Helsingfors,
G. W. Edlunds Förlag,
1872.
Förord.
Det ungdomsförsök, som härmedelst öfverlemnas i en välvillig allmänhets
händer, framträder utan alla anspråk. Det är drömmar af en ung
fantasie, som af en oöfvad hand blifvit sammanknutna till ett helt,
hvilket man vågat gifva benämningen "dramatisk dikt". Förf. vet nogsamt
att många brister gömmas mellan dessa blad, mången osannolikhet,
mången inkonseqvens, röjande de första stapplande stegen, men det som
manat förf. till den djerfheten att framlägga det omogna försöket för
allmänhetens ögon, är medvetandet att i detsamma hafva inflätat många
af sina skönaste tankar, sina innerligaste känslor och öfvertygelsen,
att en allmännare, rättvis, om ock sträng, granskning skall, som en
frisk vind, välgörande gå fram öfver den späda skörden och skilja de
små hvetekornen från agnarne.
_Förf._
Personerne:
_Konung Erik_, den helige.
_Biskop Henrik_.
_Tancred_, ung munk, italienare.
_Taini_, finsk trollqvinna.
_Helmi_, hennes dotter.
_Aino_, ung finsk kämpe.
_Welli_ | gamla finnar.
_Matti_ |
_Toivo_, Wellis son.
Två svenske kämpar.
Kämpar, munkar, finnar.
Händelsen försiggår i sydvestra Finland år 1157.
Första akten.
Theatern föreställer en öppen plats vid liafsstranden. En stor sten
midtpå scenen. I bakgrunden några klippor. Solnedgång.
Scen 1.
Matti samt en hop andra finnar.
Welli inkommer långsamt, utan att varseblifva de öfriga.
_Welli_.
Nu solen sista strålen kastar re'n
På trädens toppar, på det blanka haf.
Och alla foglar tystna uti skogen,
Men än jag icke sonens steg förnummit.
Jag lyssnande på stigen vandrat har
Om ej hans glada stämma sjungande
Månd' till mitt öra hinna ifrån fjerran,
Men allt är tyst. Jag hör blott trädens sus
Och ängslan spänner klon uti mitt hjerta.
Än bittida det var, knappt solen stod
Så högt som nu, då bort han vandrade
Från hyddan, och han än ej återkommit.
Good afton, bröder! Hvarför' stån j här
Församlade? Han j min son ej sett?
_Matti_.
Vi samlats här, att klokt ett rådslag hålla.
Vi väntat dig och dina visa tankar,
Som alltid vägde tungt i runden af
De pröfvade och gamle männen sluten.
_Welli_.
Ej skall jag kunna lugn i rådslut sitta
Förrän jag käre sonens öde vet.
Jag ville gå att honom söka, om jag
Blott visste hvilken väg han vandrat har.
Kanske kung Eriks folk har honom träffat
Och bundit, velat kanske honom tvinga
Att sina fäders gudar svärja af.
Han trotsig är; kanske de honom dödat.
O ve! min ålders tröst, hans moders fröjd!
Scen 2.
De förre. Toivo.
_Toivo_.
God qväll, min fader och j vise kämpar!
_Welli_.
Hvar har du dröjt, o son? Jag har dig sökt
Från middag allt till sena qvällen nu.
Hvi åt din fader slik en ångest smida
I dessa blodbestänkta, olycksfulla tider,
Då ung och gammal faller, vildbråd likt,
För mäktig fremlings skoningslösa svärd
Och ingen säker går i fädrens ängder?
Du hän från hyddan drog om morgon tidigt
Och återvänder i den sena qväll.
_Toivo_.
Tillgif mig, fader, om jag ve dig skapat!
Ej var mitt uppsåt att så länge dröja.
En dröm jag drömde i den lidna natt;
Dess syner väckte mig ur slummern tidigt.
Ej kunde jag i hyddan längre bida.
Med skräck så stor i barmen ilade
Jag hän, att skåda om min dröm var sann
Och ej ett gyckel blott af mörka andar,
Som spinna svarta trådar kring vår ro.
