Nu ungersvennen blixten famnat har,
Som käcke kämpaynglingar ej vågat.
En brand jag kastat i den späda barm
Och kristen yngling älskar hednatärnan.
(Börjar åter skura svärdet.)
Scen 4.
Helmi. Toivo.
_Toivo_.
God morgon, Helmi! Hvad för sällsamt värf
Du sysslar med! Hvi skurar du så blankt
Med idog hand det gamla, tunga svärdet?
Jag alltid såg den kämpaklingan förr
På högan vägg, der invid härden hänga;
Lik saga stolt, om fordna bragder täljd,
Den skimrade så klart i hyddans skymning.
Hvi ser jag den i dag uti din hand?
Ej jungfrur pläga ju i striden gå.
_Helmi_.
Ej unga björnen plägar ju berätta
För foglar små hvad han i hågen gömmer,
Då han om morgon bort från klyftan drar.
_Toivo_.
Väl är jag späd och ung, dock fogel ej,
Som, svag och menlös uppå grenen qvittrar.
Jag svänga skulle ock i dag ett svärd,
Som mig min fader i går afton skänkte.
Men ej jag kunde kära modrens tårar
På bleka kinden rinna se, der hon
Låg vid min fot och bad mig att ej röfva
Dess ålders hulda morgonstjerna bort.
Mitt svärd jag henne räckte, bågen tog
Och vandrade, så tung i håg, från hyddan.
Kom, Helmi! följ med mig till friska skogen,
Att vildbråd jaga som du fordom gjort.
_Helmi_.
Jag större värf att sköta har i dag,
Än att med piltar uti skogen vandra.
_Toivo_.
Lägg skarpa svärdet, fagra Helmi, bort
Ifrån din hand och lyssna till mitt ord.
O, kom med mig! Ej vill jag ensam irra
Uti den vilda skog. Se, gräset ej
Mer grönskar för mitt öga, böljan ej
Vid stranden ljufligt sjunger, glada göken
I höga björkens topp så stum är vorden,
Då ej på stigen vid min sida jag
Ditt fjät förnimmer, ej den gamla runan,
Utaf din stämma sjungen, klingar mellan
De furors stammar ifrån bergets topp.
O, kom med mig och till de milde gudar,
Som bo i luft, i skog, i moln och vatten!
Vi bedja skola, att de signa må
Min fader och de starke männen alle,
Som denna dag i strid emot kung Erik
Med Aino gå.
_Helmi_.
I strid med Aino gå!
Du har då ej den svarta fogel hört,
Som kring vår bygd med blodig vinge flaxar
Och öfver skogens toppar, fjärdens våg
Och hyddans ås oeh vida sädesfälten
Blott höjer hämndeskrän mot klara skyn?
_Toivo_.
Hvad menar du? Hvad blodigt dåd har skett?
_Helmi_.
Gå bort till stranden, der den stora stenen
Af jättars händer fordom slungad blef.
Der invid stenen skall en syn du skåda,
Som löser för dig gåtan i mitt tal.
_Toivo_.
Farväl! Med ångest fyller du mitt hjerta.
_Helmi_.
I morgon vill med dig i skog jag gå.
Och då vi skola fagra kransar binda
Af gröna videt, af de blommor blå
Och hänga på hvar gren; och hvarje strå,
Med perlor smyckadt, skall i solljus gunga
Och vi en runa ny på berget sjunga.
(Toivo går.)
Scen 5.
Helmi. Taini.
_Taini_.
Jag tror du, lik ett tvåårsgammalt barn,
I hyddan sitter och med fadrens vapen
Blott leker, fastän ovän grym för dörr
Med bloss och slagssvärd står och bygdens kämpar
I gräset falla, liksom unga björken
För bondens yxa störtar uti skog.
Och Wäinös gamla altaren, der fordom
De klara offerlågor stego upp
Till höge Jumala i blåa skyn,
Af fräcke fremlingen i gruset trampas,
Och hatadt kors i stället reser sig:
Då sitter sysslolös på stugans bänk
Högboren, väldig kämpes unga dotter,
Hans, som med trollen kämpade och vann,
Som skräck på svärdet bar och nu hos Wäinö
I ljusa tjällen mångbesjungen sitter;
Hans dotter, björnens unge, sorglös, nu
Med gamla gudavigda svärdet leker.
_Helmi_.
Ej än jag leker, moder, jag blott skurar
Till leken svärdet. Se, hur' blankt det är!
Som blixten skall det ljunga, då det tränger
I stolta örnens hjerta, der han sitter
På klippans spets.
_Taini_.
Jag ej förstår dig, barn!
_Helmi_.
Du visa moder! hvi förstår du ej
Det språk, som litet barn dock tyda kunde?
_Taini_.
Vill du att strida gå mot kristna kämpar
Och hugga ner dem med din faders svärd?
Der skräck på eggen bor. De skola falla,
Som gräset faller för den hvassa skäran.
_Helmi_.
Blott en skall falla, en allena skördas,
En som är mer än alla andra värd,
Lik örnen, som för hundra sparfvar små
Ej köpas månde. Liksom de förkunna,
De bleke prester, att en enda offrad,
Att många tusende försona, blef:
Så skall i denna dag en enda falla
Till väldig hämnd för hvad de många brutit.
_Taini_.
