XLII.

Åter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn

ligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå

höga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska.

Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut.

Husen äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett

hus, som ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på

kullen är rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård.

En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla

kyrkan, hvars dörr synes stå öppen. En gammal man, någotslags

kyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar

förvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och

frågar hvad hyn heter.

"Koivukylä."

"Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?"

"Jungfru Sigrid Eriksdotter."

"Liljeholm?"

"Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock

som en underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju

besynnerligt! Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå

så simpel och gemen."

"Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?"

"Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är

det gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån

numera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt

sig."

"Er by är vacker och nätt."

"Ja, gu signe jungfrun för det."

"Är ni klockare här i kyrkan?"

"Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid

låtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom

kommer hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda.

Deremellan läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har,

och vi sjunga några psalmer om söndagarna här."

"Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?"

"De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med

gossarna ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra.

Flickorna gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de

yngre, både att läsa, sy och spinna."

"Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?"

"De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga

åt de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå

barnen turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så

till."

"Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla."

"Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned

här på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring.

Det börjar gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt.

Jungfrun lär qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne

ha begynt, att icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i

stället på allehanda, som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och

så fånga de mången hare och mången fågel, och jungfrun har lärt

qvinnorna att koka smakligare mat än förr."

"Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och

det syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den

fremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin

häst."

"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "Så mild, så fin, så

qvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid

detta oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett

fruntimmers krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser

henne, så kan jag ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så

min afsigt äfven är."

Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid

porten till huset vid stranden.

Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad

till en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild,

hennes leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens

veka behag, hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat

med välbehag hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och

skrynklades icke af något tecken till annalkande ålder. Den ungas

blyga, fromt ödmjuka sätt, hade öfvergått till ett högt, nästan

drottninglikt lugn, hos den mogna qvinna, som nu ock verkeligen kunde

kallas en herrskarinna öfver den kringliggande nejden.

"Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?" frågade den

fremmande.

En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men

försvann genast åter. "Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus",

sade hon räckande honom handen lugnt och vänligt.

Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med

dess hemväfda, snöhvita gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på

de hvitmålade möblerna.

"Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år, sade

Enevald. Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären

J ju dock stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och

ensam."

"Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära."

"Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder."

Sigrid log ett litet fint leende. "Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men

räknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta

med, att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla,

mina gamla, kära vänner, hafva besökt mig här."

"Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?"

"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här,

för att söka återbörda sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit

sköflade efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den glada, yra

Hebla fick tidigt pröfva sorg; nu är hon en lycklig hustru."

"Hennes man är i hög gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde

icke behöfva vänta länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå,

jungfru Katharina är allt ogift?"

"Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, deri hon säger sig erna

ingå äktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under många års

tid, alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu af konung Gustaf

Adolf erhållit tillstånd att återvända. De hoppas, att i ömsesidig

vänskap finna ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera

unga numera."

"Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon gammal. Ungefär vid er

ålder, jungfru Sigrid."

"Icke gammal för att verka, men gammal för att börja en ny lefnad."

"Säg icke så, jungfru. Att göra en annan lycklig, eller att godtgöra

sina fel, dertill är man aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag

har mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat eder. Kan

ni förlåta mig?"

"Hvarföre tala om det förgångna och glömda."

"Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung man och ödet förde mig,

under en längre tid, tillsamman med en flicka, skön, fin, sirlig som

en blomma, lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, innan jag

kände, att jag var fången. Mina strider vill jag ej omtala; men jag

var fullt besluten att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse

till eder. Då, vid hemkomsten till Finland, säger man mig, att ni

under veckotal varit försvunnen från ert hem, ehuru er mor sökt dölja

er frånvaro."

"Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig att rädda min far."

"Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven då, att ert goda hjerta

hade förledt eder till någon sådan obetänksamhet -- jag visste ju

huru ni förut hade exponerat eder för att rädda _mig_. Men jag hade

begärt eder till maka, just emedan jag fäst mig vid detta milda,

stilla, jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag

hade trott mig i eder finna en maka, som förstode en qvinnas pligter,

och åt hvilken jag med full trygghet kunde anförtro min ära och

heder. Jungfru, förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag icke _då_ se

er i en helt annan dager."