Jag drömde —
_Matti_.
Ej vi kommit hit, du pilt!
Att dina drömmar höra. Dem förtälja
Du kan för moder din i qväll vid härden.
Vi annat ha att byta tankar om.
Som barnen höfves, må du tiga still
När männer tala och dig visdom lära
Af deras ord för dina mogna dagar.
Nu, kloke Welli, må du trygg ett ord
Uti vårt rådslag tala, när oskadad
Den fagre pilten vid din sida står.
Så hör då hvad uti vårt sinne stigit:
I våra hyddor qvinnorna begråta.
I klagan vild de många käcke män,
Som fallit för kung Eriks svärd, små barnen
På sina fäder ömkligt ropa och
Blek fasa går med blodigt spår omkring
I våra grönskande och stilla nejder.
En kvar, som morgonsolen helsar, vet
Ej om hans trötta öga qvällsol skådar.
Och Jumala de döda icke väcker
Och ingen blixt från molnet sänder ner,
Att fridsförstörarns höga hufvud krossa.
Från våra gudar makten tagen är
Och gifven åt den starke nye Gud.
Hvi längre mot hans skarpa vapen spjerna?
Ej makt vi hafva att besegra honom;
Hans välde drager fram på våra lik,
Men frid och evig salighet han bjuder
Åt dem som för hans spira ned sig böja.
Och mild kung Erik är mot alla döpta.
Mitt ord det lyder, att vi draga må
Till kungen fram och utaf egen drift,
Som fria männer höfves, nye Guden
Till vår och till de våras väl anamma.
_Welli_.
En tanke slik och i mitt sinne bott.
Dock lyster mig, j bröder, att förnimma
Hvad pilten här att tälja har ock hvad
Han drömt, hvar han den långa dagen bidat.
Mig anar att dock större ting han skådat
Än man i spiselvrå om qväll månd' jollra.
_Matti_.
Nåväl, så tala då, oss höra låt
Hvad du har drömt ock hvad i dag du sett.
_Toivo_.
En syn så sällsam såg jag i min slummer:
Jag var i skogen vid det gamla altar,
Der än åt Jumala man offer bär.
Der stod kung Erik med sin gyllne krona
På hufvundet och spiran uti handen.
Kring honom kämpaskaran sluten sågs
Och blanka svärden blixtrade i solen.
Så klar som stjernans eld en låga brann
På altaret och sände gnistor ut.
Och derinvid uti det mjuka gräset,
Der låg, så blek, med sargad, blodig barm,
Trolltärnan, björnens dotter, Helmi skön,
Och hennes hjerta brann i klara lågan
På altaret, till offer åt kung Erik.
I fasa vild jag upp ur sömnen flög;
Det morgon var, jag bort från hyddan smög
Och ilade så snabb som jagad hare
Till offerlunden i den djupa skogen.
Så tyst der var och intet menskospår
I blomsterströdda gräset hade trampat.
En ensam fogel blott i tallen slog.
Men oro bodde än uti mitt bröst;
Ej kunde jag till härden återvända.
Då gick jag bort till källan, der de kristne
På deras hufvud vatten ösa, som
Till deras lära sig bekänna vilja.
En hop så stor af folk var der församlad.
Och med sitt anlete mot solen vändt
Och öfvergjuten af dess gyllne skimmer,
Stod på en höjd vid källan biskop Henrik.
Han skön och högrest var lik en af dem,
De ljuse stridsmän som hos Wäinö gästa.
Jag närmre gick, att honom tala höra.
Hans stämma mäktig ljöd lik forsens brus
I stilla sommarnatten. Dunkla orden
Ifrån hans läppar väldigt klungo fram.
Om blodröd synd han talade, om dom
Så tung, om evigt straff i mörka riken,
Ett töcken blott af våra gudars makt,
Så sade han, en nattens skugga blott,
Som smälter bort, då morgonrodnan vaknar.
