_Helmi_.
Och hvi, lik mannen
Får då ej qvinnan sjunka ner till jorden,
Med sargad barm för det hon trofast är?
Hvi skonas hon, då hennes broder blöder?
_Tancred_.
Han dödat hade många, ingen du.
_Helmi_.
Han dödat kade många, säger du!
Ha! lömske fremlingar, med lockar ljusa!
Med eder mördarkung j trädden djerft.
På denna gamla strand och drogo fram
I våra bygder, störtade i gruset
De helga altaren, der våra fäder
Till höge guden bådo, stungo ned
De fagre ynglingar och starke kämpar,
Som höjde svärd, att värna gammal tro
Och ärfda hyddan emot oväns våld.
Så gjorde äfven han, den fallne yngling.
J åter, falske prester, som prediken
Om kärlek blott, hur' mild försonar'n sitter
I ljusa himlen, på Gud Faders hand,
Men gömmen svärdet under tempelskruden,
J helige, som sägen, att det är
Ett brott, väl värdt ett evigt straff, att döda,
I edra gudars namn j honom mördat!
Tag svärdet här och döda äfven mig!
Hvad? vågar du det ej, du fege pilt?
_Tancred_.
Mig säg, var han dig kär, den döde yngling?
_Helmi_.
Ja, kär han var mig, kär liksom den hydda,
Min moder skyddar under vinterns köld.
Så kär han var mig som min faders svärd.
_Tancred_.
Säg, lefver någon, som än mera kär
Ditt hjerta håller här?
_Helmi_.
Ja, hon, som mig
Har lifvet skänkt och vid sin barm mig fostrat,
Hon är mig kärare än alla andra.
_Tancred_ (för sig)
Man brudgum mer än moder älskar dock.
_Helmi_.
Nåväl! hvi dödar du mig ej, du fege?
_Tancred_.
Ej feg jag är, men dig jag ej kan döda.
Ej ondt jag vill dig, höga, vilda mö!
Men höj ditt svärd och göm dess blanka klinga
Uti min barm, den utaf ångest tärda,
Att jag får frid här fallen vid din fot.
_Helmi_.
Skall kristen tempelyngling finna friden
Vid hednisk jungfrus roförgätna fot?
_Tancred_.
O, stolta mö! Vill du min saga höra,
Så ljufligt sorgsen som mitt hemlands natt:
Jag föddes i de solbegjutna länder,
Der sommarn aldrig dör och bladen aldrig
Från träden falla, blomstrens kronor aldrig
Kring fälten jagas utaf höstens vind;
Der snön blott smyckar, lik en bländhvit hjelm,
De höga bergens toppar uti fjerran,
Men aldrig kyler foten, hvilken ilar
På doftrik gräsbädd under palmer fram;
Der drufvan sväller uti solens brand
Och gjuter eldig saft uti pokalen;
Der såg jag dagens ljus; min moder dog
Då jag blef född. En riddare så ädel
Min fader var. Han fostrade mig upp
I tro så from på Gud ock helga jungfrun.
Som ende Sonen har till verlden födt.
Uti en borg så skön, på höga stranden
Af evigt blåa hafvet bodde vi.
Då jag var tolf år gammal, drog min fader
Långt fjerran med mång' kämpar, att befria
Försonar'ns graf ur vilda Turkars hand.
Ett år förgick; så kom ett bud en dag,
Som sade: fallen är din ädle fader
I blodig kamp mot grymme Saracener.
Mitt slott, mitt riddarnamn jag skänkte då
Åt helga jungfrun och i kloster gick.
Der lefde jag i fromma böner, fastor
Samt späkningar och helig visdom lärde.
Och ofta då i midnatten jag bad,
Stod Herrans moder uti himmelskt strålljus
Inför mitt öga, log mot mig så huldrik.
Och en gång hörde jag den höga hviska:
Drag fjerran bort till isomgjutna stränder
Och Sonens herrlighet förkunna der.
Då vandrade jag hän den långa stråt.
På snöbetäckta fält och höga berg,
Der nordanvinden isig hvirflar. Genom
De strida floder fram jag vandrade.
Kom ändtligen till konung Eriks land
Och på hans korståg hit till Finland följde.
Att evangelium förkunna här
För mörka andar, uti vantro snärjda.
Ej annan kärlek bodde i min barm,
Än Gudasonen och Hans namns förklaring. ─
Då såg jag dig, der fram i går du trädde
Till kämpens lik och dina armar upp
Mot himlen höjde, dunkla orden talte,
Som ljödo örnens vingslag lika för
Mitt öra. Ångest nedslog i mitt hjerta.
En trängtan flammar der blott efter dig.
Och helga, jungfrun i en sky försvann
Och englarne sitt anlete betäckte
Med hvita vingar. Ingen annan himmel
Min heta trånad anar än din famn.
(Knäböjer.)
Du höga mö, med natten kring ditt hufvud!
O, låt ett ögonblick mig blott få drömma
Om paradiset vid din stolta barm!
Kom! fly med mig och svarta kåpan låter
Jag falla uppå denna frusna strand,
Och far med dig till evigt gröna stränder,
Och blir igen den man, hvartill jag föddes,
En riddare, ty läran, som oss bjuder,
Att lifvets fröjd försaka, är en lögn,
Af menskor diktad, att oss plåga blott.
Den ed jag svurit, som de lömske munkar
Af barnet stulo, ej jag måste hålla,
Ty Gud blott kärlek, evig kärlek är!
_Helmi_ (för sig.)
När jag på berget i midsommarnatten
Med ynglingarne dansade, de sade,
Att jag en ljungeld var och flydde från
Min barm. (Till Tancred.) De kämpar unge aldrig djerfdes
Sig låta fångas utaf mina armar
Vid dansen i den klara sommarnatt.
Du späde yngling! vill du blixten famna?
(Tancred ilar i hennes famn. Hon kysser honom.)
Min moder kommer. Hon skall döda honom!
Han dödat ingen; må han derför lefva.
(Går och hemtar en bägare med vatten )
För skön din läpp dock är att dricka blod.
Tag här den läskedryck som du begärde!
(Tancred tager bägaren och dricker.)
Gå, skynda bort!
_Tancred_.
Hvi så befaller du?
_Helmi_.
Gå bort! jag säger dig.
_Tancred_.
Ej bort jag går
Från dig! (sluter henne i sina armar.)
Blott här uti ditt varma sköte
Min salighet jag finner, ty du är
Min helga jungfru!
_Helmi_.
Bort, du bleke, skynda!
Åt venster gå, då du ur hyddan träder!
(Tancred går.)
Scen 3.