19 delarna av den inhemska serien Moderna
detektivromaner, östra långväggen smyckades av smakfullt inramade
porträtt av ett antal av herr Corpwieths kolleger och klienter,
de flesta med dedikation. En hedersplats intogs av en fotografi
med Sherlock Holmes' markerade drag och försedd med den smickrande
påskriften: "kollegialt från William Larsson".
— Var god och tag plats, sade herr Corpwieth med den älskvärda
gest, som han lärt sig vid sina besök på högsvenska avdelningens
komediföreställningar.
Direktör Adolf V. Pettersson sjönk behagfullt ned i Liberty-klubbstolen
vid skrivbordets kortända. Varje hans rörelse visade, att han gjort det
till en plikt att utföra allt med märkbart behag.
— Jo, sade han, det har hänt mig något fasansfullt. Jag brukar
verkligen inte eljes begå den indiskretionen att göra besök klockan tio
på morgonen, inte ens affärsbesök, men om ni visste vad som hänt mig!
Ni kan inte ens ana vilket slag som drabbade mig för en knapp timme
sedan. Det vill säga, det var då jag upptäckte min olycka. Tänk er det
värsta! Jag besvär er att försöka tänka er det allra värsta!
Direktören suckade djupt.
— Med största nöje! sade herr Corpwieth förekommande som alltid. Tänk
om ni emellertid skulle ge mig en vink om vad som tilläventyrs passerat?
— Tilläventyrs!... Ja, det är visst bäst att jag börjar från början, så
får ni själv se.
Direktören klarade sin stämma, ställde in den i rätta tonläget och
började med flöjtlika toner sin framställning.
— Som sagt, jag är högsta chef för det företag jag redan haft äran
nämna. Jag tilllägger, att jag inte endast är affärsman. I vårt fack
är det inte nog att köpa eller producera till ett visst pris och sedan
sälja med så och så stor avance — det kräves smak, takt, delikatess,
urskiljning, fantasi, med ett ord: man måste vara konstnär. Människorna
äro antingen produktiva eller reproduktiva. Jag tror mig kunna räkna
mig till den förra kategorin.
Direktör Pettersson tystnade for att avvakta herr Corpwieths
instämmande. Herr Corpwieth bugade gillande. Direktören fortsatte.
— Betänk blott, näst linnefabrikanten är det korsettkonstruktören som
kommer kvinnorna närmast — ah! — och medan den förra blott höljer
dem med ett stycke stoff som mycket väl kunde vara borta, så har den
senare den nobla och, vågar jag säga, den ansvarsfulla uppgiften att
skapa. Jag skapar form, ja former. Jag avslutar och fulländar naturens
stundom något summariska verk. Jag betonar och framhäver vad som redan
föreligger i skön avrundning och placerar i-prickarna på rätta stället.
Direktör Pettersson log ett drömmande, inåtvänt leende. Efter denna
tribut åt de visioner, vilka tydligen svävade förbi hans inre öga,
fortfor han, och det låg nu ett stänk av melankoli i hans klara stämma.
— Men ingen är profet i sitt fädernesland. Det vill säga, jag är nog
profet, en ganska stor profet, men — en lätt rodnad färgade hans rosiga
kinder — mest i landsorten. På landet, i Jyväskylä, bakom Kuopio, i
Peräseinäjoki, i Borgå o.s.v. sälja vi årligen 14000 stycken av vår
inhemska patenterade National-Aino-korsett. I Helsingfors däremot gingo
senaste år endast 14 stycken. Vilket vittnesbörd om Helsingforsdamernas
förvända smak! Men det måste bli en ändring!
Röstens plötsliga falsettklang förrådde verklig sinnesrörelse.
— En ändring måste ske, Helsingfors måste erövras!
— Ni koncipierade en plan, sade herr Corpwieth skarpsinnigt, och nu har
det inträffat något, som håller på att äventyra framgången?
— Precis. Just så. Ni har träffat affärens kärnpukt: jag koncipierade.
Jag uppfann — inventerade — en korsett, ett mästerverk, det vågar jag
påstå, ett under av fyndighet, omotståndligt, epokgörande, fenomenalt.
Huvudstaden var redan min. Och nu är mästerverket borta, och frukten av
ett helt års intellektuellt arbete förspilld!