Men hvadan kommer det att qvinna klok,
Som gammal är och mången dunkel gåta
I klarhet tolkat, Wäinös runor läst
Och syner skådat uti trolldomskitteln,
Ej tyda kan det visdomsspråk, som kommer
Ur barnets mun? Skall dottren blifva nu
Mer klok än modren och de unga djerfvas
De gamle vexa öfver grånadt hufvud?
_Helmi_.
Nog sådant händer när de gamles hand
För skröplig blifvit till att föra svärd.
_Taini_.
Nog djerft ditt mörka tal du lägga vågar.
Nu månd' jag veta hvad i håg du bär.
_Helmi_.
Så hör då och förnim hvad jag förtäljer:
Jag ock har runor läst i sena qvällen,
Så röda runor, ristade i blod.
I fallen kämpes harm der skrifvet stod,
Att en, en hög, skall fälla att försona
De bleka skuggor uti Tuonis land.
Den helige med kronan uppå pannan,
Som svänger mördarsvärd i blodig hand,
Han är den örn, som uppå klippan sitter,
Som ej för hundra sparfvar små månd' köpas.
Den örnen falla skall på Finlands strand
Och aldrig vingen lyfta, till att flyga
På blåa höljan hän till Sverges land.
_Taini_.
Pris vare Jumala, som mig, den gamla.
Ej örat lyckt förrän jag höra månd'
De höga ord ur dejlig ungmös mund!
Nu fagra våren visare är vorden,
Än gulnad höst, nu björnens unge vuxit
Till väldig ungbjörn upp, som vredgad slår
Till jorden ner den starke, som djerfs träda
hans klyfta nära. Hell dig, som jag fostrat
Med visdomssånger upp invid min barm!
Dig hell, du tärna stolt, med kraft omgjordad!
Nu gå att kämpa med den stolta örn,
En kamp så skön och väldig seger vinn!
_Helmi_.
Farväl, min moder! Då jag vänder åter
Och in i stugan träder, ligger örnen
I sanden sjunken på sin blanka sköld
Med hjerta stunget af mitt svärd. Farväl!
(Helmi går.)
Scen 6.
_Taini_.
Dig signe Jumala ock alla gudar,
Du fagra dotter utaf kämpe båld!
När örnen faller ner för ungmös hand,
Då blixtrar svarta skyn vid himlens rand
Och gamle Wäinö, som på molnet sitter,
En högre ton på konstrik harpa slår.
Nu vill jag läsa uti djupa kitteln
De runor sprakande, mig månd' förtälja
Den segerstråt, som högrest jungfrun går.
Tredje akten.
Första tablån.
Theatern föreställer det inre af en djup,
gammal skog. Ett afgudaaltar i förgrunden.
Scen 1.
Matti, Welli och de öfriga finnarne beväpnade.
_Welli_.
Den hela långa natt vi bidat här.
Nu natten ren för dagen flygtat hän
Och ännu ej vi Ainos steg förnummit.
_Matti_.
Han komma skall, ty än ej Aino svek
Het ord han gaf. Måhända har han mött
En ovän, som hans steg fördröjt.
_Welli_.
Och fallit!
_Matti_.
Ej Aino falla kan, ty alla gudar
Den starke skydda både natt och dag.
_Welli_.
Du sade sjelf i går att makten är
Från våra gudar tagen. —
_Matti_.
Men då Aino
Än lefver och uppå dem tror, vi tvifla
Ej må. Jag steg kan höra uti skogen;
De skyndsamt nalkas hit. Hu kommer han!
_Welli_.
Blott sonen min jag ilande ser komma,
Men kämpen ej.
Sccn 2.
De förre. Toivo.
_Toivo_.
Hvi stån j här och biden,
J tappre männer? Ej han komma skall,
Hvars fjät j lyssnen efter, om j ock
I mannaålders längd här stoden.
_Matti_.
Yngling!
Hvad fåvitskt ord är det din tunga talar?
Vill du väl gäckas med oss gamle män?
Väl starke kämpen, som han lofvat har,
Skall snarligt komma och för oss i striden
Gå fram liksom ett ljus.
_Toivo_.
Det ljuset är
I natten slocknadt, att ej tändas åter.
Dess sista gnista re'n i dödens dimma
Har brustit.
_Matti_.
Lögn det ordet vara må,
Som nu din tunga djerfves tala ut!
En droppe blott af midnattsdaggen fallen
Uppå din läpp. Du plägar drömma, yngling!
En dröm du täljde oss i går, i dag
Du täljer oss en lika sann som den.
_Toivo_.
O, om en dröm det vore, om jag kunde
I dag till stranden ila, som i går
Jag ilade till lunden och ej finna
I gräset rysligt mördarspår och ej
Der blod på blomstrens skära kinder låg
Och korpen icke skrek i kala tallen!
_Welli_.
Hvi lägger du så gåtlikt mörka orden?
Nu säg oss: lefver icke Aino mer?
_Toivo_.
Nej, död han är! Här skåden j hans svärd,
De helga arf, som mig den starke skänkte.
Jag tog det nyss ifrån hans stela hand.
Och sen, der kommer stolt i hågen mördarn!
Scen 3.
De förre. Konung Erik. Biskop Benrik. Tancred.
Riddare och kämpar.
_Kungen_.
Hvi stån j här, en rund af männer sluten
Kring hednaaltar, väpnade med svärd?
Hvad viljen j? Hvad vanten j väl på?
