Mannen på golvet var avsvimmad, men hade icke någon synlig yttre
skada. Tydligen hade han blott slagit bakhuvudet i golvet. Han var en
lång, blond yngling — säkert icke mer än 22—23 år gammal — och var
till klädseln och det hela så absolut korrekt, städad och ordentlig,
att Corpwieth strax förstod att han var tysk. Corpwieth halade honom
över golvet till lavoarerna i Nybygget och sprutade vatten på hans
ansikte. Tysken vaknade snart till liv och mumlade några otydliga ord,
av vilka Corpwieth ansåg att situationen fordrade betydelsen: "var är
jag?" Snart var tysken vid full sans, stirrade på Corpwieth, drog i
sina remmar och gav till några i högsta grad missnöjda grymtningar.
Sedan låg han en lång stund och såg ut i luften, tydligen övertänkande
situationens krav. Och därpå upplät han sin mun och sade allvarligt och
på tyska: "Mycket ärade herre! Var god och tag min plånbok ur min högra
innerficka och tag därur mitt visitkort. Jag beklagar, att jag ej själv
är i stånd att överräcka er detta kort". Corpwieth stod förbryllad
inför en sådan inledning på diskussionen, men gjorde som fången bad
och fann i en plånbok av krokodilskinn och med ett guldmonogram ett
sirligt kort, hvilket avslöjade mannen såsom medlem av en mycket ärorik
furstlig ätt. Corpwieth stod häpen. Nu först tycktes historien bli
mystisk! Men han sade sig genast att detta måste vara lögn. Fången
tycktes läsa hans tankar. "Tag fram mitt cigarettfodral", sade han
strax. "Där finner ni samma monogram som på plånboken. Se sedan på
signetringen på mitt finger — där finner ni mitt vapen, och gå därpå
och slå upp mig i Tysklands adelskalender. Mitt fullständiga namn är
det och det, jag är född då och då, där och där, mina föräldrar äro de
och de". Corpwieth gjorde som han sade. Allt stämde. Naturligtvis kunde
han vara en bedragare, men kanske var det bäst att låtsas tro honom,
i synnerhet som han i allo gjorde ett intryck av att vara fulländad
världsman. — Jag vill tro er, sade Corpwieth, men jag måste behandla er
som en förbrytare. Varken tidpunkten eller sättet för er ankomst till
denna institution äro normala. Jag måste bedja om en förklaring — och
tillfredsställer den mig ej måste jag låta myndigheterna taga hand om
er.
— Jag förstår er, sade fången. Men jag har ej ännu haft äran att få
höra ert namn. Av vad ni sagt kan jag förstå, att ni ej är polisman.
— Mitt namn är Corpwieth, jag är tjänsteman vid detta bibliotek. Jag
ansåg inrättningens värdighet fordra att den beskyddades av dess eget
folk. Därför har jag vakat här i natt.
— Jag tackar för upplysningarna. Det skall alltid kännas som en lättnad
för mig att jag blivit besegrad av en gentleman.
— Tack, sade Corpwieth, låtom oss nu övergå till en förklaring af denna
märkliga historia.
— Ja, sade fången, låt mig blott sitta.
Corpwieth tog en bekväm länstol ur utlåningssalen, lyfte fången i den
och drog stolen in i hissen, som leder ned i källaren. Så stängde han
gallergrindarna och sade: »Ni får ursäkta mig. Jag äger inga garantier
för att ni önskar sitta här länge. Måhända förmår ni lösa remmarna med
vilka jag bundit er. Därför måste jag placera er i denna bur. Begynner
ni röra på er, trycker jag blott på denna knapp och ni far ned i
källaren. Försöker ni gå ut där, låter jag er åka upp igen. På så sätt
kan jag hålla er åkande tills bibliotekspersonalen anländer. Nu tar jag
en stol och sätter mig här utanför. Sedan kan ni begynna er berättelse.
— Jag gillar edra mått och steg, svarade den furstlige fången. Jag
tänker ej rymma, men jag beundrar ert förutseende. Detta schackdrag
vore värdigt en Sherlock Holmes.
Corpwieth bugade tyst, satte sig och sade:
— Jag lyssnar.