Direktör Pettersson jagade med en elegant åtbörd bort skuggorna, som
lägrat sig på hans släta panna.
— Men det är inte endast Helsingfors jag tänkte på, fortsatte han
därpå, mina vyer hade större vidd än så. Jag hade också ämnat lägga
an på export av min kreation. Min vän, attaché Lindhströöm vid
svenska legationen, en charmant person, har bestämt lovat lägga hela
sitt inflytande i vågskålen för att skaffa mig korsettleveransen
till svenska arméns löjtnantskår. Allt i allt hade den inhemska och
utländska avsättningen givit mig en säker vinst av c. 10,000 mark
årligen under 10 à 15 års tid. Det är således lågt räknat 100,000
mark jag gått miste om — frånsett alldeles äran — genom att mitt verk
berövats mig i fulländningens ögonblick! Vad är att göra?
Direktör Pettersson vred sina händer med grace.
— Jag antar, att saken är mycket enkel, sade herr Corpwieth,
uppmuntrande honom med den välvilja som i så hög grad utmärker honom.
För det första: vilken är, med ett par ord sagt, den avgörande
principen i er uppfinning? För det andra: var och under vilka
omständigheter har ni förvarat det kostbara föremålet? För det tredje:
vilken av edra konkurrenter — ty en man som ni har naturligtvis både
konkurrenter och avundsmän — kan speciellt antas ha intresserat sig
för uppfinningen? Jag antar, att ni inte varit förbehållsammare än
omständigheterna krävt, och att ett och varje sipprat ut?
— Naturligtvis har en man som jag en massa konkurrenter, alla de stora
utländska firmor som göra affärer på Finland i samma bransch, och
alltför hemlighetsfull har jag inte varit. Ni förstår, fantasin verkar,
och man måste ibland ge den utlopp också i ord; det är så skönt att
prata. Men hemligheten med själva principen har jag bevarat i djupet av
mitt bröst. Idén fick jag i Brera-muséet i Milano, dit jag kommit på
en av de estetiska studieresor som jag årligen företar för att samla
inspiration. Längst bort i korridoren låg ett litet, ensligt kabinett.
Dit styrde jag mina steg, livad av en manande röst i mitt inre. På
ena sidan hängde en madonna ur Bellinis skola, mittemot en riddare av
Cranach. Riddarens harnesk och jungfruns livstycke ingingo en harmonisk
förening i min fantasi, och principen för min uppfinning framstod för
mig i bländande klarhet. Efter närmare ett års träget arbete fann jag
den tillfredsställande tekniska lösningen av problemet: planchetter av
amerikanskt ejderdunsstål i följande nya arrangemang: en stomme av...
Herr Corpwieth log.
— Tack, sade han. Jag vet antagligen redan allt vad jag behöver veta om
konstruktionen. Idén kan således koncentreras i ordet "metall"?
— Ja, amerikanskt ejderdunsstål, mjukt som dun, lätt som en snöflinga.
I ett nytt arrangemang. Det är något avgjort revolutionerande.
— Förträffligt. Och förvaringsplatsen?
— Mitt kontor i Lundqvist'ska affärspalatset. Inre rummet, där jag
i regeln vistas hela dagen. Där låg det första färdiga exemplaret,
urmodellen, placeradt i den slipade kristallkål, i vilken jag brukar
förvara rosorna som jag får; den råkade stå tom.
— Den slipade skålen...
— Förlåt, det var en slipad kristallskål!
— Alldeles riktigt, instämde herr Corpwieth, som med sitt utpräglade
sinne för det exakta fann rättelsen befogad. Den slipade kristallskålen
stod var?
— På hörnbordet, till höger om fönstret. Vi ha nämligen endast ett
fönster. Men det är i stället tre och en halv meter brett. Jag lät
sätta upp nya gardinstänger i förra veckan.
— Rummets bredd?
— Fem meter.
— Bordet måste således ha stått alldeles intill fönstret?
— Visserligen. Men fönstret var stängt. Jag har för resten dubbla
fönster i mitt rum, och till och med om man kunnat komma upp till femte
våningens nivå från gatan...
— ... eller ner till femte våningen från taket...
