Följande morgon smällde flaggorna utanför Nationshuset. Folk strömmade
uppför trappan, som var prydd med lagerträd i stora, grönmålade krukor
och behängd med girlander. Corpwieth drog försmädligt på munnen där han
trängde sig fram genom vimlet. Han tyckte ej om begravningslukten från
granriset.
Bergdahl stod redan vid dörren.
— Jag har väntat dig i snart tio minuter. Prisdomarna är redan i arbete.
— Jag blev uppehållen på en audiens hos registratorn vid postverkets
avdelning för inkommande paketförsändelser, ursäktade sig Corpwieth.
Han såg sig omkring med sökande uppmärksamhet. — Här tycks hela
fruktbörsen stämt möte.
— Ja, kommersen går förträffligt, svarade Bergdahl, men konkurrensen är
hård.
Det rådde verkligen ett stimmande liv mellan de rikt besatta borden.
De besökande trängdes kring de olika stånden, prövade och granskade,
undersökte med kännarmin sina specialiteter och drevo vidare. Här och
där syntes diskuterande grupper. Det var utställare som avhandlade egna
och andras produkter med sakkunnig iver. Genom salen stod en frisk,
obestämbar doft av virke, av blommor och syrliga safter. Det steg
till en symfoni av växlande luktförnimmelser, som virvlade om i rika
harmonier, andades med luftdraget från de öppna dörrarna och flöt ut i
en lovsång över sol och gröda, bugnande marker och frukttyngda träd och
naturens stora, tysta arbete i varma sommardagar och fuktiga nätter...
Sorlet över salen var så starkt att man med möda kunde göra sig hörd.
Corpwieth lät sig föras genom mängden. Han tycktes icke ägna
utställningen någon större uppmärksamhet; han överfor de mötandes
ansikten med snabbt forskande blickar. Slutligen stannade de långt
framme i salen, där även kollektionen från Himmelviken skymtade på
en framskjuten plats. En högrest herre, ögonskenligen en lantman av
herremannaklassen, stod lutad över den. Han hade en kort pipsnugga i
munnen, ehuru han icke rökte. Det var förbjudet.
— Snuggan! viskade Corpwieth hastigt och fäste Bergdahls uppmärksamhet
på mannen. — Känner du honom?
— Det är min farligaste medtävlare, godsägare Hallander från
Frostkulla. Han tävlar med mig i päronavdelningen. Han är en av våra
främsta fruktodlare.
— Jag ville gärna göra hans bekantskap.
Bergdahl såg förvånad ut, men gjorde vännen till viljes. Corpwieths
infall begynte mot hans vilja att intressera honom.
Bekantskapen var snart i gång. Corpwieth stod tyst och hörde på,
medan de två herrarna invecklade sig i ett livligt samtal om olika
fruktsorters härdighet. Han iakttog för sig själv godsägaren. Intrycket
var i det hela gynsamt. Herr Hallander uttryckte sig vårdat, hans
röst hade en behaglig, varm klang. Han föreföll att ligga väl inne i
sina saker och framställde sin mening med smittande övertygelse. Han
verkade i det hela som en rättfram, okonstlad naturmänniska. Men bak om
den öppna, tillgängliga ytan tyckte sig Corpwieth dock märka en viss
skygghet, något aktsamt eller spänt, som kanske var sjuka nervers oro,
men också möjligen en skugga av ett undertryckt obehag. —
Corpwieth begagnade ett ögonblick när Hallander vände sig bort för att
hälsa på en bekant.
— Du måste få honom hem till dig, viskade han till Bergdahl. — Jag
ville gärna ha ett samtal med honom mellan fyra väggar — helst i din
närvaro. Du får använda din uppfinningsförmåga och dina vinnande
sällskapstalanger.
Bergdahl var numera med på allt. Det kostade honom icke mycken möda
att få godsägaren övertalad att följa med. Han ville nödvändigt visa
en trädgårdskatalog, en förmånlig offert med nya, lovande arter till
facila pris. De tre herrarna gingo tillsammans ned till Esplanaden.
På Skilnaden ville Bergdahl snedda över torget till Frenckellska
hörnet, men Corpwieth höll på skuggsidan. Han ville inte gå med solen i
ögonen, sade han.