V.

Boulevardsgatan låg bred och blank i septemberdagens skarpa solsken.

Längst i fonden slöto alléns trädkronor upp mot en gyllene rymd, där

några små molntappar hängt sig kvar efter natten. Skolungdomen svärmade

runt omkring från alla håll. De kommo i grupper, flickorna mest par om

par, med armarna om varandras liv, gossarna i större skaror som fyllde

gångbanan. Luften var full av höga, muntra röster och lätta, snabba

steg, som slogo lustigt mot asfalten.

Herrarna fortsatte samtalet från utställningen. Corpwieth föll

in med något ord nu och då. Annars gick han tyst och såg ned mot

stenläggningen. Han smålog för sig själv.

Först utanför Bergdahls port gick han över gatan, följd av de två

andra. Bergdahl grep efter nyckeln för att låsa upp dörren, men

Corpwieth hejdade honom.

— Det var i sanning förargligt — din nyckelknippa blev ju kvar på

bordet på biblioteket. Vad skall vi ta oss till om din städerska inte

är hemma?

Han ringde på klockan, länge och eftertryckligt. Ingen öppnade.

Med ens tycktes han få en idé.

— Det är det förträffliga med dessa utsökta amerikanska säkerhetslås,

att deras säkerhet ofta består blott däruti att de låta sig öppnas av

första bästa främmande nyckel, när man råkat ut för olyckan att glömma

sin egen hemma. Vi får försöka.

Han tog fram sina nycklar och prövade dem, men ingen passade.

— Nu är det godsägarens tur.

Hallander såg ut som om han tvekade och ämnade säga något. Men

Corpwieth förekom honom.

— Ni ser ut att ha ett gott urval, sade han skämtande och pekade på

godsägarens ficka, ur vilken en kraftig nickelked stack fram.

Godsägaren drog upp knippan och Corpwieth undersökte den noga.

— Denna ser ut att passa, sade han och visade på nyckelhålet.

Det ryckte till i godsägarens ansikte, men han fann sig omedelbart och

stack nyckeln i låset. Han vred den försiktigt fram och tillbaka.

— Den öppnar inte, sade han med en lätt svävning på rösten.

Men Corpwieth hade redan med ett hastigt ryck tryckt in nyckeln ända

till skaftet och förde den runt.

— Vi har tur, anmärkte han lugnt.

Hallander steg först in och Corpwieth följde efter honom.

— Din dörrmatta är inte av det mjukaste slaget, vände han sig till

Bergdahl och tog upp en grå pappskiva som han flyktigt höll mot ljuset.

— Men den fyller sin uppgift. Han ställde skivan mot dörren.

De tre herrarna stego in i Bergdahls arbetsrum. Godsägaren såg sig

omkring.

— Du bor trevligt!

— Gör ni den iakttagelsen först nu? inföll Corpwieth spetsigt.

Det slog en vass glimt i godsägarens blick.

— Jag har inte sett Bergdahls hem förut, sade han hastigt.

— Nej, när ni var här sist var det visst för skumt.

Hallander mörknade över hela ansiktet. Hans stämma lät grumlig när han

svarade.

— Vad menar ni, herr Corpwieth? Ert skämt blir väl påträngande.

— Ja, du misstar dig, Corpwieth, inföll Bergdahl, uppenbart besvärad av

situationen.

— Herr Hallander är verkligen första gången hemma hos mig.

— Så gör mig då tjänsten att betrakta din gäst litet närmare, genmälde

Corpwieth. — Din städerskas signalement på vattenledningsingenjören har

en förvånansvärt trogen förebild i herr godsägaren.

Hallander sprang upp.

— Ni menar? — skall det vara en beskyllning?

— Nej, bara en liten överraskning till sakens uppklarande, fortsatte

Corpwieth och såg honom stint in i ögonen. — Herr Hallander hade den

äran att natten mot i går göra dig ett besök. Han ville bespara dig

mödan att lämna din säng och öppna för sig — därför skaffade han sig

inträde själv. Men som gentleman ville han dock ej gå utan att lämna

efter sig sitt visitkort. Det ligger ännu kvar på golvet. — Corpwieth

pekade på klackmärkena under fönstret.

— Ni är galen. — Godsägaren skrattade tvunget. — Dem har ni satt själv,

ni eller vem som helst annan. Klackar höra till en var människas

garderob.

Corpwieth bad Bergdahl hämta pappskivan från tamburen.

— Det vittnesbördet kan ni inte jäva. Ni satte det själv när ni kom.

Och pappskivan visade verkligen, ehuru ännu tydligare, i skarpa,

sotsvarta konturer, spåren från golvet. Det var samma omfång, samma

spikar, samma slitning baktill på vardera.

