I
Klockan var tre på eftermiddagen och ämbetsverken stängde sina portar.
Från de stora, högtidliga stenhusen kring Senatstorget strömmade
grupper av herrar som småningom spredo sig över gatorna åt olika håll,
de flesta mot Esplanaden, där stumpar av klingande hornmusik från
Kapellet trängde fram över skramlet av tunga lastvagnar och otåligt
surrande biler.
Bibliotekets tjänstemän samlades som vanligt i ett av fönsterbåsen
i övre våningen av Fazers kafé. Det var i början av september och
samtalet flög livligt fram och tillbaka. Sommarens upplevelser och
erfarenheter på olika håll voro ännu långtifrån uttömda. Corpwieth
gav i korta drag en översikt av den nyaste detektivlitteraturen. Det
var hans specialitet och de övriga rättade sig i regeln efter hans
sakkunniga anvisningar. De voro, de flesta, mer eller mindre amatörer
på området, några i smyg, andra öppet, utan litterära betänkligheter,
alla i ett förklarligt behov av omväxling och förströelse i det dagliga
umgänget med de tunga, allvarliga böckerna.
— Jag bryr mig inte ett dugg om edra välsignade rövarhistorier, inföll
halvt skämtande, halvt förargad, amanuensen Bergdahl, i det han lyfte
kaffekannan för att fylla på de redan en gång tömda kopparna. Corpwieth
sände honom en straffande blick. Amanuensen Nässellöf hade ännu
icke lagt ifrån sig cigarretten och Corpwieth var en vän av ordnade
levnadsvanor. Men han sade ingenting. Han visste att ingenting kunde
hejda Bergdahl när denne en gång gripit kannan och berett sig att
fungera som munskänk.
— Jag förstår inte att ni orkar hålla på med att läsa dylikt. Det är
ju idel smörja och griserier, alltsammans. Guds härliga sommar, då ni
kunde arbeta i en trädgård och se marken bära frukt och fröjda edra
ögon med blomstrens härlighet, använder ni bara till att dåsa i edra
hängmattor över usla tjugofemöres romaner, knappt värda det papper
varpå de tryckts. — Bergdahl höll sig med sommarlägenhet och var en
lika hängiven som framstående frukt- och trädgårdsodlare.
— Envar har sin smak och hela världen rymmes inte i en äppelkagge,
anmärkte Corpwieth, icke utan en viss skärpa i rösten. Mina acacior
frodas inte sämre än dina, fastän jag sköter dem med mina händer och
inte med min själ. En kriminalhistoria, låt vara att den är fiktiv,
är ett dokument, likaså gott som ettvart annat. Den kan studeras
socialt, psykologiskt, artistiskt — hur du vill. Och det bästa av den
moderna detektivlitteraturen rör sig i en stimulerande luft av logiska
kombinationer, som har något av de matematiska kalkylernas förtunnade
intellektualitet.
— Rena skräpet är det, dumheter från början till slut. Inte ett
spår av sannolikhet eller verklighet, bara produkter av en sjuk och
sensationell fantasi. De existerar inte i verkligheten och verkligheten
inte i dem.
— Du talar så därför att du inte känner spänningens, de dunkla,
skenbart förvirrade gåtornas tjusning. Jag erkänner att deras miljö som
regel ligger något utanför vår närmaste erfarenhet. Våra förhållanden
äro för små att ge dem relief. Och dock yppar sig även här stundom
tillfällen då man kunde frestas att försänka sig i problem som ligga
rakt i vägen för en, problem, fulla av de skönaste hemligheter, ehuru
ingen bryr sig om att gripa dem och försöka reda ut trådarnas nyckfullt
sammanknutna härva. — Corpwieth följde med blicken långt borta en rök
som från hans cigarrett fördes ned mot luftdraget från trappan.
— Prat! vidhöll Bergdahl ivrigt sin mening. Vet du vad jag t.ex.
upptäckte hemma hos mig i morse? Märket av två grova klackar under
fönstret i mitt arbetsrum. Två grova klackar, intryckta i golvet på
detta enda ställe, annars ej ett spår av någon fot. Jag undersökte
själv saken. I fredags reste jag ut till landet och är ganska säker
på att de ej funnos där då. I går, söndag kväll, kom jag tillbaka och
klädde genast av mig kängorna i sovrummet, emedan de voro våta. I
morgse var emellertid klackarna där. Och under min frånvaro hade ingen
varit i rummet.
— Din städerska? framkastade Corpwieth en svag förmodan.
— Hon hade gjort i ordning för mig redan förrän jag reste och har sedan
dess ej besökt våningen. Hon hade förlorat nyckeln och kom in först
i morgse när jag öppnade för hennes ringning. Vad skulle ej Sherlock
Holmes gjort av en sådan upptäckt? Minst en studie i skarlakan? Och
här har ingenting skett, absolut intet, jag har övertygat mig därom.
Ingenting är borta, ingenting förändrat, allt som förut.
— Du tror så, sade Corpwieth eftertänksamt. Klackarna är i alla fall en
förändring, om de ej fanns där förut.
— Omöjligt! Golvet är nystruket och ingen annan än jag själv och min
städerska har varit i rummet sedan dess. Men om spåren varit våra,
borde de ju också ha funnits på andra ställen.
Corpwieth sade ingenting, men när sällskapet bröt upp bad han om att få
följa Bergdahl hem för att bese märkena. Han gick med raskare steg än
vanligt och svarade tankspritt på vännens skämtsamma anspelningar.