Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle
komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och
stor ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade
något att syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa
jordbruket, gaf ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens
och pigans göromål tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke.
Sittarbete var hon ej särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin
spinnrock, när hon ej hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu
tillräckligt god tid att sitta vid spinnrocken och fundera på allt
som händt, under det förflutna året, att sörja öfver sin man, som
nu, en flykting i ödemarken, ej ens der kunde göra sig säker på att
icke bli upptäckt, att harmas öfver huru hennes arfvegods öfvergått
i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru fattig och förskjuten
hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på hennes ägor. Men oftast
hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes enda barn, sörjande,
och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes skull! Ju mer
hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han tillfogat
Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne begäret att
söka upprättelse.
"Nå ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad
skulle hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt
näns trampa spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka,
som om han skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds
englar kunna vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så
drifvande menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon
icke skall vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha
dött som en hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han
väl förekasta henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta
han sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en
vacker dag! Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då
sitter herr Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro
skyldiga att tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla
edert ord, då J ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn
blekna och lida för edra meneder?"
Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och
slutligen mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så
lätt för Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det
var rätt så bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för
"tafatt" för att vilja "taga itu med saken på allvar."
En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina
beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd
besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda
ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han
lade handen på sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner
är stjernornas verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i
lefvande och växande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna
visserligen temperamenterna höja och afficiera till något; men
kunna de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty
deraf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den ställning
och konjunktion stjernorna skola utvisa." Efter att en stund hafva
suttit försjunken i tankar, sade han i det han reste sig från sin
plats: "Jag måste förskaffa mig en ny lappmudd för att begagna under
nätterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla
pelsen är helt blanksliten af denna stora och värdefulla astrologiska
skatt, (han lade härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är
min trogne följeslagare under mina vakor, och som då ligger på mitt
bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på muddens nötta skinn,
utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör sålunda otidigt
buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel,
Daniel", sade han efter en stunds begrundande, "hvart hafva dina
syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och falsk ära fört
dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den vanhelgas och det
heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lät
icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du skulle bli
stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och
slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra menniskor.
Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi ej
förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet."
Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som
sade sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster
Sigfrid, och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre
vore sysselsatt med sina lärda beräkningar.
"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster
Sigfrid. "Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren.
Jag har redan slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan,
emedan jag i dag ej mera ernår återtaga detta. Sedan skall jag genast
uppvakta henne."
Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad
fru Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet
misstänksam blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp:
"Mäster Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen
hjelpt min unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin
trolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att
komma till sin rätt. Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon
för honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne
ringen tillbaka. Är jag väl skyldig att se mitt barn lida och sörja?
Kunnen J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven
J varit emot min stackars dotter, då hon hade så mycken svårighet
att få denne samme herr Enevald till lifs, och att få honom vårdad.
Derföre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit bröd, så gifven ock
smöret dertill, hafven J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon
må få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster Erik, gifva henne
upprättelse och ålägga herr Enevald att uppfylla sitt löfte att äkta
henne. Skall hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig?
Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom den, som ondt skulle
gjort?"
"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga
honom att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun."
"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka
mig rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne
tro; och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon
betett sig emot honom."
"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?"
"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade
fru Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid
honom, såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket
af den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle
vilja hafva allt godt igen."
Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara äro
visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad
som förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens
tecken. Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot
äro! Och likväl beror det ju af menniskan att handla efter sin fria
vilja, och icke bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller
fördömmeligt, men fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så
mycket klarare för mig uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf
vill arbeta på att förhindra dess uppfyllelse."
Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande
på hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden.
Men nu vidtog han åter: "Nåväl, jag vill vara, eder till den tjenst
jag kan och förmår, och skall, för eder lägga mitt ord i vågskålen,
till den tyngd det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så
är han icke i stånd att denna gången för eder något göra; ty han är
nu sjelf en fattig fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för
högmål och andra brott, såsom den der stått på konung Sigismunds
sida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, är nu den som embetet
förrättar."
Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det
högvördiga domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes
kallad för att besvara hennes påståenden.
Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af
de andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen
icke begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke
berörde de löpande ärenderna för dagen.
"Vördige herre", frågade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke
försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i
våra hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta
honom kunna tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid,
och detta torde vara nog att fälla honom."
Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: "just i dag har jag
emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat
skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik;
så vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde
anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens
order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt
råd hos papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge,
och förmanat presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den
sanna religionen till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta
konungens ed, derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte
mera sådant."
"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något
besynnerliga anklagelser?"
"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis.
Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit,
hvarken med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för
alla åklaganden undskylla."
"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och
herde", yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod
längst ned vid dörren.
"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom"
svarade domprosten. "Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen
som försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat
hvarken honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda
eller fälla, utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde
synes dock icke vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han
torde ännu icke blifvit befriad ur sitt fängelse."
"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och
krångliga", utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen äger
makt, såsom han ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed
emot konungen."
Domprosten vinkade lätt med handen och sade: "Seså, gode herrar och
embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen.
Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset."
De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar
till sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med
tjenstens utöfvande.
Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru
Metta Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas,
begäran, det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr
Enevald Boson Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru
Sigrid Eriksdotter Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan
hennes skuld eller förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till
harm och försmädelse.
Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru
Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka
sitt påstående, svarade Enevald: "Detta torde väl föga vara nödigt.
Icke vill jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru
Sigrid Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart
jag åter finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i
landet, hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått,
utan att detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att
upphäfva denna förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den
i väder och vind, och är troligen lika litet mån om mig, som jag om
henne."
Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att
icke utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men
Enevald förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. "Gerna",
sade han, "såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig
i denna sak. Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och",
tillade han med någon stolthet, "jag tänker icke vidare återknyta
den."
Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i
fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara
härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det är lika mycket, det
vet jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan
alltihop skonades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var
tvänne silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af
ljusblått atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna,
en hufva med små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier,
och dertill en ring, god för stygn."
Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsrus, som aflade
vittnesmål om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat
sin trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt.
Enevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom
åter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru
allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert
adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter."
Otåligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, högvördige
herre, spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att
icke taga till husfru den honom icke lyster."
"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må
förolämpas", sade domprosten.
Enevald svajade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de
åter inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att
fullborda den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick
in derpå, så förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare
anbefalla giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men
skulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald
Fincke icke erhålla vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore
försörjd.