Tysken började: — Ni vet otvivelaktigt, att den storpolitiska
situationen just nu är ytterst invecklad.
— Intet skämt! avbröt Corpwieth strängt.
— Det är ej något skämt. Jag börjar från det allmänna för att sedan
komma till det speciella. Alltså; stormakterna stå i ett mycket
invecklat förhållande till varandra. På flere håll talas om krig. Och
det gives personer, som faktiskt arbeta på att framkalla ett krig.
Det gäller för dem att bearbeta den allmänna opionen. Nu existerar
det i det land, som i väster gränsar till mitt fosterland, några
personer, vilka fått veta, att det finnes ett brev, skrivet för över
trettio år sedan av min nuvarande härskare till en hans nära vän — min
numera bortgångne fader. Detta brev innehåller ytterst oförsiktiga och
ungdomligt överdrivna yttranden om vårt västra grannland. Om nu de nyss
nämnda personerna kunna giva offentlighet åt detta brev kan publiken i
deras land lätt bliva påverkad, den krigiska stämningen kan växa och
oberäkneliga olyckor kunna uppstå. Nåväl, mitt besök här i natt gäller
detta brev. Den andra person som ni såg här var på jakt efter samma
brev. Ni ser förvånad ut. Ja, saken är invecklad. Jag skall förklara
den.
De nämnda krigiskt sinnade personerna sände ut spioner för att få tag i
brevet. Jag fick nys därom och som brevet då fanns i min ägo förstörde
jag det. Därmed ansåg jag historien vara slut. Men vad jag ej visste
var, att min far haft en sekreterare, som sett brevet och kopierat det.
Han förstod, att det kunde omsättas i pengar. Och han kopierade det i
en bok, som stod på min fars hylla och som han visste att aldrig blev
läst. Detta var försiktigare än att skriva av brevet på ett papper.
Han hade nämligen många ruskiga historier på sitt samvete — det fick
jag sedan veta — och hans papper kunde när som helst tagas i beslag af
polisen. Boken tänkte han stjäla, när han lämnade sin syssla hos min
far. Mannen fängslades kort därpå för flere brott. Dessförinnan hade
han dock meddelat en internationell spion, att i en av min fars böcker
fanns en kopia på sidorna 139 till 147 av ett värdefullt brev. Bokens
titel skulle sekreteraren uppgiva mot en mycket stor vedergällning.
Spionen häktades emellertid även han och lösgavs först nu i höst.
Under tiden hade sekreteraren dött i fängelset och min fader hade
likaså avlidit på sitt slott. Han var en bokvurm, hans ende son — jag
— däremot ryttare och officer av liv och själ. Jag beslöt därför sälja
hans stora bibliotek. En bokhandlare i Leipzig köpte det och sålde det
sedan åt olika personer. Spionen hade emellertid efter sitt lösgivande
fått i uppdrag att söka efter boken. Detta fick dock min höge härskare
veta och uppmanade mig att skydda hans och rikets intressen. Detta har
jag även sökt göra. Jag har följt spionen på alla hans strövtåg för
att finna den rätta boken. Jag vet ju heller icke vilken denna är och
bokhandlaren i Leipzig har endast förmått uppgiva sina största kunder.
Därför bevakar jag spionen oavbrutet. Ser jag att han hittat volymen
skall jag nog sköta om att det är jag och icke han som slutligen tager
hand om den. Jag kan ej vända mig till myndigheterna i utlandet. Det
kunde måhända motarbeta mig i sina egna intressen. Spionen och jag ha
nu besökt diverse såväl offentliga som privata bibliotek i olika land.