Och så han talade i ord så höga,
Att jag dem knappt begripa månde, om
Den store Guden, som deruppe bor
Högt ofvan verlden all och om hans kärlek,
Som större är än hela himlens rymd,
Med alla, alla tusen stjernor på
Och varmare än solens middagsstråle
Och rikare än verldars skatter alla;
Och huru Gudens ende son steg ned
Ifrån sin thron vid Fadrens högra sida,
Och smälek led och neslig plågodöd,
Att med sitt blod försona våra synder,
Och sedan herrlig stod ur grafven upp
En morgon arla och från höga berget
Till himlen åter for i fadrens famn.
O, kommen, sade han. Er kallar Herren!
Se, himmelrikets portar öppna stå;
Deruppe fröjd förutan ände vinkar
Och fridens palmer undfå skolen j.
Så ljuflig ljöd hans stämma, pannan sken
Så klar; han sina armar bredde ut.
En bäfvan sällsam nedsteg i mitt hjerta
Vid dessa orden. Sådant jag förnam
Än aldrig, då när oifret flammade
Till våra gudars pris och fromma bönen
Med suckan steg till blåa rymden upp.
Se'n hela skaran uppå knä sjönk ner
Och vatten öste han på allas hufvud.
Ej längre kunde mer jag bida der.
Jag ilade från källan; på en höjd
Jag stannade och såg mig om, ty sången,
Af munkar sjungen, nådde till mitt öra,
När den i fridsäll ton steg upp till himlen. —
Den tystnade. Jag såg hur' biskopen
Allt folket signade, som knäböjdt låg,
Men nu stod upp, och genom luften klar
Jag hörde hundrafaldigt amen!
_Alla_.
Amen!
_Toivo_.
Hvad ljud hör jag från tysta kämparunden?
_Welli_.
I denna qväll ännu vi vandra må
Till Henriks källa och till Erik kung,
Hans Gud att helsa och i friden åter
Till hyddan gå.
_Toivo_.
Jag mer att tälja har,
En ting så märklig att förkunna än.
Hän ilade jag från den höga kullen
Och ner på skogens stig. Der mötte jag
En man, som okänd var för mig. Han sade:
Den stolte Aino, kämpen, hvar är han?
Med svärd han sökes af kung Eriks män
I skogar, hyddor, berg och dalar alla.
I går han tolf af kungens män har slagit.
Om nu han funnen blir, han svärja skall
De gamle gudar af, hvarför han kämpat;
Om ej han gör det skall han dödad varda.
Att honom fånga kungen ej förmår
Jag sade, än ej fångad Aino var.
Kung Erik seglar ej från denna stranden,
Förrän den vilde björnen tämjd är vorden.
Och skall han söka honom dagar mång'
Och hundra männer skola honom binda,
Så skall han bunden bli, det kungen svurit,
Så talte mannen och försvann i skog.
_Welli_.
Jag sade er, j tappre männer, ju,
Att pilten annat hade att förtälja,
Än hvad med moder man i qvällen jollrar.
Man Aino söker, på den höge vill
Man armen binda, som med björnen brottats.
Ve, grånad ålderdom, som stapplar arm
Vid staf, ve barnet utan far och mor,
Ve, värnlös jungfru, om den starke fäller!
Oss alla ve, om furan i vår ängd,
Den däjliga, till marken bruten sjunker!
Han får ej falla, lefva måste han!
Den nye Gudens tro må han annamma
Och lefva för sitt folk och fädrens bygd.
_Matti_.
Så vild och stolt den starke kämpen är.
Förrän sitt hufvud han för kristne Guden
Nedböjer, skall han välja blodig död.
_Toivo_.
Jag Aino känner; kär jag honom varit
AlltseA den tid då jag helt liten var
Och han mig vaggade på starka armar,
Likt klara källan, gömd i klippans famn.
Der ömhet uti jernebarmen bor.
Jag går att honom söka; han skall höra
De ord, som milde guden månd' mig lära,
Att till hans hjerta hviska. Vise män.
J grånade och vidterfarne kämpar,
Som många ting i klokhet grundat ut,
Mig tyden dock, förrän nu bort jag går
Den drömmen, som i arla morgonväkten
Min själ förskräckte i dess stilla slummer.