— ... så kan man inte utifrån öppna dubbelfönster.
— Nej, instämde herr Corpwieth. Inte gärna. Åtminstone inte om de gå
inåt.
— Fönstren i mitt rum gå inåt.
— Hur är det med våningen ovanpå. Huset blev tillbyggt med en sjätte
våning då den nya byggnadsordningen trädde i kraft; har någon redan
hunnit flytta in?
— Ja då; i förra veckan uppenbarade sig en lång räkel med dinglande
armar och vingliga ben. Han försökte se soignerad ut, men herregud,
så'na halsdukar! det är inga halsdukar. Kravatter är det, fladdrande
som på konstnärerna på övre Brondin. Och inga former har han heller.
Grymt, grymt!
— Inföding? Utlänning?
— Det har jag ingen aning om.
— Ni har inte hört honom tala?
— Nej. Jo. Nu påminner jag mig att jag verkligen hört honom tala.
Det var för resten inte mera än ett enda ord. Det var i förgår. Jag
gick nedför trappan, och han åkte förbi mig i hissen, och jag hörde
plötsligt ordet "halt!" Jag trodde först att det gällde mig, och
stannade. Men han tog ingen notis om mig, och jag märkte då, att han
talade med en annan person i hissen. Också den andra sade ett ord, som
jag uppfattade. Det var ordet "Geld", så att jag antar, att de talade
om affärer. Kanske den förre med sitt "halt!" varnade den senare att gå
alltför brådstörtat till väga i någon affär. Vad tror ni?
— Jag tror, att frågan om de båda okända individernas nationalitet
kan anses löst, med en viss sannolikhet åtminstone. Har ni varit i
Österrike, t.ex. i Wien?
— Om! Jo, det vill jag lova. Wien är som ni vet, jämte Paris, den stora
centralhärden för vår konst, och jag har ständigt min blick riktad
mot dessa båda orter. Speciellt mot Wien. Där har jag nämligen min
farligaste konkurrent, österrikiska Korsett-trusten. Jag vet inte vad
de ville ge för att komma över min hemlighet. Betänk blott, vilket
slag de skulle tillfoga mig, som f.n. är deras enda rival i Finland
och i en snar framtid deras farligaste konkurrent på den skandinaviska
marknaden, i sinom tid helt säkert också på världsmarknaden!
— Bra. Vi återkomma till den saken. Säg mig nu om ni på sista tiden
lagt märke till något särskilt i er atelier.
— Något särskilt? Jo, det vill jag lova. Kan ni se den här?
Direktör Pettersson frambefordrade i dagens ljus en pince-nez och
överräckte den åt herr Corpwieth.
— Om jag kan se den? Javisst. Den är just inte av det mikroskopiska
slaget.
Herr Corpwieths anmärkning var fullt befogad. Det var i själva verket
en gigantisk tingest. De stora glasen omramades av enormt tjocka
stålbågar, och fjädern var närmare en centimeter bred. På dennas undre
sida uppdagade herr Corpwieths skarpa blick nästan omedelbart en
inskription i ålderdomlig gotisk fraktur.
— "Kaspar Netscher. Augspurck 1639", läste herr Corpwieth flytande.
Tack vare sin vän Bergdahls intresse för inkunabelforskning hade
han kommit att förvärva sig en ingående kännedom om flydda tiders
stilsorter, och dessa typer från en så sen period som förra hälften
av 1600-talet beredde honom ingen svårighet. Det var till en god del
denna färdighet, som tillät honom att med en så lekande lätthet finna
lösningen i äventyret med Det fuktiga korrekturet.
— Ja..., anmärkte herr Corpwieth som förstår konsten att säga mycket i
få ord.
— Ja, instämde direktör Pettersson, jag kom över detta praktstycke en
gång i Mainz. Då jag vet hur kringskuren er tid är, skall jag inte
upptaga er med att nämna vad jag erlade för det. Men någon liten summa
var det inte. Ni skall veta, att jag samlar pincenez'er. Ni förstår nog
vad det är som tjusar mig i dem?
— Naturligtvis. Allt som fjädrar och stöter på planchett, sade
herr Corpwieth för vilken några psykologiska gåtor icke existera,
intresserar er...