_Welli_.
På Aino, kämpen, som i går oss sade,
Att honom här uti den flydda natt
Vi möta skulle, för att gå i striden.
_Kungen_.
Den väntan fåfäng är, ty kämpen Aino,
Han ligger slagen för sin ondska stor
På strand. Hans röst som högste Guden gäckat,
Ej skall er kalla mer till syndig strid.
Nu Herren sjelf ert värn har nederslagit
Och spiran tagit från er hand, då Aino
I stoftet sjönk, liksom ett vissnadt löf
Inför Hans andedrägt. Er böjen då
För Honom ned, Hans allmakt ödmjukt dyrken,
Mot hvilken intet väsen spjerna kan,
Er döpa låten och Hans kärlek er
All skuld förlåter och i himlen engång
Er lifvets krona skänker.
_Toivo_.
Lömske kung!
Vi vilja icke dina kronor hafva,
Då du vår krona från vårt hufvud slog
Och trampade i spillror uti stoftet.
Du tror att Aino hos de döda är
Och aldrig mera höjer domnad arm
Till kamp? Att dina gudar seger vunnit?
Men än han lefver, än han draga skall
Framför sitt folk att ovän hugga neder
Och jaga som ett stoft i stormen kring.
Då qvällsol sista kyssen tryckte på
Hans höga panna, mig den starke sade:
"Och om i dag jag uti kampen faller,
Mitt svärd, mitt värf i arf jag lemnar dig."
Hans ande, konung, den du flyktad trodde
Till fjerran dunkla riken hän, han bor
Nu i min späda barm. Hans svärd jag svänger
Inför ditt öga här. Jag Aino är!
_Kungen_.
Tillbaka träd, du yngling! ej mot barn
Jag plägar uti striden gå. Fall neder,
Om tillgift bed, för det du svärdet dragit
Mot Herrans smorda.
_Toivo_.
Barn jag icke är
Och ej för dig jag faller neder! Männer,
Hvi stån j der och tveken? Fram till strid!
_Biskopen_.
Hej, håll! Ej mera blod här fåfängt flyte
På denna strand! Ej älskar Herren blod.
Låt fallne kämpens sista droppen vara,
Som gjutes i den blinda striden mot
Den sanne Guden. Sänken svärden neder,
Förtörnen ej den mäktige i höjden
Med eder arghet. Se, så mild Han än
Mot eder räcker faderliga handen!
Ej trotsen honom, ty då slutes handen,
Af kärlek fylld, och med den andra Han
En ljungeld slungar ut, att er förkrossa!
Då nåden ändad är och domen redo.
_Toivo_.
Blott Jumala har blixten i sin hand,
Men ingen annan. Framåt i hans namn!
(Kort ock vild strid. Flera finnar falla,)
_Kungen_.
Sen der, j hädare! Likt brutna röret,
J liggen der. Med oss så kämpar Herren!
På våra hufvu'n håller Han sin hand.
Utaf Hans stridsmän ingen föll i kampen.
J alle, som Hans milda hand har skonat
Och som Hans starkhets verk här skåden nu,
Er böjen för Hans spira och de offer
Af bön och lofsång, som j Honom bringen,
Med välbehag Han höra skall och stor
I nåd, en stråle deraf låta falla
På dessas arma, hädangångna själar.
(Alla finnar, utom Toivo, knäböja.)
_Biskopen_.
Er signe Herren Gud allsmäktig och
Till tecken att j vändt från edra gudar,
De falska, om till Honom, hjelpen oss,
Att afgudsaltar störta ner!
_Kungen_.
Hej, biskop!
Man icke ned må rifva hvad engång
Man heligt aktat och i tro har dyrkat.
Ej samma händer, som de offer fromma
Till gammalt altar buro uti bön,
Dess stenar nu till marken månde slunga.
En saga blott var Wäinös lära, men
Hans stämma dock till stora bragder kallat
Och hviskat ro i månget sorgset bröst.
_Biskopen_.
Som du det vill, det vare, ädle konung!
_Kungen_.
Mig, biskop, hör! Då altar jemnadt är
Med jorden, må j fromma böner läsa
Och rikligt gjuta helga vattnet ut
På rummet, der de offer många brunnit
Åt hednagud och trolldomssånger sjungits,
Hvari de onda andar bo. En psalm
Man under arbetet må sjunga och
I sången desse männer in må stämma.
(Till Toivo, som vill aflägsna sig.)
Hvart går du, yngling? Vill du ej i lofsång
Din unga stämma höja upp till Gud?
_Toivo_.
Ej lofsång åt din Gud jag sjunga skall!
Då Jumala, den starke, mig har skonat
Allt undan döden, för sin ära var det,
Som han mig skonade. Nu bort jag går.
Och djupt i skog, dit du ej finner vägen,
Jag bygger upp ett altar nytt, som högre
Och skönare än detta blifva skall.
Och der de offer nya skola flamma
Och nya böner sväfva upp mot skyn
Och lofsång ny skall ljuda uti rymden!
Och höge Jumala, så fröjdfull, än
Engång skall sitta uppå solens strålar
Och le åt dig och dina arma gudar.
_Biskopen_.
O, vandra ej från himlens morgonljus,
Du yngling, uti mörka natten hädan!
Vänd åter om och tillbed Herren Gud!
_Toivo_.
