En dag i oktober då klockan slog tolv och bibliotekets tjänstemän
begynte samlas i de stora salarna, skyndade de båda unga amanuenserna,
vilka sedan klockan 10 skött expeditionen i läsesalen, fram till dem
och anmälde, att något högst egendomligt inträffat. En äldre herre hade
anhållit om ett par zoologiska arbeten och då amanuenserna gått för att
taga fram dem — de stodo i två olika skåp — hade de funnit böckerna
i den vildaste oordning. Dessa stodo visserligen i jämna rader på
hyllorna, men några av dem, som borde ha stått på översta hyllan stodo
i stället på den nedersta, de som stodo på rätt hylla hade bytt plats
i stor utsträckning o.s.v. Amanuensen Råskjöld var visserligen strax
på det klara med, att det var amanuensen Nikkarinen som slarvat då
han ställt in böcker i dessa skåp, men då hela truppen tjänstemän tog
fenomenet i betraktande, funno de snart att ett så monumentalt slarv ej
var möjligt. I de två skåpen fanns faktiskt ej en enda bok på sin rätta
plats. Och då grannskåpen undersöktes visade sig förhållandet vara
detsamma i dem. Härjningen hade sträckt sig över fem armarier bärande
numren 118 till 122.
En förklaring på fenomenet var svår att finna. Visserligen framkastades
en mängd hypoteser, men alla voro lika osannolika. För att säga
sanningen stod denna vid invecklade biblioteksproblem så vana
församling med förvåningens finger i häpnadens mun. Emellertid slogo
sig några till ro med den gärna gripna förklaringen, att en oerfaren
amanuens givit tillåtelse åt en eller annan utomstående person att
själv besöka bokskåpen och att denne sedan ställt till den fenomenala
oredan. För andra var denna förklaring föga tillfredsställande och
saken diskuterades livligt under dagens lopp.
Den som föreföll minst upptagen av tilldragelsen var amanuensen
Corpwieth. Han satt tyst vid sitt skrivbord medan en hel grupp av
hans kolleger omkring honom förgäves med många ord sökte finna gåtans
lösning. Han kunde icke slippa en tanke som genast uppstigit inom
honom, nämligen att det i all den förbrytarlitteratur han läst vanligen
var just en meningslös och oförklarlig — men även betydelselös —
händelse som brukade inleda en hel invecklad räcka av högst allvarliga
tilldragelser. Han fann tanken löjlig, ty ett ställe som detta kunde ju
omöjligt locka någon förbrytare. Och det märkvärdiga var ju, att ingen
bok saknades i de oordnade skåpen. Och ville man stjäla en dyrbar volym
så kunde detta ske på ett betydligt enklare sätt. Emellertid kunde
han icke få sina tankar från det första intrycket: här ligger någon
invecklad djävulskap under!
Tjänstetiden förgick, och ingen lösning på gåtan kunde finnas. Intet
märkvärdigt skedde, inga andra skåp voro rörda och då läsesalen
stängdes om aftonen låg det vackra huset där mörkt, tyst och fredligt,
ruvande över alla de millioner på papperet fästa tankar det gömde.
Men nästa morgon, då amanuensen Råskjöld kom för att sköta läsesalen
och gick in i det s.k. Nybygget — en rund byggnad i sex våningar, som
ansluter sig till det gamla huset — såg han till sin häpnad att det
uppe i andra våningen låg en hel mängd böcker spridda över golvet.
Han sprang dit och fann, att hälften af den tyska skönlitteraturen
låg i en hög vid balustraden, I hög grad förvånad ropade han på sin
kollega Söderholm, vilken just trädde in genom dörren, och tillsamman
konstaterade de nu, att all äldre litteratur tagits från hyllorna
och kastats huller om buller ut på golvet. Deras respektive förstånd
stodo fullkomligt stilla. Råskjöld fnyste och blåste i sina tjocka
mustascher, Söderholm grymtade och sade hm, hm.
Läsesalen begynte fyllas och de två herrarna måste gå dit för att
betjäna publiken. De hunno blott se att vaktmästarna anlänt och att de
voro lika oförstående, lika häpna.
Klockan tolv samlades hela kåren bibliotekarier och amanuenser i
stilla andakt kring bokhögen. Småningom arbetade sig ett par i kretsen
upp till verklig vrede. Bibliotekets ende grevlige tjänsteman, greve
Pflaumen av Päronö, utropade förbittrad:
— Vårt bibliotek har varit scenen för ett grovt upptåg!
— Scenen, scenen, hördes en stämma i hopen, talade greven om den
inhemska eller den rikssvenska?
— Är det nu herr Quisling som pratar igen, replikerade greven. Låt mig
tala ut först. Sedan får ni gärna porla, men då går jag min väg!
— Ja men då hör ju greven inte vad jag säger, invände Quisling modest.
Bibliotekarien Sjefman fann nu tiden vara inne för ett ingripande.
— Läsesalsamanuenserna skola gå till sin post, sade han strängt, vi
andra skola arbeta.
Gruppen skingrades hastigt. Man var van att lystra till Sjefmans
uppmaningar. Endast amanuensen Corpwieth stannade kvar. Problemet
intresserade honom starkt.
Tron på att det låg någon hemlighet bakom dessa upptåg hade styrkts
hos honom och han hade nu på ett ögonblick fattat beslutet att reda ut
historien. Därför granskade han ivrigt de böcker, som funnos kvar på
hyllorna. De voro alla relativt nya, ingen tryckt före år 1890. Alltså,
om det var någon mening med det hela så letade den hemlighetsfulle
besökaren efter en bok av äldre datum. Men ifall han ville ha en
bestämd bok, varför då ställa till allt detta? Och varför söka den
såväl i den zoologiska avdelningen som bland tysk skönlitteratur?
Nej, problemet var ej så lätt att lösa. Ett var dock klart: en
eller annan nattlig besökare rumsterade här och det enklaste medlet
till gåtans lösning var att få mannen fast. Detta hade det samlade
amanuenskollegiet även fått klart för sig och någon framkastade, att
man borde vända sig till polisen. Detta föreföll dock ett par af
de finkänsligare, främst amanuensen Nässellöf, alltför brutalt och
osympatiskt. I stället beordades en av vaktmästarna att hålla vakt i
biblioteket under nattens lopp. Alla dörrar och fönster undersöktes,
men allt befanns stängt och i bästa ordning. Böckerna ställdes på sina
platser och ingen fattades.
På eftermiddagen beslöt Corpwieth att gå till biblioteket och bliva där
över natten i stället för vaktmästaren. Han ville själv skaffa klarhet
i gåtan.