Klockan 9, då läsesalen stängdes, steg Corpwieth in. Han hade icke
försett sig med det traditionella detektiv-vapnet, revolvern. Ett
skott var icke tilltalande i denna tystnadens och visdomens boning. En
spatserkäpp var Corpwieths enda vapen och säkert tillräckligt ifall det
kom till handgemäng. Var besökaren en bandit, så kunde han dock icke
skjuta bland bokhyllorna.
Corpwieth slog sig ned på sin vanliga plats i Nybygget. Ett större
lager av en annan till detektivismen hörande nödvändig artikel:
cigaretterna, hade han med sig. Då och då kunde han gå ut på balkongen
och draga ett bloss. Kvällen började lugnt. Corpwieth höll en
lampa tänd så länge det ännu var liv på gården utanför. Han läste
om Asbjörn Krags sista bedrifter i anledning af den patenterade
likkistan och kände sig smått kuslig till mods. Det stora huset var
mörkt och dödstyst och ganska beklämmande i sin ödslighet. Klockan 11
telefonerade han till sin fru och lugnade henne med att allt var på
rätt; sedan släckte han lampan och väntade i mörkret.
Han hade tänkt ut en plan och försökt så mycket som möjligt analysera
den mystiske besökarens handlingssätt. De resultat han kommit till voro
följande: Mannen kunde ej tända ljus, han arbetade alltså med lykta.
Han måste vända ljuset från fönstren — alltså inåt rummet och borde
således kunna upptäckas inifrån. Så gällde det blott att smyga sig på
honom bakifrån. Corpwieth kände biblioteket. Han kunde fritt röra sig
där i mörker och för att icke väcka uppmärksamhet hade han dragit ett
par tjocka ullstrumpor över sina kängor. Vilken väg mannen använde
för att komma in kunde Corpwieth ej gissa, han beslöt därför göra en
rond varje halvtimme kring hela biblioteket och då hålla sig under
gallerierna, så att han ej kunde ses.
Vad mannens handlingssätt beträffar, så förstod Corpwieth, att det
ej kunde vara en viss bestämd bok han sökte. Han gissade att det
måste finnas något inne i en bok, som var av värde för denne person
och att detta värdefulla måste hållas hemligt. Ty varför annars taga
ned böckerna från hyllan? Och han förstod, att mannen ej kände boken
som innehöll detta värdefulla, ty han hade letat såväl i zoologin
som i den tyska skönlitteraturen. Det var Conan Doyles historia om
Napoleon-bysterna som hade lett Corpwieth på detta spår. Men så var
det frågan: huru kunde han vara oförsiktig nog att lämna böckerna på
golvet? Och på den kunde Corpwieth ej ge något annat svar än följande:
För att ej vända sin lyktas sken mot fönstren har mannen tagit ned
hylla efter hylla på golvet, satt sig med ryggen mot fönstret och
genomsökt böckerna samt sedan kastat dem i en hög. I zoologiavdelningen
ställde han sedan upp dem igen, antagligen okunnig om i vilken ordning
de skulle stå. Därför talade bl.a. en omständighet, som fallit den
skarpsinnige Corpwieth i ögonen. På en hylla stodo böckerna nämligen
delvis i nummerföljd, men från _höger till vänster_ och icke som det
skulle vara från vänster till höger. Mannen hade kanske försökt ordna
böckerna fullkomligt, men sedan funnit det vara alltför tidsödande.
Varför hade han emellertid ej ställt den tyska skönlitteraturen
tillbaka? Den enda förklaring, som Corpwieth kunde finna var, att han
blivit överraskad. Men av vem? Den enklaste förklaringen var kanske: av
steg ute på gården. Måhända hade han varit sen och dröjt för länge i
sin iver.
Men vad var det han sökte? Och huru visste han icke var han skulle
söka detta okända? Kanske var hela teorin falsk — kanske var det hela
blott ett pojkstreck upprunnet någon barock hjärna? Men nej, Corpwieth
hade läst för många detektivhistorier framför kaminen under regniga
sommardagar på landet för att icke finna dessa händelser alldeles
typiska för en begynnande förbrytarhistoria med hemlighetsfulla moment.
