Klockan 12 nästa förmiddag var han på sin post vid sitt skrivbord. Han
rapporterade att intet hänt under natten och hans tystlåtenhet i fråga
om sin långa vistelse i mörker och ensamhet gav anledning till många
skämtsamma antaganden bland kollegerna. Klockan 3 stannade Corpwieth
efter de andra på biblioteket. Han genomgick accessionskatalogen för år
1885 och valde ut alla de arbeten i många delar som den innehöll. När
han gick för att äta en sen middag hade han en fullständig förteckning
över dessa och på aftonen återvände han och började genomgå dem en för
en. Klockan 11 på kvällen hade han ännu ej kommit till något resultat.
Men då begav han sig för att se på ett historiskt arbete i tolv band,
vars signum lydde 639. VII. 5. Han slog upp sidan 139 i banden ett
efter ett, men fann inga anteckningar. Men då han kom till nionde
bandet gav han till ett utrop. Hela marginalen på sidan 139 och på de
följande var fylld med en fin tysk skrift. Corpwieth läste. Jo, det
stämde! Det var ett brev och ett brev som kunde anstifta mycken skada —
det kunde han förstå.
Han ringde upp sin furstlige vän. Denne kom snabbt till biblioteket,
Corpwieth öppnade dörren och så betraktade de anteckningarna. "Det
stämmer", sade tysken. "Segern är vår, jag tackar er!"
En undersökning på utlåningsexpeditionen visade, att boken aldrig
lånats ut. Alltså hade ingen obehörig sett anteckningarna. Arbetets
titel lydde: "Onno Klopp: Der Fall des Hauses Stuart und die Succession
des Hauses Hannover in Gross-Britannien und Irland in Zusammenhange der
europäischen Angelegenheiten von 1660—1794". Boken var tryckt i Wien är
1881.
Tysken jublade. Corpwieth tog boken under armen och sade åt den unge
fursten: "Jag vill själv i er närvaro förstöra dessa anteckningar.
Jag tror på er, men jag vill icke giva er boken. Vi gå hem till mig
och bränna upp dessa blad." Sagt och gjort. Snart sprakade en munter
brasa i kakelugnen i Corpwieths enkla men hemtrevliga arbetsrum. Tio
minuter senare rörde en ivrig brandstake om de förkolnade resterna av
de betydelsefulla bladen. Och då fick tysken en idé. — "Vi skola spela
spionen ett spratt!" sade han. Och om en stund voro de två männen
på väg till telegrafstationen. De telegraferade till bokhandlaren i
Leipzig och nästa morgon mottog spionen på sitt resandehem ett telegram
från denne som lydde:
"Ännu en till Helsingfors avsänd bok upptäckt. Titel: Klopp: Fall des
Hauses Stuart".
På förmiddagen satt tysken hos Corpwieth på biblioteket. På utlåningen
hade Corpwieth lämnat en anmodan, att så snart en bok, vars signum
lydde 639. VII. 5. begärdes, så skulle han underrättas. Klockan ett
kom den alltid glade, skämtsamme och pratsamme filosofiske amanuensen
Snellberg och anmälde att en utlänning anhöll om detta arbete.
Corpwieth och tysken gingo upp på utlåningssalens översta galleri och
betraktade mannen. Mycket riktigt, det var spionen! Så tog tysken
Klopps nionde del under armen och gick ut till spionen. "Förlåt", sade
han med djupt allvar, "det är antagligen blott denna del ni behöver.
Tyvärr saknar den sedan i går några blad — från sidan 139 till sidan
147. Biblioteket blir tvunget att anskaffa ett nytt och fullständigt
exemplar — något som jag för övrigt åtagit mig att göra". Spionen
betraktade tysken med oförställd häpnad. Så förvredos hans drag af
raseri och han ryckte en revolver ur fickan. Corpwieth störtade till
och slog den ur hans hand. "Ert uppförande, sade han, svarar ej till
den åt vetenskapen helgade plats där ni befinner er. Ert arbete är
slutfört. Ni har misslyckats, farväl!"