— Det passar alltför väl.

— En löjlig slump som ni tycks söka någon mening i. Men jag ämnar ej

finna mig i edra besynnerliga infall. Nu lämnar antingen ni eller jag

rummet. Bergdahl — du kan välja.

Han hade återvunnit sin säkerhet och rätade på sig med uttrycket av

kränkt värdighet.

— Bevis ha vi mer än nog, återtog Corpwieth med eftertryck. — För det

första städerskans vittnesmål —

— Det har jag inte hört.

— Vill ni att vi skall kalla på henne?

Hallander gjorde en avvärjande åtbörd.

— För det andra nyckeln, som ni tillegnat er på ett ganska behändigt,

ehuru inte vidare försiktigt sätt. Det slags patentlås öppnas nämligen

med nycklar blott av låsets egen nummer. Ni önskar kanske jämföra dem?

— ni måste ju i alla fall lämna ifrån er nyckeln.

Godsägaren gjorde en grimas, men lösgjorde villigt nyckeln från sin

nyckelknippa och lade den på bordet.

— Jag överlämnar åt er själv att tillfredsställa er nyfikenhet, svarade

han undvikande.

— För det tredje klackmärket på pappskivan. Kolstybben som smutsar

Boulevardsgatan efter fororna från Sandviken ger ett förträffligt

avtryck. Ni borde gått på solsidan för att riskera blott trottoaren.

Godsägaren tog sig över pannan. Han tycktes tveka om vad han borde göra.

— Och så har jag ännu ett bevis som förklarar alltsammans, fortsatte

Corpwieth utan att ge honom andrum. — Jag har i dag genomgått

postverkets register över ankommande försändelser. För jämt två veckor

sedan mottog ni en sändning från phytopatologiska försöksanstalten i

Lichterwalde, innehållande enligt uppgift prov utan värde, men i själva

verket kulturer av en elakartad fruktsvamp, hittills okänd hos oss.

— Ni har kanske funnit den?

— Ja här, sade Corpwieth, i det han plockade fram ett i papper

inlindat skrumpet päron ur fickan. — Detta päron tog jag i går ur

Bergdahls kollektion på utställningen. Det bär ännu det märke jag med

nageln rev i dess skal. Jag lämnade det till undersökning hos min vän

trädgårdsinstruktören. I dag fick jag utslaget. Det lider av en ganska

egendomlig, hittills rätt litet känd svampsjukdom som tyskarna kalla

"Stippigkeit" eller "Stippigwerden". Den visar sig som en svag upp

höjning på skalet, varunder köttet småningom liksom mörknar bort och

förtäres. Den är ytterst smittosam och utvecklar sig på mindre än ett

dygn. Denna sjukdom har införts på päronet medelst ett nästan omärkligt

snitt som i form av en liten svart skråma satt ovanpå upphöjningen.

— Och detta skulle jag utfört? — Godsägaren dröjde med frågan.

— Ni tvekade ej att begagna er av tillfället för att göra er av

med er värsta konkurrent. Sjukdomen stod beskriven i "Zeitschrift

für Pflanzenkrankheiten" i våras — ni ser att jag tilltror er

vetenskapliga aspirationer. Samtidigt tillkännagavs att svampkulturer

för intresserade forskare tiilhandahöllos på försöksanstalten i

Lichterwalde. Ni har följt anvisningen; ert namn jämte er beställning

skall säkert återfinnas i anstaltens böcker. Och behäftade med denna

sjukdom hade Bergdahls päron icke blott uteslutits från utställningen;

hela hans trädgård hade troligen fått skatta åt förgängelsen för att

tillintetgöra smittämnet. Några andra utvägar äro tyvärr inte ännu

vetenskapen bekanta.

Bergdahl ryste. — Vilken utstuderad nedrighet! Jag har svårt att tro

att en man som du verkligen lånat sig till ett så uselt knep.

Hallander hade satt sig. Han sjönk ihop så att hans tunga kropp

nästan föll över stolen. Han andades häftigt och det ryckte kring

munvinklarna. Hans hand for nervöst fram och tillbaka över skägget. Han

kämpade synbart en hård kamp med sig själv. Plötsligt brast det lös:

— Det är tyvärr sant, alltsammans är just som han säger. Det tjänar

till ingenting att neka eftersom han listat ut det, fastän gud vet hur

— jag tyckte allt var så skickligt uttänkt. Jag tog verkligen nyckeln,

jag trängde mig in här och jag satte med ett snitt svampen in i

päronet. Men då du nu känner verkliga förhållandet skall du också höra

orsaken. Du vet att jag i många år varit en intresserad fruktodlare,

särskilt hängiven arbetet på förädlingen av våra egna inhemska

fruktslag. Det var alltid min dröm att kunna alstra ett fullgott

inhemskt päron, förmöget att åtminstone i den husliga ekonomin kunna

upptaga tävlan med de utländska, dyrare sorterna. Jag skulle givit det

mitt namn liksom jag givit det mitt arbete. Men experimenten blevo

mig för dyrbara. Frostkulla kunde ej bära dem. Min far som understött

mig år efter år ville inte längre. Det gällde för mig att avstå eller

segra. Redan i fjol trodde jag mig stå vid målet. Då kom du mig i

vägen. Det fick ej upprepas i år. Kunde jag ej nu övertyga min far om

att min väg var den rätta, tog han säkert sin hand ifrån mig. Utan

honom kunde jag ej hållas upprätt. Jag hade fått gå från Frostkulla.

Och vad det betyder vet bara den som vuxit sig fast vid jorden i kärlek

och arbete, som sett mullen gro under sina händers verk och träden

bära frukt och förädlas. Det var min sista utväg. Det hade blivit en

trolöshet ändå — fast på annat sätt — mot mig själv —

Hallander strök sig över ögonen och steg upp. Han syntes lättad.

— Jag har handlat illa och ber dig härmed om tillgift. Nu anmäler jag

saken för utställningskommittén.

Det kom något manligt fattat över honom i hans beslut, han liksom växte

i sin resignation. Han var nog ingen vanlig lycksökare.

Bergdahl satt stum, men Corpwieth höll godsägaren tillbaka.

— Ett ögonblick! Ni har begått en låghet, men en låghet som har ett

starkt tycke av en obetänksamhet. Ert straff har ni förtjänat. Men

saken blir inte bättre av att ni anmäler er för kommittén. Ni ger er

blott själv till spillo utan att gagna varken uppgiften eller vår

vän som ni förorättat. Han har krav på upprättelse, men också endast

han. Jag vet inte hur han ser saken, men jag inser ej varför vi inte

skulle kunna göra upp vårt mellanhavande mellan oss. Ert syfte har

varit lovligt — min vän är säkert den första att erkänna det — men

edra medel ha varit förkastliga. Ni bör ej vinna framgång med dem.

Bergdahls kollektion är redan ställd utom tävlan — han kan under inga

omständigheter få priset. Det tillhör er och därmed, som jag hoppas,

er fars fortsatta understöd. Men därefter lämnar ni Bergdahl fältet

fritt. Ni arbetar vidare på de uppgifter ni åsatt er, söker er ärligt

och oförtrutet fram på de vägar som redan lett så långt mot målet —

men för sakens skull, inte för er egen fåfänga. Ni deltar så att säga

i spurten, men blott i det tysta. Kommer ni först fram — jag antar

dock att vännen Bergdahl inte skall göra er segern alltför lätt,

men möjligheten är ju onekligen där — ja, då får ni återgälda den

uppoffring han gör er nu. Det första inhemska päronet av högsta klass,

vare sig det kommer från er eller från honom, skall bära namn efter

hans possession. Himmelvikpäron! Redan namnet lovar seger.

— Avgjort? — Han vände sig mot Bergdahl. Hallander stod mellan dem och

såg frågande från den ena till den andra.

Bergdahl fixerade en osynlig punkt på den motsatta väggen. Hans

rättsmedvetande uppreste sig mot en så lättköpt försoning. Men hans

goda hjärtelag segrade.

— Låt gå, mumlade han och knöt fingrarna hårt om knäet. — Men herr

Hallander kan bespara mig sin tacksamhet.

Godsägare Hallander gjorde en bugning och lämnade rummet. Corpwieth

sände en lång blick efter honom.

— Han gick med lättare steg än han kom. Men du får låta måla om golvet.

Klackarna ha ynglat.

Han pekade på spåren som nu tydligt nog visade vägen bort till dörren.

— Du kan skämta, sade Bergdahl förebrående, — men saken är i grunden

allvarsam. Det blir ingen välsignelse med Hallanders päron.

— Du hade kanske önskat ställa honom vid skampålen inför hela

fruktodlargillet?

Bergdahl bet förargelsen inom sig. Han svarade, halvt för sig själv,

med sitt älsklingscitat från Fröding:

"Det kan en väl önska, men djävlar anamma,

det gör väl detsamma,

en föds och föröds, tills en dör.

Till gården hör husan och katten och kusken,

men slusken, men slusken,

och tjuven, är jämt utanför."

— Poesien har läkdom för alla sår, smålog Corpwieth.

Bergdahl var lätt försonad.