_Matti_.
Den drömmens mening månde lyda så:
Den stolta hednatärnan skall sitt hjerta
Till offer bära åt kung Eriks Gud.
_Toivo_.
Den tydning ljuder huld! O höge Wäinö!
Nu led mig, om i öster, söder, norr,
Om uti purprad vester jag månd' finna
Den, som jag söker! Se, der kommer han!
Scen 3.
De förre. Aino.
_Aino_.
J, bröder, djerfve, starke kämpar alle,
Som kring mig stån! Hvi ser jag er i dag,
Som slagne trälar utan svärd vid höften,
Med hufvud lutadt och med blicken sänkt?
Han j er döpa låtit?
_Matti_.
Icke döpte
Vi äro, men hvad båtar motstånd göra
Mot konung Erik och hans starka här?
Som gräs de hugga oss till marken neder.
Vår hydda bränna upp och barnen små
Med värnlös moder uti vintern vandra,
En brödbit tigga och i drifvan dö.
_Aino_.
Du fege! ej ditt ord för alla gälle.
_Welli_.
Det ord du nyss förnam, det allas är.
_Aino_.
Är det de män, som fostrades i hyddan
I furans skygd, vid hafbesköljda stranden,
Som lyssnade i sommarnattens ljus
Till Wäinös sånger, klingande i skogen;
Som Jumalas, den höges, altar byggde
Och firade dess fest med kämpadans:
Som svärden drogo mot de vilda folken
Och vände hem med hjelmen segerkrönt:
Är det de män, som djerfvas stå och säga,
Att nu de rädas för en bleklagd kung,
Som kommer med en här af svarta munkar
Och stiger fräck på deras fria strand,
Förkunnar falska läror, slår till jorden
Friboren kämpe, i hans eget land?
Månd' männen, som med svarta gastar stridde
I mörka natten uppå ödslig mo
Och skaran skränande till Tuoni jagat,
Nu skola fly för kung med ljusa lockar?
Nej, kämpabröder, tagen ned från vägg
De skarpa svärden, som j upphängt hafven,
Att rosta fegt. Omgjorden er med dem!
Om svärdet rosta skall, må det då ske
I grafven vid den kalle kämpens sida.
Och låt oss än till kamp för våra gudar
Vår klinga svänga öfver oväns hufvud
Och jaga honom blodig från vår strand!
_Welli_.
Ej vi förmå kung Erik att besegra.
_Aino_.
Måhända, men att falla vi förmå
Till siste man på fria, ärfda stranden.
Väl dö vi kunna, men ej trälar bli.
_Matti_.
Kung Erik lofvar lyckosamma dagar
Och spira mild om svärd vi lägga ned
Och låta döpa oss till kristna läran.
Kanske man mera salig är hos Guden,
Hvarom de milde prester här förkunna,
Den ljuse, som förlåter alla brott,
Än uti gamle Tuonis kalla riken.
_Aino_ springer upp på stenen.
J fege uslingar! till kungen gån!
För honom böj en knä och kyssen foten,
Som edra gudars altaren har trampat
I gruset ner och låten dopets bad
Er hjessa skölja! Trälar sedan blifven
Åt fremlingskonungen! Jag ensam går
Att kämpa mot de lömska, kristna skaror.
Jag hundra redan slagit, hundra än
Och ännu fler' mitt svärd nedmeja skall.
Och faller jag engång till Eriks fötter,
Så sker det med hans klinga i min barm.
Med ära frälsad och med odöpt hufvud,
Jag hem till gamle Wäinös salar går.
_Toivo_.
O, starke Aino! hör den späda stämma,
Som hviskar vid din sida liksom bäcken
Till höga furan hviskar, vid hvars fot
Han stilla sorlar. Hör! en röst uppstiger
Ifrån de vida dalar, tysta skogar.
De tusen hyddor, spridda på vår strand;
Den rösten beder: fall ej ned från fästet,
Du ljusa stjerna! brist ej, starka sköld!
O, slockna ej, du vårdeld uppå höjden!
(Knäböjer.)