Alltså beslöt han sig för att tro på sin teori åtminstone tills den
visat sig absolut omöjlig.
Klockan blev tolv. Det blev obekvämt och tröttande för Corpwieth att
sitta stilla. Han gick några steg längs hyllan, men det tysta tassandet
var obehagligt och han satte sig igen. Klockan ett begynte han bli
sömnig och finna hela tillställningen löjlig. Han märkte att det dock
var blott några minuters väg till hans egen säng och att hela denna
förbrytarstämning i vilken han försatt sig var komisk. Klockan två
vaknade han av att hans huvud föll ned mot bröstet. Nu frös han och
kände ett starkt behov av en cigarett. Klockan halv tre beslöt han
vänta till tre och sedan gå hem.
Men när det gått några minuter hörde han plötsligt ett ljud. Det var
som ett sakta raspande utanför fönstret. Först i hans våning, så med
ens med ett starkare buller i våningen ovanom. Och så försvann det. Då
slog det Corpwieth: balkongen! Någon hade klättrat uppför de sex små
balkongerna, som finnas ovanom varandra utanpå Nybygget! Han skulle
tydligen in först i sjätte våningen. Den besöktes sällan och där kunde
han ha låtit balkongdörren stå öppen utan att detta observerades av
någon! Som en blixt sprang Corpwieth upp i tredje våningen. Han ville
se vart mannen ämnade sig denna natt. Snart hörde han någon stilla
öppna balkongdörren där uppe, så stänga den och sedan kunde Corpwieth
höra några djupa, hastiga andetag. Det var icke att undra på! Det var
ej så lätt att klättra upp _den vägen_! Nu hörde han mannen där uppe
tassande begiva sig mot trappan. Ett ytterst svagt ljussken sade honom
att han tänt en lykta. Corpwieth kröp bakom en hylla. Han märkte att
han darrade, men det var av iver. Mannen gick nedför trappan. Nu var
han i femte våningen. Han gick vidare. Nu var han i fjärde. Den rymmer
teologisk litteratur. Gällde det teologin denna gång? Mannen gick till
en hylla ungefär mitt i våningen och stannade där. Corpwieth kunde
ej se honom, men ett svagt återsken av hans lykta upplyste mörkret.
Corpwieth beslöt att smyga sig på honom. I skydd av hyllorna kunde han
säkert nå honom utan att bli sedd, i synnerhet om mannen var upptagen
av sitt arbete. Corpwieth kom upp för trappan. Han såg mannen. På andra
sidan det runda hålet som går genom alla Nybyggets våningar satt han
på golvet med en blindlykta bredvid sig, som skarpt belyste en bokrad
framför honom. Han var en liten man, såg ut som en vig apa, svartmuskig
och med glasögon på näsan. En högst obehaglig figur. Med stor snabbhet
slog han upp bok på bok, sökte tydligen en bestämd sida och kastade
sedan bort boken med en fnysning av ovilja. Corpwieth betraktade honom
länge. Han stod bakom en kort tvärhylla vid trappan och så snart mannen
steg upp för att taga ned en ny hyllas innehåll och därvid släckte sin
elektriska lykta, smög sig Corpwieth kring hyllan och bakom den nästa.
Här stod han igen en stund. Hur kunde mannen arbeta så lugnt ehuru han
ju borde ha förstått att hans tidigare besök blivit upptäckta? Det var
obegripligt. Litet försiktigare hade han dock blivit. Han ställde nu
tillbaka de böcker han tog ned hylla för hylla sedan han sett på dem.
Corpwieth hade hunnit till den nästsista hyllan och kunde ej mer se
mannen. Då upphörde denne plötsligt med sitt arbete. Corpwieths hjärta
stannade. Var han upptäckt? Han stod orörlig och hörde så med ens ett
ljud. Det var samma raspande ljud som nyss utanför fönstret. En man
till klättrade upp för balkongerna! Nu började det bli mystiskt.