— ... intresserar mig mäktigt. Just så. Jag och doktor Wirzenius äro de
enda i hela landet, som förstå sig på sådana saker. Om det funnes någon
tredje utom oss, skulle vi bilda en förening. Men på tumanhand går det
ju inte.
— Inte gärna. — Ni har således iakttagit något särskilt i samband med
er intressanta pince-nez?
— Det var sant. Pardon. Jo, i förgår afton hade jag som vanligt klockan
11 -tiden lämnat min atelier. Jag hade promenerat ungefär tio minuter,
på sin högsta höjd en kvarts timme, då jag kom att tänka på att jag
lämnat dörren till mitt kassaskåp öppen. Jag hade skjutit till den
men inte låst den, jag såg tydligt för mig att den stod på glänt. Jag
återvände således till ateliern. Dörren till ateliern är försedd med
bokstavslås, och för att kunna sköta kombinationen satte jag pil mig
pince-nez'n.
Direktör Pettersson gjorde en konstpaus, som livligt senterades av
herr Corpwieth, vars sinne för det dramatiskt spännande under trägna
biografteaterbesök nått en mindre vanlig subtilitet.
— Ni öppnade dörren, sade han därpå, förutskådande direktörens
handlingar, och ni steg in.
— Det gjorde jag. Och kan ni tänka er, i och med detsamma rycktes
pince-nez'n från min näsa. Det kändes högst brutalt! Sedan fann jag,
att den befann sig i andra ändan av rummet.
Direktören såg förorättad ut.
— Vid hörnbordet, fortsatte herr Corpwieth lugnt. Där den slipade
kristallskålen med urmodellen befann sig, inte sant?
— Alldeles. Den låg på golvet tätt intill bordet.
— Samtidigt hörde ni först ett skramlande ljud, sedan en klang, som om
ett stycke metall lagit emot glas?
— Precis.
— Och urmodellen låg inte på sin plats?
— Nej. Den låg till hälften utanför den slipade kristallskålen.
— På vilken sida av rummet står kassaskåpet?
— På högra sidan.
— Öppnas skåpet åt höger eller åt vänster?
— Åt vänster.
— Då stod således dörren till kassaskåpet, som ni lämnat på glänt, nu
på vid gavel?
— Ja, men hur kan ni veta allt det här? Direktör Pettersson såg nästan
en smula misstänksam ut.
— Ett ögonblick. Säg mig först, var ventilen befinner sig. På högra
sidan, inte sant? Ovanför hörnbordet?
— Mycket riktigt.
— Fönstret, fortsatte herr Corpwieth sin deduktion och den eljes
så förbindlige gentleman-detektiven tycktes knappast längre lägga
märke till att han strängt taget hade en interlokutör, fönstret går
från golvet och nästan ända upp till taket, det kan man se utifrån.
Trossbottnarna äro av betong och nästan papperstunna. Skönt. Och
ventilerna höra inte till de minsta; våningarna i Lundqvist'ska
affärsplatset äro avsedda att användas också som verkstadslokaler,
upplag o.s.v., och det måste vara något så när väl sörjt för
ventilationen. Ja, saken är klar. Gåtan är löst. Det har strängt taget
alls inte varit någon gåta.
Herr Corpwieth suckade. Åter en gång hade han nödgats befatta sig
med ett av dessa problem, som vid första beröring sjönko samman som
korthus. Livet var i det stora hela en bra trist uppfinning. Vad var
det Schopenhauer sade, när han gick till sin tandläkare? Människan,
sade han, består av...
Direktör Pettersson, som hittills respekterat mästarens meditationer,
tog nu till orda.
— Ja, men jag kan inte se..., sade han.
— Det får ni strax. Med den här, svarade den till verkligheten
återkallade herr Corpwieth.
Han drog ut andra skrivbordslådan uppifrån på vänstra sidan och framtog
en kikare.
— Nu går vi, sade herr Corpwieth.
— Upp till ateliern?
— Nej. Det är nog att vi stanna på gatan. Dessutom tycker jag inte om
att åka i hiss.
Så förhöll det sig verkligen. Även herr Corpwieth har sin begränsning,
och ända sedan äventyret med Den sorgsne strumpstickaren bevarar han en
obetvinglig motvilja mot hissar.
