En karaff portvin kom in på bordet. De två vännerna genomgingo
tillsammans dygnets händelser.
— Ett ville jag dock gärna veta, frågade Bergdahl. — Hur fann du
egentligen lösningen på den här konstiga historien?
— Det var klackarna... sade Corpwieth med ett undertryckt skratt.
— De fördömda klackarna! De stod ju där de stod och ledde ingenvart.
Varken bokstavligen eller bildligt. Dessutom var de ju bara två.
— Så mycket bättre. Om de varit flera hade saken ställt sig svårare. I
begränsningen ligger all åskådnings styrka. Nu fanns de blott där de
skulle finnas.
Corpwieth tände en cigarrett. Hans blick fångade en solstråle som
fyllde vinets brunröda vätska med en underbar glöd.
— Den man som tryckt in spåren under ditt fönster hade sitt ärende just
där. Han smög sig in på tårna och gick ut på samma sätt, men under
fönstret stannade han och fullföljde sitt värv. Han gjorde sina steg
ohörbara — det behövde han blott under förutsättning att någon kunde
höra honom. Alltså kom han natten mellan söndag och måndag när du var
hemma. En vanlig tjuv hade sökt ett tillfälle när han riskerade det
minsta möjliga. Mannen gjorde tvärtom. Alltså hade han en särskild
anledning. Han sökte något bestämt, något som du hade med dig och han
blott kunde finna den natten. Det föll nästan av sig självt: besöket
gällde din päronkorg.
— Men hur i vida världen kunde du ana dig till vad han ville med den?
Corpwieth tog fram ett litet brunt föremål ur sin börs.
— Lyckan var mig bevågen. På fönsterbrädet fann jag denna stjälk jämte
en bit silkespapper. Otaliga gånger har du haft vänligheten undfägna
mig med alster av din fruktträdgård, inlindade i finaste silkespapper.
Det var tydligt nog — mannen hade vecklat upp något av dina päron och
därvid råkat bryta av stjälken. Jag förstod inte strax om han tagit det
med sig eller kanske lagt det tillbaka. På utställningen visade det sig
emellertid att alla päronen funnos i behåll. Jag bad dig då undersöka
dem. Alla hade stjälken kvar utom detta —
Han visade på bordet där han placerat den skämda frukten.
— Det ges enklare sätt att stifta bekantskap med dina päron än att
stjäla din nyckel och smyga sig in om natten för att njuta deras blotta
åsyn. Mannen hade förehaft något med dem. Resten gav sig utan vidare.
Jag misstänkte genast en medtävlare. Din städerskas beskrivning angav
tydligt nog en man från landet. Och så var det igen klackarna...
— Klackarna?
— Blott en byskomakare på landet använder det slags spikar med breda
huvuden. Märkena stodo fast och djupt i golvet. Innehavaren var van
att trampa jorden med ägarens medvetna eftertryck. Det återstod bara
att söka mannen. På utställningen måste han finnas. Presentationen
ombesörjde du själv. Ja, fortsättningen har du personligen varit vittne
till.
Bergdahl tryckte vännens hand, icke utan beundran.
— Du är en mästare. Så enkelt var alltså det hela.
— Allting är enkelt i ljuset av händelsernas egen logik, svarade
Corpwieth anspråkslöst. — Men mästare skapa egna metoder. Jag använder
blott dem jag lärt mig ur böcker som du föraktar.
Han tömde sitt glas, reste sig och såg på klockan.
— Tiden lider. Vi får lov att ta spårvagnen för hinna i tid till
biblioteket.