O, Aino! hör den arma modrens klagan
Och blyga jungfruns bön, den gamles suck:
Bevara kämpaarm så väldig än
Till deras värn och höga gudars fröjd!
_Aino_.
Stå upp, du pilt! Ditt tal är likt de drömmar,
Som ungmö sysslolös i tjället sömmar.
Men icke kloke männers tal det är,
Som gå att strida för den kära torfvan,
För gamle gudar och för fädrens hydda;
Som blöda för att värna modrens graf,
Att trampas af den fräcka fremlingsfoten.
Gå fritt, att leka vid din moders knän!
För henne och för dig jag drar i strid.
Och faller jag, så lefva starke gudar.
At annan arm de skola kraften skänka
Och svärdet lägga i en annan hand
Till svaghets styrka och till deras pris.
_Alla_.
Hell, Aino! icke ensam skall du vandra.
Vi följa dig och falla vid din sida.
_Toivo_.
För hög jag vuxit att vid moders knän
Mer leka. Stolte Aino! uti striden
Jag går med dig, som du att kämpa, falla.
Om jag förblöder, ej det skada är.
_Aino_.
Hell, fagre yngling! pilt är du ej mer.
Och om i dag jag uti kampen faller,
Mitt svärd, mitt värf, i arf jag lemnar dig.
Och nu, j bröder! hem till hyddan gån.
Omgjorden er med svärden, kommen sedan
Till gudaaltaret i djupa skogen,
Dit kristen skändarfot ej hittat än.
Der skolen j mig finna. Hu jag går
Till hyddan hem, gråhårig fader att
Min helsning ge; kanske jag ej mer träder
In under åsen, der jag dagen såg.
(Går ¨åt venster; de öfriga åt höger.)
Scen 4.
Aino. Två kristne kämpar.
_Den ene kämpen_.
Du mannadråpare! du vilde björn,
Som hundra ädla, kristna kämpar slagit
Med syndigt hednasvärd i döden ned!
Nu, aldrig funne, är du fångad vorden,
Nu skall din vedergällningstimma slå!
(Strid. Fem andra kämpar komma.)
_Aino_.
Jag ana kunnat, fastän jag ej visste,
Att sju mot en är kristen kämpased! (Skrattar.)
(De binda honom.)
Hvi binden j mig? Hvi med svärden sju
Slån j mig ej till gröna marken ned?
_Kämpen_.
Dig kungen dömma skall. Der ses han komma.
Scen 5.
De förre. Kung Erik. Biskop Henrik. Tancred m.fl.
_Kämpen_.
Du höge konung! Här du fångadt ser
Det rika byte, som vi länge spanat.
Nu björnens ram i bojor slagen är.
Oss bjuder du att honom nederslå?
_Kungen_.
Ej någon må man nederslå förrän man
At honom bjudit Kristi höga nåd
Och lifvets bad. Och om han det annammar
I troget uppsåt, må i frid han gå.
Du vilde kämpe! nu jag frågar dig
Uti den Gudens namn, som är den sanne,
Den evige, som ensam frälsa kan:
Vill du afsvärja dina falska gudar,
Det helga dopet taga an och lägga
Ned för den ende Gudens fot ditt svärd
Och det upptaga, blott för att det föra
Till Kristi ära i Hans stridsmäns skara?
Då skola alla dina synder dig
Af evighet förlåtas och du engång
I englars rund lofsjunga Herren Gud.
_Aino_.
Jag vill dig svara, kung, som du mig frågar.
De höge gudar, vid hvars sånger mig
Min moder vaggade till ljuflig slummer
På sina armar, då än späd jag var;
De gudar, mina fäder kämpat för,
Och som i mäktig huldhet gula fälten
Med skördar signat, värnat hyddans härd
Och lyssnat till vår bön i altarlunden,
Dem byter jag ej bort mot dina sagor
Om milda gudar, ropande på blod,
Om himmelen, der dessa gudar bo,
Om helvetet, som dina prester diktat.
Och aldrig mig ditt vattenbad begjuter.