— Ja, men jag skulle gärna..., återtog direktör Pettersson.
— Som sagt, nu går vi, återtog å sin sida herr Corpwieth, vars
älskvärdhet inte utesluter fasthet.
Och de gingo, till spårvägsstationen utanför katolska kyrkan där
de embarkerade i första vagn. Några viskningar, några forskande
ögonkast från sidan förrådde, att herr Corpwieth icke helt och hållet
lyckats undgå ryktbarheten och populariteten trots den absoluta
tillbakadragenhet, i vilken hans verksamhet som gentleman-detektiv
— försåvitt på honom berodde — städse höljes. Direktör Pettersson
bröstade sig lätt, charmerad att visa sig i detta sällskap. Herr
Corpwieth erfor trots sin viljestyrka ett visst behov att ge sig
kontenans och framtog en cigarrett. Konduktören överräckte artigt en
brinnande tändsticka; bland spårvagnskonduktörerna är nämligen herr
Corpwieth persona gratissima sedan det i spårvägskretsar berömda
äventyret med Den falska växeln.
Vid haltpunkten mittemot Wilhelms' apotek stego resenärerna av.
Herr Corpwieth ledde expeditionen in på Mikaelsgatan. Här, på södra
trottoiren, mittemot Lundqvist'ska affärspalatset, fattade den posto.
Direktör Pettersson var uppfylld av spänning, och hans kindben antogo
en högre färg. Han blickade förväntansfull på den outgrundlige
Corpwieth. Denne framtog kikaren, överräckte den lugnt åt direktören
och redde sig för egen del att tända en ny Klubb 7. Saken tycktes ha
förlorat allt intresse för honom.
— Tag nu kikaren, sade han, och säg mig vad ni ser omedelbart till
vänster om ert atelierfönster, vid pass en halv meter nedanför sjätte
våningens fönsterkarm.
Direktör Adolf V. Pettersson fattade kikaren med sin sirligt ganterade
hand, förde den till sina ögon och dirigerade sin blick mot den angivna
punkten.
— Sannerligen! utropade han efter en halv minuts intensivt studium av
murytan. I sanning!
— Ventilinfattningen är bortbruten?
— Ventilen är weg! Vad vill det säga?
— Det är den, och det är nog också innanmätet, ståltrådsgallret. Det
vill säga så mycket som, att det är den vägen er kreation försvunnit.
— Ja, men... Visserligen är ventilen bred, men inte kan väl någon
människa i världen den vägen ha praktiserat sig in i ateliern. Det är
omöjligt!
Herr Corpwieth log sitt bleka leende.
— Det är det, sade han. Men er urmodell är inte 90 eller 100 cm tjock
om livet, som de sylfidiska varelser den är avsedd för, så att för den
har det inte varit svårt att passera.
— Ni menar att någon varit framme med en tång eller krok och fiskat upp
den från den slipade kristallskålen?
— Inte orätt gissat! Det är nästan riktigt. Men någon måste först
praktisera det eftertraktade föremålet upp till ventilens höjd.
Hur det gick till, är ju ganska klart. Tänk på pince-nez'n som så
brutalt rycktes från er näsa i förgår. Den var av metall. Tänk på
kassaskåpsdörren, som stod på vid gavel ehuru ni lämnat den på glänt
— också den ett föremål av metall. Och er uppfinning — för en halv
timme sedan enade vi oss om att koncentrera principen i er uppfinning i
ordet "metall". Här har någon varit framme med en magnet, helt säkert
en elektromagnet av enorm styrka. Någon annan rimlig förklaring finnes
knappast. Utesluta vi det orimliga, nå vi sanningen — den är alltid
banal, färglös, kort sagt: rimlig i högsta grad. Tyvärr.
— Ja?
— Ja. Och nu har ni bara att få tag på den långa räkeln med de
dinglande armarna, som ni så uttrycksfullt beskrev, och hans
medhjälpare. Antagligen är det två utskickade från trusten i Wien,
som...
— Säkert! säkert! nästan skriade direktör Pettersson, och glömmande
sig för ett ögonblick beledsagade han detta utbrott med så häftiga
åtbörder, att den i närheten flanerande passkonstapeln, som redan
med en viss misstro iakttagit kikandet, kände sin pliktkänsla vakna.
