En strålande höstdag vandrade Corpwieth den kända vägen till
biblioteket. Han kom från Brunnsparken där lönnarna lyste i gult och
rostrött och nu såg han ut över den solbelysta hamnen och fjärden. Det
var tungt att en sådan dag stänga sig inne på biblioteket och glöta i
böcker, kataloger och kartonger. Han följde med ögonen en liten smäcker
motorbåt som pilsnabbt skar genom vattnet. Den skarpa stäven yrde
upp två höga, skummande vågor och bakom den breda aktern forsade en
bubblande, vit fåra. Corpwieth suckade. Han kände avund mot människorna
i båten, och hans blickar fästes vid mässingsbeslagen som blixtrade
i solen. Han stannade och såg efter racern. Han längtade ut till
skärgården och fann världen orättvis som tillät dessa människor att i
en dylik, elegant mahognifarkost ila ut mot kobbar och holmar medan
andra måste sitta och andas bokdamm en hel lång förmiddag. Men båtens
resa blev icke lång. I en elegant båge styrde den upp till den sista
yachten som ännu i ensamt majestät låg kvar i Nyländska Jaktklubbens
hamn. Corpwieth kände yachten. Han hade läst de entusiastiska
skildringar som "Frisk Bris" i flere nummer haft om båten. Den var
en av landets vackraste fartyg och Corpwieth hade i synnerhet fäst
sig vid fotografierna av den utsökt förnäma kajutan där allt vittnade
om rikedom och smak. Yachten hette "Gitanjali" och ägdes av den
förmögne direktör Limburg, en litet besynnerlig äldre rentier om vars
ungdomstider på sjön det berättades så vilda och märkvärdiga historier.
Corpwieth suckade och fortsatte sin vandring. Han skulle ha givit mycket
för att en dag som denna byta ut biblioteksgöromålen mot en liten
seglats. Men världen var nu en gång sådan den var och Corpwieth gick
raskt vidare för att nå sitt ämbetsverk inom lagstadgad tid. Där var
allt sig likt, arbetet var detsamma som alla andra dagar och kollegerna
hade inga ovanliga nyheter att berätta.
Corpwieth slog sig ned vid sitt bord och begynte ordna kartonglappar
i alfabetisk ordning. I dag hade han hoppats bli färdig med bokstaven
F., men det såg hopplöst ut. Högen med F-lappar var nästan enorm och
för tredje gången på en timme suckade Corpwieth. Något sådant brukade
icke hända honom och han fattade därför ett raskt beslut och högg in på
lapparna energiskt och metodiskt.
En halvtimme förgick och så hördes bibliotekarien Sjefmans starka
stämma i Nybygget.
Är Melón här? ropade han. Melón, Melón, var är Melón? Vet någon var
Melón är? Har han alls kommit i dag? Sjefman försvann genom en dörr
utan att invänta svar.
— Det är riktigt, tänkte Corpwieth, kollegan Melón har verkligen inte
visat sig i dag. Kanske är han sjuk. Ett knappast märkbart leende gled
över Corpwieths beslutsamma läppar.