Under olika förevändningar ha såväl han som jag genomsökt dessa. Vi
hade en noggrann förteckning över de böcker bokhandlaren sålt till
dessa samlingar. Vi ha ofta genomgått dem gemensamt, båda vakande över
varandra och med laddade revolvrar i fickorna. Vi ha försökt lura
varandra på tusen sätt, men dock alltid följts åt. Ty vi visste att den
ene i den andres frånvaro kunde finna boken och behålla den. Till slut
trodde spionen sig dock ha överlistat mig. Han kom hit. Bokhandlaren
hade till detta bibliotek sålt en större samling av min fars böcker,
men förteckningen över dem har förkommit. Det var nästan hopplöst att
söka här. Det måste ske i hemlighet och så gott som hela biblioteket
måste utforskas. Emellertid kände spionen tre av dessa böcker. Det
var ett teologiskt, ett skönlitterärt och ett zoologiskt arbete. Han
hoppades att något av dessa var det rätta, och att, om detta ej var
fallet, de andra böckerna som hörde till sändningen, stodo uppställda i
närheten av dem. Jag kom hit en dag efter honom. Då hade han genomsökt
zoologiavdelningen. Nästa natt arbetade han i skönlitteraturen. Då blev
han överraskad av mig. Han flydde hals över huvud och lämnade böckerna
på golvet. Han visste ej att jag följt honom och fruktade att det var
någon annan som funnit honom. Ett sista djärvt försök gjorde han i
natt. Han måste ha förstått att han var upptäckt, men han måste göra
ett sista försök. Huru det utföll vet ni. Tysken teg.
— Det finnes några mörka punkter i er berättelse, sade Corpwieth. Huru
visste spionen var han skulle söka böckerna.
— Han hade beställt de tre, som han kände, till läsesalen och ur dem
antecknat numren på skåpen och hyllorna. Därpå bad han att få bese
biblioteket och på sin vandring kring salarna tog han reda på skåpens
platser.
— Men huru kom han in?
— Han gömde sig den första kvällen i läsesalen när den stängdes.
Ut begav han sig balkongvägen. Och de andra nätterna begagnade han
uteslutande den ingången. Jag lärde mig knepet av honom, ty jag följde
honom hack i häl.
— Och han såg er ej?
— Nej, han misstänkte intet. Han hade inbillat mig att han var på väg
till en milliardörs bibliotek i Newyork. Han ansåg att jag nu sökte
honom där.
— Jag tror er, sade Corpwieth. Nu skall jag göra mitt bästa för att
taga reda på boken. Finner jag den, skall jag deponera den på ett
säkert ställe. Emellertid gäller det att hindra vidare besök av
spionen. Biblioteket kan icke varje natt behandlas på detta sätt.
— Han kommer knappast hit de första nätterna, sade den unga fursten
inne i hissburen. Han är rädd nu. Men stäng balkongdörrarna och låt
ljuset brinna hela natten, så kan ni vara fullt säker.
— Ert råd är gott, sade Corpwieth. Låtom oss emellertid nu taga reda
på boken. Vi kunna göra det metodiskt såsom det egnar och anstår en
biblioteksman. Vet ni när bokhandlaren sålde böckerna åt oss?
— År 1885.
— Då skola vi söka i accessionskatalogen för det året. Arbetet blir
drygt, men det lönar sig kanske. Jag ger er friheten mot att ni låter
mig söka efter boken. Jag litar på er, jag hoppas ni litar på mig.
— Ja, sade en fast röst i hissen.
— Då gå vi nu i säng. Jag begynner arbetet i morgon. Vilket slag av
böcker ägde er far?
— Han samlade på allt. Han hade ingen specialitet. Jo, han köpte blott
nyutkomna böcker och valde alltid de dyraste. Han läste dem aldrig, men
tyckte om arbeten i många delar — det prydde rummet, sade han.
Corpwieth drog ut tysken ur hissen, lösgjorde hans armar och ben och
reste upp honom. Han var styv och smått vimmelkantig. Snart repade han
sig dock och tryckte Corpwieths hand. Tack, sade han, jag skall komma
hit varje dag och fråga efter er. Finner ni någonting så hoppas jag få
veta det. Och saken förblir naturligtvis en hemlighet.
— Det är klart. Låtom oss nu bringa reda i böckerna uppe i teologin.
Sedan kunna vi gå.
Snart voro alla spår efter nattens händelser utslätade. Endast
den nedfallna galleribarriären låg och skräpade. De ställde den
provisoriskt på dess plats och Corpwieth beslöt att vidtala
vaktmästaren och få honom att i tysthet reparera den.
Så gingo de ut. Det begynte ljusna och lantbornas kärror skramlade
nedför Unionsgatans backe på väg till torget. Corpwieth fick furstens
adress och så skildes de. Klockan sju låg Corpwieth i sin säng.