"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. 'Skall väl
jorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft', säger hon."
"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må
utkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans
stoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade
han! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har
mången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma
att göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han
måste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till
thronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han
har ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på
hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med
styrka för lag och rätt."
Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och
allt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.
"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla.
"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon
uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom
fru Margaretha, herr Jörgen Bahrs, efter ett långvarigt lidande,
slutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon
ville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann
jag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få
sända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du
hade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade
ock älskat honom och sörjt honom. Hatet flyr vid grafven", tillade
hon, "och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta
honom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag
ock sända henne en vänlig helsning till afsked."
En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser
väcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp,
öppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är
ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så
klart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa
våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar
efter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som
denna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår
unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än
någon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är."
"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina.
"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda
herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något.
Åtminstone Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet.
Vår mor hade återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade
erhållit något tillbaka. Fru Mette gick in med en skrift och begärte,
och lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard
Oxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så
länge lefvat som en bondqvinna."
Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och
Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt
vägen.
Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung
riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något
hann förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.
Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet,
björkarne spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som
ligger nästan spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt
en sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden
nalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta.
Slutligen säger ynglingen: "Jag har kommit för att utlösa min pant.
Hebla, har du troget förvarat den åt mig?"
"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är
större synd att hålla, än att bryta."
"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?"
"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett
gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som
hvilar i en ädel hand."
"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min
ed. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på
försöket."
Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du?
Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill
skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Baner
har icke burit hand på sin konung."
"Och dock, Hebla, har han så gjort,"
Hebla såg några ögonblick på Peder, Sedan sade hon långsamt: "Peder,
jag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig
som eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse:
Peder Baner skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må
företaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant,
och fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på
din konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och
okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms
Weli, hvarföre du än må tala så, men jag -- jag tror dig icke!"
Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand
och såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru.
Herren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas,
hämnas på sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min
konung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden."
Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord,
säg då ordentligt, hvad allt detta vill säga."
"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på
Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett
ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var
nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i
konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få
tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med
den andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades
hjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde
hålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före,
men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades
taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få
rädda vår unge, ädle konung, då hade jag _fordrat_ min pant af dig,
nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst
min ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och
jag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst.
Nu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed
löst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit
af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?"
Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."
"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du
känner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band
mig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och
att jag dock ej fått söka sol? Säg, i vill du ha ord, Hebla, behöfver
du _dem_?"
Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade:
"Nej, Weli, icke behöfver jag ord."
"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så."
"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."