"Er hand, gifven blott för att ej svika ert ord, hade varit mig en

större skymf, än ert afslag. Hade ni haft kärlek till mig, hade ni

blott haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. Man hade sagt

mig, att ni icke var mig trogen, men jag trodde på eder, och tvekade

derföre ej heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till dess

jag mundtligen hunnit förklara allt. Skrifva derom vågade jag icke,

om än lägenhet kunnat uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer,

jag skulle möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, genom att

skrifva till eder."

"Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam ligga i Warschau, dag

efter dag, vecka efter vecka, för att vänta på något besked af konung

Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till

något bestämdt åtgörande. Tiden blef mig lång, och en stor stads

nöjen äro icke alltid af det slag, att man för en ung flicka kan

omtala dem, om än en ung man just ej behöfver sky dem. Eder otrogen

var jag dock ej; jag hade aldrig annat än med välbehag tänkt på

förbindelsen med eder. Det var först sednare, såsom jag redan för

eder omtalat, som äfven mitt hjerta blef bedåradt. Men, för att

svara på eder förebråelse om min brist på tillit till eder: kunde

jag väl våga fullt tro på eder, då ni såvida öfversteg gränsen för

hvad, som anstår en qvinna? Och äfven om _jag_ skulle hafva trott på

eder, skulle jag väl ens då bordt förena mig med en maka, hvars ära

jag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna förhållandet. Jag är

adelsman, en ren och obefläckad sköld måste vara min högsta åtrå.

Förlåt mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni ansåg eder som

min trolofvade, så hade ni ju min ära att skydda. Den fläckades af de

misstankar, som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge anledning

till sådana. Dock, icke vill jag förebrå, der jag sjelf framstår som

bönfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var den villa,

som fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat efter dig, mitt

hjertas första och enda kärlek. Sigrid, glöm det förflutna. Se i

mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha gått förbi,

ungdomens villfarelser äro öfverståndna. Låtom oss i kärlek vandra

tillsammans den tid, lifvet ännu kan skänka oss!"

Sigrid hade suttit stum. En stor tår rullade ur ögat, den var en gärd

åt hennes ungdoms kärlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade

långsamt: "Det är för sent!"

"Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå hår insmugit sig i mina

lockar; du är skönare, herrligare, än då ungdomen log på din kind.

Låt oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen."

"Nej, Enevald, det är för sent!" sade Sigrid med återvunnet lugn.

"Jag var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke

för att sjelf glädjas af att lefva, utan blott för mannens skull, och

jag kände i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott för att

tjena eder i kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra eder

glädje. Nu är det för sent."

"Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan icke jungfru Sigrid

Liljeholm finna sig vid att sluta ett förbund nu? Vill hon icke gifva

sin hand åt den man, som nu ber henne derom?"

"Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde

lefva för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge

sig sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag

fordom, och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete

blifvit mig gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför

honom. Aldrig har jag trott, att någon annan skulle svara för mig,

lika litet som jag ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon

annans heder och ära. Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att

handla på egen hand, ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra

göra och våga. Nu har jag redan länge varit en sjelfständig menniska,

utan någon annan än Gud och mitt samvete att ansvara inför, och jag

har lefvat så godt jag förstått. För länge har jag lefvat sjelfviskt,

för att numera kunna bortkasta mig sjelf och blifva en ödmjuk hustru.

För länge har jag lefvat ensam, för länge ansett min ära och min

heder tillhöra mig sjelf, för att numera kunna lära mig att de icke

äro mina, utan en annans."

"Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt misstroende. Jag kände

ej mitt eget hjerta, jag var bedårad af en skön qvinnas blickar. O,

Sigrid, låt det förflutna vara glömdt!"

"Det förflutna är glömdt", sade Sigrid långsamt, med djup känsla.

"Det närvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor,

dessa barn, som lärt älska mig, och som jag lärt mig att älska. Ja,

det förflutna är glömdt! Detta är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag

kan ej tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!"

En liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp och sade: "Herr Enevald,

viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag

har något för händer, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag

hos dem. Jag tyckte mig se, att äfven hos dem nyss inträdde en gäst.