Då blomstret vissnar uti vårens morgon.
Då sol blir svart och blåa böljan frusen
I sommardag, då tillber jag din Gud.
(Går.)
Scen 4.
De förre, utom Toivo.
_Biskopen_.
Ett svärd så skarpt engång skall gå igenom
Hans själ och skilja ljus ock mörker åt.
Till denna tid kan hednaaltar bygge.
Till verket gån ock låtom oss derunder
En helig psalm i gladligt sinne sjunga.
(Sång. Kämparne börja nedrifva altaret.)
Scen 5.
De förre. Helmi inkommer, nalkas kungen
och lyfter svärdet mot honom, men bäfvar,
låter det falla och sjunker till jorden.
_Kungen_.
Hvad vill väl fagra jungfrun här med svärd?
Ej dödshugg blixtra må i ungmös hand.
De väna värfven blott med veka fingrar
Må qvinnan sköta och i bön dem sluta.
_En kämpe_.
Hon svärd mot dig har riktat, herre kung!
Ditt lif har vilda tärnan traktat efter.
Hvad straff befaller du för kennes brott?
_Kungen_.
Ej straff jag äskar för den unga mön.
Se, Herren sjelf till jorden henne slagit.
Den näpst har blifvit af Guds egen hand,
Ej höfves menskohand att röra vid.
_Kämpen_.
Men skarpa svärdet, som hos kenne ligger,
Man må från kenne taga!
_Kungen_.
Svärdet blef
Ett halmstrå blott i hednatärnans hand.
Det kan ej skada dem som Herran utvalt.
Låt henne det behålla. Unga flicka!
Den Högstes hand dig väldigt träffat har,
Då du det mörka värf gick att fullborda,
Som satan hviskat i din arma själ.
Se tecknet, som från himlen väldigt ljungat,
Att blända dig, likt blixten fordom Saulus,
Som blind i synd, förföljde Herrans trogna!
Stå upp ock se den Herrliga i skyn
Och böj ditt anlet' för hans ögons strålar
Och tillbed Herren Gud ock gack i frid!
_Kämpen_.
Nu altaret är störtadt, store konung!
_Kungen_.
Den helga messan låtom oss nu sjunga!
(En messa sjunges. Biskopen bestänker med
vigvatten platsen, der altaret stått.)
Och nu, du svarta rum, der hednahärd
Har fordom stått, i fager grönska åter
Du smycke dig ock ljufva blomsterhåfvor
De offer vare, som ur dig stå upp.
Nu är vårt stora värf fullbordadt vordet
Allt till Hans ära, som oss kraften skänkt.
Nu hem vi draga åter till vårt land,
Vårt folk att helsa uppå Sveas strand.
(Alla gå. Biskopen fattar Tancred vid handen
och förer honom med sig. Helmi blir liggande
knäböjd och sträcker armarne efter kungen.)
Scen 6.
_Helmi_ allena.
Det flög en ljungeld ur hans klara öga,
Som brände upp min själ. Jag ingen själ
Numera har; hon är en flägt allenast,
Lik den, som far imellan björkens blad
En stilla sommarqväll vid gröna stranden.
Och denna flägten kring hans hufvud susar.
(Reser sig upp.)
Blef jag för kungen rädd? Nej, rädsla ej
Uti min barm än sports. Jag har på stigen
I djupa skogen uti höstnatt vandrat,
Då stjerna ej från svarta fästet sken
Och månans ljus ej gycklade på gren:
Blott stormen brusade mot mina kinder
Och björnen brummande der gick invid
Min sida. Var jag då väl rädd för honom?
Nej! han min frände var. Allt från min barndom
Man har mig björnens unge nämnt; ej kan
Väl björnens unge rädas för en kung,
Med blåa ögon, midt på ljusa dagen.
Ej rädd jag blef. — Men hvadan kom det då,
Att svärdet föll ifrån min hand och jag
Till marken sjönk. Ett svärd af eld jag kände
I samma stunden genom hjertat gå.
Och hjertat slog ej mer i varma barmen.
Mitt öga ej upplyfta kunde jag
Och ej stå upp. Jag fastsmidd var vid marken.
Månd' mäktig trolldom i hans öga låg?
Jag ville honom döda: då från mig
Min själ han stal och band mig fast vid jorden.
Men dö han skall! Han våra gudar skändat
Och våra kämpar dödat, altaret,
Det heliga, till marken trampat ner.
Kom hit, du svärd, du uti stoftet fallna!
Ej höfves dig att ligga uppå jorden,
Du helga klinga, som min fader svängt
Med väldig arm. I kristen barm så djupt
Jag skall dig sänka ner. Men hvadan detta?
Hvi har så tung du blifvit i min hand,
Som förr dig svängde lätt liksom en leksak?
Du skarpa, spegelklara stål, hur' skönt
Du blixtra skall uti hans röda blod!
Hu! hvad din egg är hvass! För dig jag rädes!
(Knäböjer.)
Jag ser dig, höge Wäinö, der du sitter
På stol af åskmoln, jag din stämma hör,
Som dånar genom vida rymder till
Mitt öra. Men för dig jag icke rädes.
Ej björnens unge fruktar vredgad gud!
Du tingen skapat med ditt strängaspel
Och sköna väsenden ur dunkla gömmor
Vid sången lockat uti dagen fram:
Slå an en väldig ton uppå din harpa
Som krossar mig till stoft, der nu jag står!