Vi ha' här ruskigt nog ändå; vi ej
Kallt vatten på vårt hufvud gerna ösa.
_Kungen_.
O, yngling! smäda ej Guds helga lära,
Men böj ditt öra till Hans kärleks röst!
Ej sagor är det jag för er förkunnat.
Ej jag för dikter uti härnad drager.
Det sanning är, den högste Gudens ord
I ende Sonens skönhet uppenbaradt.
All annan lära falskhet är och mörker,
Så mild, så gammal den än vara må.
Jag ej föraktar dina gudar, yngling!
De höge andar, som i eder drömt
När genom natt till ljus och dag j vandrat.
Men nu har solen uppgått öfver verlden,
Att lysa alla, som på jorden bo;
Och nattens skuggor ila bort för dagen,
Som mäktigt skinande från himlen stiger.
O, kämpe stolt! till fridens gårdar kom!
Låt döpa dig och på Försonar'n tro!
(Paus.)
O, starke yngling! skön du för mitt öga
Och hög, som unga, friska furan står.
O, kom och blif en väldig Herrans kämpe
Och evig ära smycka skall ditt hufvud.
Stig ned i dopets himlaflod och synd,
Som, blodröd, nu din själ betäcker, skall
Borttvagen bli och frälsad skall din ande
Sig svinga upp ur badet, snöhvit som
Den dufvas vinge, som sig himmelsk sänkte
På Kristi hufvud ner, då upp han stod
Ur Jordans helga hölja. Yngling, svara!
Vill du ej kristen bli?
_Aino_ (sliter sig lös och drager sitt svärd.)
Der är mitt svar!
_Kungen_.
Den svärd tillgriper, skall med svärd förgås.
Så Herren bjudit har. Ditt blod ej komme
Uppå mitt hufvud! Jag din frälsning ville.
J, kämpar! fräcke hädarn nederslån.
_Aino_ (faller.)
Du sjelf, du kung, för mördarsvärd skall falla
Och fara till den svarta afgrund ner,
Hvarpå du tror. Jag hem till Wäinö går!
_Kungen_.
Han föll, den starke, stolte yngling neder!
Så går det den, som nådens bud föraktar
Och hellre tjenar djefvulen än Gud.
_Biskopen_.
O, Gud och Fader, i den ljusa höjden,
Som här oändlig kärlek i din hand,
Gjut blott en enda droppe öfver
Den stolte syndarns hufvud som här hvilar,
I döden sjunken för sin vilda ondska,
Att han engång omsider frälsad från
De mörka riken, der hans arma själ
Nu irrar kring, din fotapall må hinna
Och evig ro invid ditt altar finna.
_Kämpen_.
Du höge kung! Man ännu här har funnit
Ett hednaaltar djupt i mörka skogen,
Der offer brinna åt den falske gud.
Vill du vi draga dit att det förstöra?
_Kungen_.
I natten ej vi må i djupan skog
Att irra gå. Försåt kan ligga der.
Jag älskar ärlig strid, försåt jag hatar.
I morgon bittida, då första flamman
Af solens eld på blåa böljan står,
Då draga vi att hednagudars säten
Med jorden jemna till vår Faders lof.
(Alla gå, utom Tancred.)
Scen 6.
Tancred. Helmi (som inkommit under det kungen
talat till Aino och obemärkt stannat i bakgrunden.)
HELMI framträder till Ainos lik, utan att varseblifva Tancred.
En gnista sig gömmer i mörkaste skuggan,
En flamma der slumrar i svartnade skyn.
Men gnistan till ljungeld skall vexa och springa
Ur remnande molnet vid himmelens bryn;
Och fräsande blodröd den framila skall,
Att nedslå och splittra den skyhöga tall.
Andra akten.
Theatern föreställer det inre af en tarflig stuga.
Scen 1.
_Helmi_ sitter på en bänk och skurar ett gammalt svärd.
En gnista sig gömmer i mörkaste skuggan.
En flamma der slumrar i svartnade skyn.
