I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma
mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att
det rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad,
något hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat
få "nog blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och
mäktige, redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige.
Och dock fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis
behöfver denna berättelse icke förtälja derom.
Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja
sig bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid
började att längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de
sörjande, så att de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och
lisa. Hon ville så gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till
sällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig
sjelf, att hon trodde sig om, att för sin mor kunna visa sig vid
sitt vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att få höra något af
sin far, och det kunde icke ske annars, än möjligen i hemmet. Hon
efterhörde derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma till
Finland.
En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade
herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver
till Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för
att åter derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes
fränder vistades i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes
samtycke att medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en
anförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin
ankomst, och få båt sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.
Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut
var öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De
resande voro trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu
upptog många dagar. Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den
allvarliga, sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under resan,
tog nu godnatt af henne med en kyss på pannan och ett vänligt "god
natt, mitt barn." En ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att
beledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning;
och hon beslöt i sitt sinne, att den unga sorgklädda, som hon hörde
kallas jungfru Sigrid, var dotter till den likaså sorgklädda frun.
Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på
morgonen. Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att
betjena henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för
att insläppa dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt,
"tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt
på morgonen går på besök till sin brud."
Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon
först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så
mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.
"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot,
att han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att
vakta opp henne, icke lär han få henne så snart."
"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.
"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga
jungfrurna på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han
till kungen i Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina
Hans dotter och hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i
henne. Och när han kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det
blef ett stort klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men
han tog henne inte sen heller."
"Det är omöjligt", utbrast Sigrid.
"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så
var hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig
flicka, som jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå
ja, som sagdt, så sa han, att han inte behöfde gifta sig med en,
hvars far blifvit dömd till döden, och som nu var helt fattig. Och
det tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han fick ändå den
domen, att inte få gifta sig med någon annan, så länge inte den
förra bruden fått sig man. Och här går han nu och suckar. Se, der
kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha varit för att lemna den
stora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej dröjde dess
längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon
ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som fäster hennes
käraste."
Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den
unga svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så
rörande hon än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så
gjorde dock harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt
sätt att omtala sin berättelse.
Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt
hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna,
hade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en
annan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på,
att det skulle vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och
aldra djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i
välmening, men så otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka,
hade sjelf ådragit henne all denna skam och sorg.
Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering
om att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var
något egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga
äfven då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.
Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket,
att hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef
varse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så
medtagen af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon
ock efterkom. Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra
henne, och hon hade mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle
att se den sköna, sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick
hade hon äfven sett Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes
hand till sina läppar.
Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade
försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe,
eller ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek,
tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vålla honom
sorg! -- "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej,
nej!"
I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några
dagar gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje.
Åt fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna
trodde sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald
med lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den
händelsen var, som om den aldrig skett.
Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få
uppsöka sin far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon
icke öfvergifva honom. Att för någon tid vistas hos fadren och
sedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det hade kunnat väcka
misstankar. Begåfve hon sig engång dit, så måste hon ock der
qvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda skulle
hon ju kunna befria Enevald från det band hon nu, mot sin vilja,
pålade honom. "Vore jag borta, så vore han fri att förena sig med den
han älskar." Denna tanke låg beständigt för hennes sinne.
Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon
hade rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren,
kunde hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne,
genom sin olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock
ödmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig
välmening. Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra hela
denna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds namn. Det skulle plågat
henne allt för mycket.
Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att
hitta något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet.
Slutligen kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock
i det hon sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro
tankarna hos herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst
har jag varit van att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då
har han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och
trifts bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen sörjer för att
han får så mycket som godt öl, eller väl bakadt bröd. Detta kan man
ej stå ut med. Man kunde något trösta sig först, när man var glad
bara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det här för svårt i
längden."
"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva
der i ödemarken?"
"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid
tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något
hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta,
sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet.
"Men nu", tilllade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i
verlden."
"Jag följer med, mor."
"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min
bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom
skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr
Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk
hålla mig för en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att
inför vår Herre och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta
kan jag, och fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung
och skall nu just börja din verld. Du måste lefva i verlden och
blifva försörjd af en man efter ditt stånd; och allt detta kan icke
ske der borta i ödemarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en
fattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas bort utan glädje."
"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor."
"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra
hela ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är.
Kanske ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir
mindre farliga tider för far."
Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för
Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon
fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje
hon hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom,
icke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl
giltigt. Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde
att hon lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga
flickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden."
"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja,
det vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster,
som en nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt
radband och sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver
de par kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig
vistas der, för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var
ändå på visst sätt syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet,
huru legda händer äro för en sjuk."
"Hör mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, "låt mig säga
hvad jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far
sitter ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte
det vara honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara
död. Nog är han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta
lifvet blir honom dock för tungt."
"Ja, ja, barn", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat,
"det är just detta, som ligger för mig dag och natt."
"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att
begifva oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt.
Elias skulle ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss
underrättelser om far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas
det går."
Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref
huru det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik
syntes finna det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig
fru Metta att göra den stora flyttningen, och var redan samma dag i
full verksamhet att ställa i ordning dertill.
Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till
ett hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han
svarade för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta
misstankar. Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot
en visserligen högst ringa penning, men den betalades genast för
två år i förskott, hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så
lätt att få, om icke ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken
stötte, ansett sig med samma besvär kunna sköta det lilla stället,
och tillika göra sin grannfru en tjenst.
Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i
Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den
förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af
Elias, som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde
komma fram, och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne
bondqvinnor, väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och
ansågos de hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket
troligare, som äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar
der ägde en anförvandt.
Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald
Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya
brud, efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller
huruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att
herr Enevald Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt
jungfru Sigrid ej inom natt och år skulle deremot protestera.
På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina
små ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna
tider på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta
var vid det mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med
arbete och såg hur raskt allt under hennes händer började komma
i skick, så att hon för hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen
hon fick första gången ställa på bordet ett stop godt öl, den var
en fröjdedag. Dock ingen glädje utan sin harm. Att en granne hade
nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt ifrån Koivula, kunde
visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, han behöfde en
äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik rödjat åt sig
med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när grannen mejade
ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog saken lugnt
och tänkte: "jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes här mark,
bara man rödjer." Att grannen på allvar beslutit att anse ängen för
sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några buskar
och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik
haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt
näfven och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock
småningom lugna sig vid tanken på, att "det vore ledsamt att ha en
fiende i närmsta knut", som herr Erik sade.
Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på
många förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla
måste dock förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik
ville alls ej höra på något sådant.
Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel
i ögat, att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej
förgäta. Men så sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist
både på vård och föda.
"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena
dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta
och Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.
Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål,
men öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes
bästa tröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett
sådant.
Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade
varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde
ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i
förvar sätta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns
på tio mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet
herrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades
småningom på bygden, der närmaste gårdar lågo.