Scen 7.
Helmi. Taini.
_Taini_.
Jag svarta tecken såg i djupa grytan
Och skräck sin vinge slog omkring min själ.
Hvar ligger kung, till jorden slagen ned,
Med stelnad ögonsten? Här ser jag svärdet.
Månd' kristet blod på skarpa klingan blänker?
Nej, blank den är, som nyss den skurad blef.
_Helmi_.
Mitt svärd till örnens bröst ej vägen fann,
Men han med svärd mitt hjerta genomborrat.
Den vigg jag sände uti munkens sköte,
Har återstudsat till min egen barm
Och tusen åskor med i flygten tagit.
_Taini_.
Ve! ve! nu svärdet föll ur ungmöns hand!
Ve! ve! nu ropar marken ve ock träden
Och hafvet, solen ropa alla ve!
Och luften ve ock gammal moder ve!
Nu björnens unge till en orm sig bytt,
I stoftet krälande ock stygg att skåda.
Och nesa står på hvarje grässtrå ristad.
Ej mera må jag trampa jord, hvarpå
Det barnet enfödt, vid min barm jag bar!
Högättad kämpes dotter, trolös sjunker,
Med kärleksstungen barm, till kristen konungs
Fördömda, blodbegjutna fötter ner.
Jag ej förbannar dig, ty vid mitt hjerta
Jag burit dig, dig vaggat i mitt sköte.
Ej må man banna eget kött och blod!
Men bort jag vandrar ifrån skändad härd,
Der eld ej mera tändas kan ock maten
Ej nånsin mera skulle färdig blifva.
Din hand, den svartnade, ej komme vid
Det helga, Jumalainvigda svärd,
Som kämpe hög har fört till gudars ära.
Du klara öga, ros vid modersbarm,
Du sköna stormvind, nu farväl! Jag vill
Hem till min kämpes hydda vandra.
(Störtar sig på svärdet, der altaret stått.)
_Helmi_ (kastar sig öfver modren.)
Moder!
Tredje akten.
Andra tablån.
Theatern föreställer samma nejd som i första akten.
Scen 1.
_Tancred_ (inkommer långsamt.)
Hon höjde svärdet emot kungens hjerta,
Och ögat brann ock kinden var så blek
Som snö. Men svärdet föll ur kennes hand
Och ner hon sjönk för kungens fot. Hvi kunde
Hon ej slå till, hans hjerta genomborra?
Hvad stal väl handens kraft ock böjde ner
Till marken starka jungfruns knä? Ve mig!
Hvad ord är det? Hvad önskan gömmer sig
En huggorm lik förrädiskt i mitt sinne?
Den kung, som, ren ock hög, lik en apostel,
Af helga dygders gloria kransad, har
Inför dig stått ock vid hvars fot du böjde
I ödmjuk vördnad dina knän ock bad
Om hans välsignelse, den fromme kungen
Du ville dignad ner till jorden se,
I blod, med panna bleknad! Helge Erik!
Om du för jungfruns klinga hade fallit
Och denna morgon bort till himlen gått,
Du stode nu så ljus inför mitt öga,
En skuldlös, hög martyr i snöhvit klädnad,
Med helgonskimret kring ditt gyllne hår
Och uti trogen suckan sjönk jag neder
Och bad dig mana frid för mig hos Gud!
Men nu, du helige! min fasa är
Du vorden. Hvarje fjät, som än du tager
Med ängslan och med fasa fyller opp
Mitt hjerta. Nu min fröjd det vore, om
Du bleknade i dödens famn. — Ve mig!
Ve mig! — Men hvar är hon? — Den älskade
Jag finna skall och icke konungar,
Ej englar eller djeflar ur min famn
Mer skola henne rycka! — Min hon är!
Scen 2.
Tancred. Toivo.
_Toivo_.
Du munk, mig säg om henne du har skådat!
Hvar är hon? Har du henne mött? O, säg!
_Tancred_.
Hvem menar du? Ej har jag någon sett.
_Toivo_.
Har du ej fagra Helmi skådat, henne
Jag sökt vid altaret i skogen, som
Din kung har störtat, men på helga rummet,
Der sköflad gudahärd i går än stod,
Blott hennes gamla moder låg i blod,
Med kämpasvärd i stelnadt hjerta stunget.
Mig fasa grep; jag ilade åstad,
Högt ropande i skogen Helmis namn.
Men intet svar har till mitt öra hunnit.
Till hennes hydda sprang jag då, men öppen
Den gamla dörren stod, och slocknad eld
På kalla härden sörjde, men ej fann
Jag henne der. Så ända hit jag irrat.
O, munk, om utaf sanning blott en gnista
Inom din svarta klädnad bor, mig säg
Om ej ett spår du sett utaf den flydda!
_Tancred_.
Jag dig ju säger, att jag ingen sett!
Det sanning är, ty utaf lögn ett stoft
Ej fastnat än vid riddarsonens mantel.
Gå, tärnan sök! Jag söker henne ock.
Var snabb, att jag ej sköna bytet fångar
Långt förrän du dess spår på stigen spanat.
(Toivo skyndar bort.)
Scen 3.
_Tancred_ allena.
Han söker henne! Ha, du hednapilt!
Du söker, du, men munken han skall finna.
(Vill skynda bort.)
Scen 4.