Det vore dock en sällsam händelse, som skulle på samma dag tillföra

oss tvenne utombys gäster."

Enevald reste sig, inseende att sålunda det plågsamma af ett

tumannahands samtal kunde undvikas.

I en stor länstol försedd med goda dynor, satt vid fönstret herr

Erik. Hans snöhvita hår föll i långa lockar utefter axlarna och de

högröda kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa och gladt

sinne, ehuru krafterna svikit. Med en nätnål knöt gubben då och då en

maska på det i famnen liggande nätet. Kring honom sysslade fru Metta

och hemtade en god fjäderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg.

"Mor" sade den gamle, "du har då rakt företagit dig att göra mig till

en odugling. Skall du så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå,

inte hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, nog kan det gå

för sig med mindre nu ock. Du skall väl engång bli gammal du också,

mor, och behöfva uppassas, i stället för att sköta om andra."

"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja göra

mig till för en, att jag icke skulle orka ställa eder till pass.

Icke må J tro, att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger är må

sköta för tyngre göromål, men ställa eder till trefnad, det må jag nu

väl kunna, så länge jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid",

fortfor hon, vändande sig till en gäst, som satt midt emot herr Erik

vid fönstret, "icke vill jag ännu vara en sån onyttig menniska, att

jag icke något skall duga till. Jo, jo, mina garnknippor, som hänga

der på väggen, visa att jag inte är så dålig heller. Och visst ville

jag ha det der skåpet fullt med linnekläder, att lemna åt Siri. Vår

herre må väl unna mig krafter så länge. Men icke vill jag nu prata

om hur godt och bra vi ändå ha det här, innan jag hunnit bjuda eder,

mäster Sigfrid, något öl helst, efter J försmån den frukost jag ville

bjuda eder."

I detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor

fru Metta tanken på, att den sednare nu vore här, för att förnya den

gamla förbindelsen. Hon hann redan tänka på huru ledsamt det blefve

att mista Sigrid, men huru det nu ändå vore bra, att denna finge som

en adelsfru åter gå ut i verlden. I tanken härpå glömde hon all sin

gamla ovänskap och räckte vänligt banden åt Enevald.

Gamle herr Erik skrattade, i det han räckte honom sin hand och sade:

"Ja ja, så kommen J här, den ene efter den andre och besöken fader

Erik; men J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han får ej väckas. Nå,

nå, icke lär det just numera vara stor fara heller."

Från sin plats vid fönstret reste sig nu mäster Sigfrid Aron Forsius

och gick fram emot Enevald och Sigrid. "Miraculum är detta i sanning.

Här träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans hustru, jungfru

Sigrid?"

Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: "vore jag gift, så kallade

ni ju mig icke jungfru Sigrid."

"Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock stjernorna, fasta och

oförryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga

icke! Jag förutsade det åt högsalig hans majestät konung Carl, att

ingen brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans.

Och han lofvade mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och

med hans krona kom ära och gunst öfver mig, men när J försvunno, då

trodde han sig ej rätt säker om, att hans krona skulle sitta qvar på

honom heller, då han ej visste om mitt prognosticon om eder visat

sig sannt. Och jag förutsade honom fara för krona och lif i det

stundande fälttåget och den spådomen väckte hans vrede, och herrar

som förföljde mig för att jag talat sanning om deras lefverne, fingo

makt att kasta mig i kedjor och fängelse för denna spådoms skull. Men

stjernorna de svika ej. Dock räddades kung Carls lif och hans krona,

ty Henrik Wrede gaf sitt lif för att rädda hans. Men stjernorna de

ljuga icke! Och efter åratal af plågor, fängelse och hård medfart,

gick jag, en förderfvad gammal man, åter ut i verlden. Men jag vet,

att stjernorna tala sanning, och jag har sökt eder, jungfru, för att

yttermera se det. Menniskan äflas och fiker och sina gerningar dem

råder hon sjelf före, men stjernorna länka dock ödenas gång, och hvad

i dem står skrifvet, det sker. Det må gälla konungars med diamanter

sirade krona, eller en liten flickas gröna krans."