Mannen nummer ett höll sig tyst. Så gick åter balkongdörren där uppe
i sjätte våningen. Nu var mannen nummer två inne. "Det här blir
trevligt", tänkte mannen nummer tre, Corpwieth. Nummer ett andades
tungt. Och därpå började han gå mot trappan till sjätte våningen. Nu
gällde det! De två herrarna kunde välja var sin trappa eller också
mötas i den ena. Herrn där uppe var tydligen klumpig. Han hördes genom
hela huset. Men så blev det tyst. Nummer ett smög förbi Corpwieth
och denne kunde höra honom mumla en löjlig ed mellan tänderna.
"Sapperlipopette", ljöd det, "sapperlipopette, sapperlipopette".
En fransman, tänkte Corpwieth. Vilken trappa skulle han välja? Han
tvekade tydligen och stod alldeles stilla på en armslängds avstånd från
Corpwieth. Så gick han igen och försvann i mörkret. Intet ljud hördes.
"Spännande!" var Corpwieths enda tanke. Det gick en minut — lång som en
evighet — en ännu och så! Ett plötsligt buller högt uppe, några vilda
svordomar: "Sacré nom! Sacré nom" och "verdammtes Vieh, verdammtes
Vieh!" och så en duns, ett ramlande rabalder nedför trappan, lätta steg
uppe i översta våningen, balkongdörren som smällde i, ett skramlande
ljud utanför fönstren uppifrån ned, så tystnad. "Den ena slog ihjäl den
andra", tänkte Corpwieth. Han gick längs den andra trappan upp i sjätte
våningen. Om den andra ännu lever, tänkte han, skall jag avskära honom
reträtten. Han stängde balkongdörren och tände så alla lågorna i taket.
En ljusflod översvämmade hela Nybygget. Allt var tyst. Nu gällde det
att söka upp den, som var kvar. Ty av ljuden hade Corpwieth förstått
att den ena kastat ned den andra och sedan sprungit sin väg. Corpwieth
gick ned i femte våningen och tände även här alla lamporna. Och nu
hörde han ljud under sig. Mannen steg upp. Och innan Corpwieth hann ned
i fjärde våningen var den andra redan i tredje. Corpwieth sprang efter.
Nu försvann mannen ut på översta galleriet i utlåningssalen. Corpwieth
efter. I fullt språng bar det av till läsesalens översta galleri.
Så gick det två varv runt detta, som svagt upplystes av gatlyktorna
utifrån. Corpwieth såg att den flyende var en lång man — alltså icke
fransmannen. Vid tredje varvet upptäckte den flyende — som svurit på
tyska och alltså var tysk — dörren till chefbibliotekariens rum. Han
sprang dit. Corpwieth efter. Så in i manuskriptrummet och härifrån ned
för den branta trappan till utlåningssalens andra galleri. Men här gick
det galet för Corpwieth. Han slintade och ramlade med brak ned för
hela trappan, törnade mot galleriets träbalustrad som krossades och
föll ned. Corpwieth fick fatt i en pelare. Han hörde tysken i södra
salen. Han rusade dit, och såg mannen nere mellan planschverksskåpen på
golvet på väg mot dörren till Nybygget. Corpwieth höll på att förlora
spelet. Tysken kunde hinna före honom till balkongdörren i nedersta
våningen och försvinna. Men då fick Corpwieth ett blixtsnabbt infall.
Han grep en tjock bok på närmaste hylla och kastade den från galleriet
i huvudet på tysken, just som denne höll på att försvinna. Det sade
duns i såväl huvudet som boken, mannen förlorade fotfästet på den hala
linoleummattan och föll raklång i golvet. Corpwieth störtade till, tog
några skridskoremmar ur fickan och band honom till händer och fötter.
Så gick han efter ett glas vatten och tände ljuset.