_Tancred_. Biskop Henrik.
_Biskopen_.
Min son! Hvarthän med kind så blek och öga
I flammor mörka? bida här en stund.
Jag till ditt sinne tala vill ett ord.
I dag du är ej mer densamme milde
Och fromme yngling, som i går du var,
Som än med frid i klara blicken bad
De helga böner, gladlig lofsång höjde
Till höge Sonens och Hans moders pris.
I dag du flyr från mig och dina bröder
Och irrar ensam, fridlös uti skog,
Liksom du sökte eller flydde något.
Din blick ju brinner mörk liksom en gåta.
Af onda andar diktad, ej en bön,
Ej sång från dina stumma läppar stiger.
Den blick jag såg, som ur ditt ögas djup
Till vilda hednajungfrun flög, der hon
Till jorden sjönk, af Herrans finger träffad.
Min son! i mången skepnad frestarn träder,
Att hjertan snärja, som åt Gud sig vigt
Och locka dem i syndens hvirfvel åter.
Men vaka, bed, så ljuder Herrans bud!
_Tancred_.
O, biskop! var ock du ej ung engång?
Och knoppades der ej i heta barmen
En lustgård dold, der, fröjders aning lik,
En glödskön, outsprucken blomsterverld
I drömmar gnistrande på stängeln skälfde?
Och stod en bild ej för din trängtans öga,
I fägring hög, emot hvars sälla famn
Du dag och natt de aldrig trötta armar
I suckan räckte? Var der i ditt bröst
Då frid? och bodde helig lofsång då
På dina törstande och heta läppar?
Bad du i ro vid helga jungfruns fot
Din bön, då skön en jordisk jungfru tog
Din dyrkan all?
_Biskopen_.
En verldens man jag engång
Har varit ock. En brand der rasat vild
Uti mitt hjertas tempel. Längtans ve
Min ande smakat. Jag i vällust vandrat
I lustgård utaf purpurblommor full.
Men se! en morgon mina rosor lågo
På jorden vissnade, en nattlig frost
Dem härjat alla och en öken vorden
Mitt hjertas lustgård var, en öken jorden
Och jag en ensam pilgrim, vandrande
I öknen. Men en natt der nedersteg
En snöhvit engel till mitt bittra läger.
Ett ankare han räckte mig och jag
Det starka himlastödet fattade och upp
Ur djupet stod och fröjd den tomma själen
Uppfyllde. Guds ords ankare, min son,
Det var! Med krossadt bröst igenom dalen,
Med törnen sådd, jag vandrat förrän jag
Det fann, men salig den, som från sin ungdom
Af Herran korad blef, den, hvilkens fot
Ej nödgats uppå ormar trampa, för att
Förklaringsberget nå, men buren blifvit
Af hulda englar till dess fot! Sin skatt
Han väl bevare, att ej satan arg
Den lockar bort från honom.
_Tancred_.
Vise biskop!
Din lustgård vissnad var och dina rosor
På marken döda lågo, då du dig
Vid himlen vigde. Om man bjudit dig
Att från ditt Eden i dess blomstringstimma
Gå bort, ej detta bud du lydt.
Och se! min lustgård ej i aska ligger!
Nej! herrlig står den uti morgonfägring
Och bidar endast på sin middagsstund,
Att i dess brand de blomsterkalkar alla,
Af fröjdens doft uppfyllda, öppnas må.
Och frostig natt skall aldrig andas der,
Ty evig sol uppå dess himmel brinner.
_Biskopen_.
Min son! den lede frestarn dig har fångat
Uti sitt skönsta nät. O, se hur' der
Blott ormars ögon bland dess trådar glimma!
O, fall för höga Jungfrun ned i bön!
Hon har en hand så ren och skär som snön
Och kraftens krona bär hon på sitt hufvud.
Hon från din själ all synd borttvätta skall.
_Tancred_.
En jungfru blott jag känner, en blott tillber,
En enda är den heliga för mig
I himlen och på jorden. Denna jungfrun,
Hon lefde ej i fordna tiders skymning,
En bleknad saga lik; nej, än i dag
Hon mig till mötes går, i fägring solvarm,
Och ny och skön en gudasaga jag
I hennes famn skall dikta!
_Biskopen_.
Arma yngling!
Jag bedja vill för dig. — Nu kommer kungen.
_Tancred_.
O, biskop, låt mig gå!
_Biskopen_.
Blif qvar, min son!
Scen 5.
De förre. Kungen, med följe.
_Kungen_.
Farväl! du vackra, finska strand, der jag,
Ett redskap blott i Herrans starka hand
Det helga kors på hednatemplens grund,
Till Kristi ära resa upp förmått.
Liksom den unga dagen stilla skrider
Allt högre upp, tills öfver jorden den
Uti den skönsta middagslusten står
Och hvarje skugga, hvarje skymt af mörker
Förjagar, så ock gnistan, som jag lemnar
Här qvar på stranden, utaf Kristi ljus,
Uti Hans kraft skall flamma upp och blifva
En sol, som engång hela Finland lyser,
Till Herrans ära, menskosjälars ro. —
Och nu, du ädle biskop, förrän jag
På skeppet stiger för att hädan fara,
Jag böjer knä, min krona lyfter af
Inför din fot och ber dig signa mig.
(Knäböjer och aftager sin krona.)
_Biskopen_.
