På Nationshuset rådde språng och brådska. Bud kommo och gingo, lådor
stodo halvtömda både i vestibulen och i hallen, träull och silkespapper
flöt omkring överallt. I stora salen härskade däremot redan en
viss ordning. På de långa borden lågo, inbäddade bland blommor och
grönt, frukter i massa, frukter av alla slag och alla kvaliteter,
utbredda till allmänt beskådande. De fyllde rummet med sina färger
och sin doft; förnimmelsen av svällande, mogen rikedom spred sig som
ett fruktbarhetens flor över borden. Bergdahl vädrade belåtet, men
Corpwieth bad honom föra sig till kollektionen från Himmelviken.
Det var en korg utsökta päron, vart och ett inlindat i ett tunnt vitt
silkespapper, så att blott den runda, fylligt formade undersidan stack
fram.
— Om dessa funnits i paradiset hade Adam aldrig smakat ett äpple,
anmärkte Corpwieth och såg upp på sin följeslagare.
— Och ändå säger man att päronträden hos oss bär endast rovor, svarade
denne och lyste över hela ansiktet. Han var redan beredd att granska
innehållet i korgarna näst intill.
Corpwieth nöjde sig dock icke med denna ytliga besiktning. Han ville
veta om Bergdahl hade reda på hur många päron han lagt i korgen.
— Naturligtvis. Det är tio stycken. Kollektionen får ej vara mindre.
— Och alla äro kvar i korgen?
— Du kan räkna dem själv.
Och mycket riktigt, de voro verkligen alla på sin plats.
Men Corpwieth ville att varje päron skulle vecklas upp ur sitt papper.
Han besåg uppmärksamt den smalnande stjälkändan på vart och ett. Vid
det fjärde häjdade han vännen och tog det ifrån honom.
— Du bör genast avlägsna din kollektion från utställningen, sade han.
— Kommer aldrig i fråga, protesterade Bergdahl. — Denna gång är jag
säker på priset.
— Det gäller inte bara priset, det gäller hela din trädgård. Lyd mitt
råd. Eller skall vi gå en medelväg? Detta päron behåller jag. Du kan
lämna kvar de övriga. De göra tillräckligt skäl för sig.
— Omöjligt, då fyller kollektionen inte vilkoren. Antalet måste vara
fullt.
— Så får du lov i alla fall. — Corpwieth rev med nageln ett stycke av
skalet. Päronet stack han i fickan. — Resten kan du ställa ut utom
tävlan. Det blir nog med ett hederspris denna gång.
Det låg något avgörande i Corpwieths tonfall, som undertryckte vännens
protester. Men denne var icke belåten när de skildes åt på gatan
utanför Nationshusets dörr.
— Befall, mästarspecialist! Vilka galenskaper skall jag härnäst utföra?
— Inga alls, svarade Corpwieth. — Nu har jag saken omhand. När öppnas
utställningen i morgon?
— Klockan tio.
— Vi träffas då vid ingångsdörren en halv timme senare. Ceremonierna
kan jag bespara mig. Men ännu en liten sak. Har du hemma ett stort ark
vitt papper? Nej vänta — det vore kanske för påfallande. Skaffa dig
hellre en stadig grå pappskiva och lägg den innanför tamburdörren när
du går ut i morgon bittida. Och se noga till att varken du själv eller
någon annan stiger på den förrän du kommer hem igen.
— Och vad skall jag så göra med den?
— Taga bort den naturligtvis, sade Corpwieth och gick långsamt
släntrande uppför Kasärngatan. Han såg varken till höger eller till
vänster.