Men gnistan till ljungeld skall vexa och springa
Ur remnade molnet vid himmelens bryn:
Och fräsande, blodröd, den framila skall,
Att nedslå ock splittra den skyhöga tall.
Scen 2.
Helmi. Tancred.
_Helmi_.
Du bleke ungersven, hvad vill du här?
Hvad söker du väl uti björnens klyfta?
Ett offer säkert åt din hvita Gud!
En orm der lurar i ditt milda öga
I svarta manteln gömms kanske ett svärd.
_Tancked_.
Ej svärd jag bär, du höga hednatärna!
Och intet svek uti mitt öga bor.
Men hit jag djerfdes träda in att bedja
Om en dryck vatten endast ur din hand,
Att svalka törsten het, som mig förbränner.
(Paus.)
Uti vår helga lära står ett ord.
Som säger: bägaren med vattnet friska,
Du åt den törstande framräcker, skall
Uti Guds stora bok upptecknad varda.
O, sköna ungmö! räck mig svala drycken.
Då du det gör, till hinlajungfruns thron
Jag skall för dig mång' fromma suckar sända.
_Helmi_.
Gå dit, der höge kämpen ligger slagen.
Kanhända bloden än ej stelnad är,
Som väller fram ur stolta, stungna barmen.
Gå dit och släck din törst utur den källan!
_Tancred_.
Ej har jag dödat ynglingen och ej
Hans död jag ville. Nej, Guds hand det var
Som honom slog. Till nåden och till dopet
Han bjuden blef af fromme konung Erik.
Med hån så fräckt han smädat helga läran
Och mördarsvärdet höjt mot Herrans smorde,
Och derför slogs han af Guds kämpars hand.
Ty hvar och en som Frälsarens nåd föraktar,
Som honom huldrikt bjuds, ett ogräs är,
Som skall afmejas och i ugnen brinna.
(Paus.)
Du frågade af mig om offer jag
Här sökte åt min hvite Gud. O, ja!
Ett offer kostligt sökte jag i hyddan,
I björnens klyfta åt min ljuse Gud.
Du ädla tärna! skön en gnista lågar
Af himmelsk sol uti ditt ögas natt,
En klarhet skimrar på din höga panna,
Der du går fram bland dessa mörka vildar.
Träd ut från hednadomens mörka dal,
Der onda andar uppå harpor spela
Och syndens skuggor sväfva uti dödsdans,
Träd ut i Herrans ljusomgjutna ängd,
Der källorna med lifvets vatten sorla
Och englaväsen ibland liljor gå.
Bortkasta svarta slöjan, som fördöljer
För dig Guds klarhets sken och ila fram
Till Frälsaren, som står med öppna armar.
I dopets bad ditt stolta hufvud sänk.
Förklarad skall du åter upp det höja.
O, höga, fagra jungfru, kristen blif!
_Helmi_.
Ditt ord du kunnat spara, munkeyngling,
Att dårligt locka till din falska himmel!
Ty mina gamla, helga gudar, de
I sångerna besjungna, höga, aldrig
Jag skänker bort emot din bleke Gud,
Som sitter på en dimmig thron i fjerran
Och, aldrig mättad, dricker skuldlöst blod.
Nu har jag svarat dig. Välan, tag svärdet,
Det skarpa här, och stöt det i min barm!
Och elda se'n en ugn, så het liksom
Den afgrund, hvar om j prediken, bränn mig,
Som ogräs der, till offer åt din Gud!
_Tancred_.
Ej döda dig jag vill, men lefvande
Dig göra, genom Frälsar'ns höga kärlek.
_Helmi_.
Ej lefvande du kan mig göra, ty
Jag lefver ju, men döda mig du kan.
J kärleksprester endast döda kunnen!
Välan, hvi tvekar du? Se här, tag svärdet!
_Tancred_.
Hur' skulle jag väl kunna döda dig,
Du starka, sköna, der du för mig står,
I fägring dunkel ock med brand i ögat?
Ej döda vill jag, men dig saliggöra.
_Helmi_.
Och hvarför icke mig som kämpen ung,
Vår ära, gammal faders ende son?
_Tancred_.