Ett ödmjukt hjertas offer älskar Herran.
Med välbehag Han till sin smorde ser,
Som böjer sig till tjenarns fötter ner.
Så vare du välsignad uti alla
Din lefnads skiften. Hvarje morgon må
Ett arlaregn af Frälsar'ns nåd begjuta
Ditt helga hufvud och ditt fromma hjerta!
Och länge må du lefva för att Guds
Och lärans makt befrämja här på jorden,
På det du må ett säte engång vinna
Vid erkeengelns sida och bestrålas
För evigt af Guds anlets klarhet. Amen!
_Kungen_ (uppreser sig.)
Jag ödmjukt tackar dig, du gode biskop,
För din välsignelse. Så from en bön
Till himlens port skall säkert vägen finna.
Nu låtom oss en lofsång ännu sjunga
På vägen, medan vi till stranden gå.
(Alla. En psalm uppstämmes.)
Scen 6.
_Helmi_ (inkommer medan tonerna af psalmen ännu höras.)
Min hand är svart, så svart hon är,
Ja, svart af moderblod!
I hafvet djupt, i källan blå,
I tusen tårars flod
Jag tvättat har den svarta hand.
Hon blir ej hvit ändå!
Jag måste gråta mera, mycket mera! Rinn, ymnigt, mitt öga! Jag har
tusende ögon: de gråta alla. Hör, huru tårarne falla! — Ve! ve!
det är blod, som rinner från mina tiotusende ögon! ve! — Handen
blir än svartare! Nu är den så svart som sot af mordbrand. — Jag vill
gråta ännu litet mera, så blir den än svartare. Nu är den så svart
som den moders multna barm, som eget barn dödade. Ha! ha! ha!
Det var för många tusende år sedan. — Du sol! än du dryper af blod.
Du föll ned då — och rullade dig i blodet och du ristar en väg så
röd på blå himmel alltsen då. Du ristar och ristar, och droppar,
som stenar så tunga, regna från dig på mitt hufvud. — Hör! der föll
en! en! en! en! Ha-a!
När skådar jag dig åter, höga sol!
Så gyllne ren som då för tusen år.
Så ljufligt du uppå mitt hufvud lyste,
När jag ett barn så litet ännu var
Och stenar skimrande vid stranden sökte?
(Knäböjer.)
Din svala hand uppå mitt hufvud hvilar
Jag lyssnar till din stämmas vårvindsflägt:
"Stå upp och se den berrlige i skyn
Och böj ditt anlet' för Hans ögons strålar
Och tillbed Herren Gud och gack i frid!"
Ja, höge konung! Jag vill följa dig,
Du dejlige, som uppå stjernor vandrar,
Till dina land, der solen ej går neder.
Der låt mig falla ner inför din sol
Och döp mitt hufvud med din hvita hand
Till tro uppå din Gud, som allt förlåter.
Jag följer dig till dina ljusa salar
Och der dig tjenar evigt vid din fot,
Den tvättar skär med morgondaggens perlor
Och torkar den med mina kyssar sedan! —
Ve! bort du går! — Der gnistor i ditt spår
Ur jorden springa upp!— — Ha! vandrar du
Der än uppå den svarta bron och visar
Det djupa såret i din vissna barm!
Och jagar bort min konung från min sida!
Blir du ej trött engång? Tror du att ej
Jag höra kan ditt ord? Jag hör det, hör det:
"Du klara öga, ros vid moders barm,
Du sköna stormvind, nu farväl! Jag vill
Hem till min kämpes hydda vandra." Ha!
Som grafsten så kall,
Nu härden den är
Och ormar i kitteln sofva.
Än rinner klara bloden ur din barm!
Blir då den källan aldrig tom? Hon rinner
Så strid, så strid! En ström det är som nalkas
Till mig. Den når min fot! Uti dess våg
Jag står! Ve! hjelp! Jag flyr! —
Scen 7.
Helmi. Tancred.
_Tancred_.
Så fann jag dig,
Du vilda sköldmö, du af stormen födda!
Som mig vid dig med glödhet kedja smidit.
Nu sluter jag dig åter i min famn
Och aldrig mer du derutur dig sliter.
_Helmi_.
Och is och snö och gulnadt barr af tall,
Och stormvind dansar i den glada leken.
_Tancred_.
Du flyr med mig långt bort till fjerran länder.
Gör du det ej, så dör jag här med dig.
Men aldrig ur min famn du flygtar mer.
Hvi skall din fägrings blomma trampas neder
I snön på denna öde, kalla strand?
Kom, fly med mig till soligare stränder,
Der is ej finnes, evig sommar bor!
Der vill jag döpa dig; en hydda bygga
Vid hafvets strand i tysta myrtenlunden
Och der vi skola bo i kärlekslust
Och stå hvar morgon upp till nya fröjder.
_Helmi_.
Min hand är svart, så svart hon är,
Ja, svart af moderblod!
I hafvet djupt, i källan blå,
I tusen tårars flod
Jag tvättat har min svarta hand.
Hon blir ej hvit ändå!
_Tancred_.
Hvad toner hemska är det, som du sjunger
Om svarta händer och om moderblod?
Se! hvit som vågens skum är ju din hand
Och intet blod dess skära renhet fläckar.
_Helmi_.
Ha! du är djefvulen! Den svarte, han,
Som alla plågar. Du allena är det,
Som har förgiftat fröjdens hvita blommor.