Beslutsamt styrde han kurs på de båda misstänkliga individerna. Herr
Corpwieth, vars fina öra förnummit de taktfasta stegen, vände sig om
mot den kommande — det behövdes blott att denne fick se de välkända
dragen för att han med en diskret hälsning skulle draga sig tillbaka.
— "Kah sentlemanni kun taas on liikkeessä!" var den reflexion som
med stora bokstäver stod att läsa på hela hans personlighet. Vi böra
måhända meddela läsaren, att "sentlemanni" i själva verket är den
förkortade benämning, under vilken herr Corpwieth njuter en nästan
legendarisk ryktbarhet inom den officiella ordningmaktens läger.
— Det "halt!" och det "Geld" ni hörde, fortsatte herr Corpwieth, var
utan tvivel det "halt" och det "gelt" varmed sydtyskarna i allmänhet
och österrikarna i synnerhet älska att specka sitt tal, ungefär som
somliga hos oss pryda sitt med "tuota" och "dehäran".
För detta sitt filologiska vetande hade herr Corpwieth att tacka den
bekanta resa, som han i anslutning till sitt mest berömda äventyr
kallat "639. VII. 5" — för inte länge sedan företagit. På återvägen
från sin höge klient hade han verkligen besökt grafiska utställningen
i Leipzig; här hade han sammanträffat med sin distingerade vän
Nässellöf, och genom att som intresserad och på allt aktgivande
åhörare bevista de underhandlingar, vilka denne bedrev med nio olika
tänjbara bokskåpsfirmor, hade han vunnit en rätt omfattande kännedom
om nyhögtyskans olika lokala skiftningar. Medan han på detta sätt i
rört minne återkallade sina och herr Nässellöfs gemensamma upplevelser,
fortsatte han samtalet med direktör Pettersson.
— Är det något annat ni vill veta?
— Visst tusan. Det viktigaste. Var äro de nu?
— Och det kallar ni det viktigaste. Den detaljen är verkligen alltför
enkel, för att vi inte med fullt förtroende kunde lämna den åt min vän
Lestrade vid Scotland Yard — det vill säga — dehäran — jag menar herr
Kivinen, tredje kriminalkommissarien — det är hans specialitet. Ring på
till honom, så har ni er kostbarhet i morgon vid fem-tiden.
— I så fall har jag således blott att på det allra förbindligaste tacka
för edert värda bistånd.
Direktör Adolf V. Pettersson fattade sin blänkande cylinder och lät den
beskriva en noga beräknad halvcirkel genom den friska höstmorgonluften.
— Till den affärsmässiga sidan av saken, sade han och sänkte diskret
sin stämma, skall jag taga mig friheten att i sinom tid återkomma...
— Tack, sade herr Corpwieth. Men jag lyfter aldrig några honorar.
Direktören anlade en besviken min.
— I så fall, sade han, vågar jag anhålla att som en gärd av rent
personlig uppskattning få sända er några prov på min konst — ni har
låtit mig profitera av er konst, ni måste i er tur få njuta av min!
Herr Corpwieth avböjde obevekligt även detta naturahonorar. Direktör
Pettersson insisterade med den tacksammes indiskretion:
— Ja, men hela världen vet ju, att herr Bergdahl efter äventyret med
Klackarna revanscherade sig genom att utanför era fönster plantera ett
rikt givande päronträd, och då borde också mina...
— Päron är något helt annat, genmälde herr Corpwieth, päron tycker jag
om.
Och då i detsamma en gul vagn susade fram från Spårvagnstorget,
nickade han ämabelt åt den bugande direktören och kastade sig med den
förfarne yachtsmannens vighet upp i vagnen.
Det låg honom om hjärtat att så snabbt som möjligt nå biblioteket.
Klockan hade nämligen redan för en god stund sedan slagit tolv, och
herr Corpwieth hade inte till något pris i världen velat försumma den
konversation om dagens händelser och medmänniskornas öden, med vilken
hans kolleger plåga inleda sin idoga verksamhet och vid vilken herr
Corpwieth intar den framskjutna plats, som tillkommer honom på grund av
hans skarpa deduktionsförmåga och hans under loppet av många sällsamma
äventyr förvärvade människokännedom.