I amanuensen Bergdahls rum var allt ännu iordningställt för sommaren.
Gardinerna voro nedtagna, mattorna undansatta och möblerna delvis
skjutna från sina platser. Målare hade nyligen gått fram över golvet.
Bergdahl förde sin gäst fram till fönstret och visade honom
klackmärkena. Rummet hade egentligen två fönster, tätt till varandra,
men spåren stodo tydligt under det till vänster.
Bergdahl skrattade. — Här har du klackarna. Tag nu ägaren om bakfoten,
om du kan.
Corpwieth böjde sig ned och undersökte noga avtrycket. Det stod skarpt
avtecknat mot det glänsande golvet — två stora, öppna halvkretsar,
riktade från varann, med djupa skråmor efter spikarna, dock svagare
baktill där linjerna nästan skuro ihop.
— Du klackar dina skodon i staden? frågade han.
— Naturligtvis! Och dessutom har jag ej dylika mastodontfötter, svarade
Bergdahl, tydligen litet slagen av att vännen tycktes taga saken på
allvar.
— Nej, det är klart. Din städerska kan inte heller vara den
skyldiga. Visserligen är kvinnans likställighet med mannen hos oss
ett obestridligt faktum, men inte ens i vårt föregångsland har hon
ännu kommit sig till att leva på lika stor fot som han. — Corpwieth
undersökte omsorgsfullt golvet runt omkring och vidare ned mot dörren.
Ej ett spår, knappt en rispa var synlig.
— Det är dock säkert att här stått en man, som inte är du, och tryckt
klackarna i golvet, sade han. — Vad kan han menat och vad kan ha fört
honom hit?
— Han har kanske velat beundra utsikten, föreslog Bergdahl med ett
undertryckt skratt. Situationen föreföll honom närmast komisk.
Corpwieth gick på nytt fram till fönstret och såg ut. Men utsikten
tycktes ej intressera honom. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet.
— Du har sol bara i högra fönstret, sade han.
— Hur kan du veta det? Taket på huset snett över gatan skuggar
verkligen redan så här tidigt på hösten för det andra.
— Jag ser det på målningen. Det högra fönsterbrädet har en skiftning i
elfenben som det vänstra saknar. Och nu märker jag att du haft något
liggande på fönstret — pomologiska produkter kanske? — Han tog upp en
liten bit silkespapper och ett obetydligt brunt föremål som han gömde i
sin börs.
— Där träffade du rätt igen, svarade Bergdahl. — Jag hade med mig från
landet en korg med päron, bästa inhemska päron från Himmelviken, som
jag ställer ut på fruktutställningen. De stod här i fönstret i natt
och jag höll fönstret öppet for att bevara dem friska. Jag fick tredje
priset för sorten i fjol; i är skall det bli det första.
— Och du sade att de stått här blott i natt? frågade Corpwieth med
märkbar iver.
— Jag hämtade dem i går kväll och förde dem till Nationshuset i morgse
när jag gick ut. Utställningen öppnas i morgon.
— Och ingen har varit här under tiden?
— Ingen. Jag sade dig ju att städerskan förlorat nyckeln.
— Nyckeln, ja! — Corpwieth besinnade sig ett ögonblick. — Har du frågat
henne hur hon förlorade den?
— Nej, faktum var förargligt nog och jag har redan varit inne för att
låta göra en ny. Förresten borde hon vara här när som helst. Jag bad
henne komma efter klockan fyra då jag säkert var hemma.
Liksom till bekräftelse på hans ord ringde det i detsamma på
dörrklockan. Bergdahl beredde sig att gå för att öppna, men Corpwieth
höll honom tillbaka.
— Gör mig den tjänsten att noga förhöra din städerska, när och under
vilka förhållanden hon förlorat nyckeln. Den och klackarna hör ihop.
Bergdahl ryckte på axlarna, men var själv alltför intresserad för att
ej göra vännen till viljes. Städerskan gjorde svårigheter i början, men
engång på traven lät hon orden löpa.
Jo, hon hade kanske begått en dumhet, men hon förstod det först
efteråt. Morgonen efter det Bergdahl rest hade en främmande herre
kommit till henne — hon bodde inne på gården i samma hus — och bett om
nyckeln till våningen. Han var ingenjör vid vattenledningskontoret,
sade han, och skulle se efter vattenledningen som anmälts vara i olag.
Hon hade först gett honom nyckeln, men sedan tyckt att det kanske var
bäst att gå med upp. Och så hade hon följt honom både in i köket och
badrummet, men något fel kunde han inte finna. Vid bortgåendet höll han
på att glömma att ge igen nyckeln. Hon påminte honom därom och han tog
upp en amerikansk nyckel ur fickan och gav henne den. Men det måtte
blivit något misstag, ty när hon sedan skulle komma in följande dag,
passade inte den hon hade. Hon ringde på till kontoret, men där visste
de ingenting.
— Det eviga slarvet, mumlade Bergdahl, men Corpwieth avbröt honom. Han
ville veta hur mannen såg ut.
Jo, det var en storväxt, grovlämmad herre med solbränt ansikte och
tudelat skägg. Litet framåtböjd gick han och vigselring bar han på
fingret. Det hade hon sett när han provade kranarna. Han var klädd i
tjocka grå yllekläder, ingen överrock, panamahatt på huvudet, litet
neddragen i pannan. Han tog den icke av sig i rummen. I munnen hade han
en kort snugga som han rökte hela tiden. Det hade luktat tobak efter
honom i våningen, men hon ansåg sig icke kunna anmärka därom. En så fin
herre borde ju förstått det själv.
Det föreföll icke vidare upplysande.
— Var han inne i arbetsrummet också? frågade Corpwieth.
— Nej, dörren var stängd och jag gick efter honom hela tiden.
Bergdahl slog till ett klingande skratt. — Där har du sammanhanget
mellan nyckeln och klackarna.
Men Corpwieth bröt hastigt upp. Han uppmanade ivrigt Bergdahl att
genast följa med till Nationshuset. Bergdahl tyckte det var skäligen
onödigt, men gav slutligen vika. Nå ja, leken kunde ju lekas till slut.