Gack hän till afgrunden, hvarfrån du kom!
_Tancred_.
Ej jag förstår det dunkla ord du talar.
Ej är jag djefvulen! En yngling är jag,
Som mer än jord och himmel älskar dig.
Kom, skynda dig! Vi vilja fly! O, kom!
Ett fartyg väntar än vid stranden, hvarest
En vän jag har: med honom må vi fara.
Scen 8.
De förre. Toivo.
_Toivo_.
Jag har dig funnit. — Wäinö prisad vare!
Kom, Helmi! Kom med mig! Gif mig din hand!
Och följ mig hem till hyddan till min moder.
I hennes hulda famn vill jag dig föra.
I henne finner du en annan mor!
_Tancred_.
Kom! Kom! re'n seglar uppå bölja blå
Kung Erik bort till Sveas strand.
_Helmi_ (vill slita sig lös.)
Kung Erik!
_Toivo_.
O, Helmi! hör min röst! hör vännen från
Din barndoms väna dagar, som dig kallar!
Kom! följ med mig till fridlyst härd, der skall
Mitt hjerta hviska läkdom till ditt hjerta.
En krans af ro jag flätar kring dit hufvud
Och sjunger dig till hvila hvarje qväll.
_Tancred_.
Kom! fly med mig och uti mina armar
En verld af glödhet fröjd skall öppna sig
Och famna dig.
_Helmi_.
Gack bort, förbannade!
_Tancred_.
Du mig förbannar, men i mina armar
Jag dig dock håller qvar! Och vill du ej
Med mig i glädjen lefva, skall du dö
I hatad famn, som evigt dig omsluter.
O, högsta fröjd, att dö vid denna barm!
Och dit du far, dit följer äfven jag,
Du vid mitt väsen vigda, sköna brud!
_Helmi_ (springer upp på den högsta klippan vid stranden och
sträcker armarne mot hafvet. Tancred håller henne omsluten.)
Jag ser dig, ljuse, der du går
I fjerran på den blåa vägen!
Och morgonsolens krona hvilar
Uppå ditt hufvud, ur ditt hår
Framspringa tusen, tusen stjernor
Och strålar skimra i ditt spår.
Med handen skinande du vinkar.
Jag kommer, o, min konung!
(Störtar från klippan, omfamnad af Tancred.)
_Toivo_.
Helmi!
Scen 9.
_Toivo_ allena.
Nu Helmi åt kung Erik offrad är.
Ej sannt du drömmen tydde, gamle man!
Nu blomstret vissnadt är i vårens morgon,
Nu sol är svart och blåa böljan frusen
I sommardag. — Ha! hvilka ord är det?
Scen 10.
Toivo. Biskop Henrik. Kämpar.
_Biskopen_.
Har någon sett den unge Tancred, han,
Den käre ynglingen, kung Erik lemnat
Hos mig! Med honom nyss jag talte här.
_En kämpe_.
Nej, ingen, höge fader, honom sett.
_En annan kämpe_.
Då nyss jag ner vid stranden stod, på klippan.
Den höga der, en qvinna såg jag stå,
Med långa håret fladdrande i vinden
Och handen sträckta efter kungens skepp.
Vid hennes sida stod i munkedrägten
En yngling, hög och smärt. Hon talade
Mång' ord, som icke jag förnimma kunde,
Sig störtade i hafvet ned och munken
Höll henne famnad och försvann med henne.
Jag blef förfärad, då jag detta såg
Och trodde, att det satans bländverk var
Och bad en bön och korsets tecken gjorde.
_Biskopen_.
Den fromme yngling, som så högt jag älskat!
En messa må vi läsa för hans frid
Och många trogna böner sända upp
Till Gud och helga Jungfrun, att han måtte,
Från afgrundsqvalen frälst, till himlen hinna
Och evig frid för Herrans anlet få.
Jag ensam då är vorden här! Ej har
Ett hjerta ungt och fromt jag vid min sida,
Att tala med om himlens underting
Och i hvars friska jord jag kunde så
De högsta tankar, som den Helge Ande
Ingjuter i min själ, till herrlig skörd
I framtids dag, då jag ej mera är.
_Toivo_ (knäböjer.)
Tag mig uti hans ställe, fromme fader!
_Biskopen_.
Du, stolte yngling, som, så djerf i håg,
Än denna morgon skulle bygga altar
Åt hednagudar och i all din tid
Åt dem allena dina offer bringa!
Hvad makt har nu din fot vändt om på vägen
Från mörkrets land? Hvad namn har väl det svärd.
Som skiftat ljus och mörker i din själ?
_Toivo_.
Se, fader! vissnadt är mitt lopp på jorden,
Som gulnadt löf i höstens mulna dag.
Och gamle gudar, sorgset leende,
Förblekna i ett töcken uti fjerran.
Led mig, o biskop, till din nye Gud,
Att ro Han må mig skänka i sitt sköte!
Kanske Han ock skall frid åt henne sända.
Hon, hvilken all min glädje med sig tog
I hafvet, om du lärer mig att bedja
För henne många tusen böner.
_Biskopen_.
Son!
Välkommen var till Herrans vingård!
Se, Hans är äran! Han drar nog försorg
På väg så underlig om offret, medan
Vi uti sorg och jämmer klaga. Lof
Ske dig, du starke Gud i evighet!