Ju längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det,
och spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara.
En dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några
bebodda kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta
var temmeligen ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat
mest qvinnor och barn, då någongång menniskor funnos i de förödda
boningarna.
Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter
vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med
lång hvit lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande
utefter den nu åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls
icke förekommit honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han
skuttade sin väg fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men
ödet lät honom oaktadt all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en
kapriol, midt för de vandrande, halkade och föll med stort buller ned
i diket, dit han fick en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar
och mull att göra sig sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter
herr Eriks ben, att denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde
undgå att dela hans öde.
Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han
pojken i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom
på vägen, tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått.
Derpå gaf han pojken en lindrig smäll med flata handen och sade:
"Seså, far hem nu med god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor
torka din skjorta, jag tänker du ingen annan har att ömsa på dig."
"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå", ropade
mannen med knytet, som nu hastade fram. "Ja väl är det sjelfvaste
herr Erik i lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond. Gud välsigne
eder. Ni lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat
sådan glädje! Nej maken har jag ej sett." Tårarna trillade lätt ur
mannens ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem.
"Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar
håller du hus nu för tiden?"
"På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och
ta mig i er tjenst igen. I och jungfru Sigrid, nå si hvad J har
blifvit fager och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar,
men för gu, när jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta
med detsamma, då kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så
många gånger jag, vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm
och retade ert fromma sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte
känna igen er!"
Herr Erik log och sade: "Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods
för mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig."
Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si
sådan är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige
syndare. Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och
går fram så djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och
huru många tusende gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag
skulle få se eder och komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle
gå fram till eder och säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig."
"Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?"
"Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlösa
barn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt
och nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var
jag ren femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl
kunde jag arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på
intet annat än upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska
ridhästen, som herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er
hastiga ridt, då tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på
den. I början lät jag den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag,
allt mer dref jag på hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek
och hojtade som en besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen
och jag. Slutligen hade jag ingen makt med den, den rusade framåt
med mig, utan att jag kunde styra den, så ned på insjön. Isen var
svag, den brast. Jag hade i förbifarten nappat tag i en trädgren och
blef hängande der, men hästen fortsatte sitt lopp, den for ner som
sagdt är, och blef der. Jag tänker ni kanske beskyllt mig för, att ha
stulit er häst?"
"Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att
du ej vågade komma tillbaka."
"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte
att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd!
Sannt var det ock, att jag ej det var."
"Nå, hvart tog du sen vägen?"
"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag
i sex år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig
samvetet, och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda
häst, som gjorde så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och
mer tärdes jag af längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse,
och jag fick ingen ro förr."
"Nå, hvarföre kom du inte?"
"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något satt kunde visa
er, att jag hade allvar med, min ånger. Dertill grämde mig dag
och natt, att jag ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen
kommit på den tanken, att om jag kunde hemta med mig ett par hästar,
åtminstone lika ståtliga som den döda, så skulle jag komma och
begära förlåtelse. Detta blef till slut min dröm, både som vaken och
sofvande. Jag tänkte knappt på något annat. Men hvad kunde jag samla
som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten hin, så snart
jag kunde slippa fri, och så var jag i några år trädgårdsarbetare
hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade på dalern, icke
kunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver till hemlandet,
och tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich Fincke. När jag
hade tjenat der några år, började jag smått fundera på att tala vid
min husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag hade nu
pengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en
vacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde
trädgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några
hopsmälta silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som
brunnit."
"Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården
i skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först
rätt på allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara
munväder med min ånger, och att jag varit en högmodig best, som
ville ersätta skadan, bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig
inför er. Nu hade Gud straffat mig och tagit pengarna ifrån mig
och tjensten med, så att jag nu skulle som en riktig arm syndare
masta komma till er, utan att ha nån förtjenst att åberopa, utan
blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det var länge innan jag så
fick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville jag gerna arbeta som
dräng på godset, till dess vi litet skulle få i ordning der, efter
klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre lefva, utan att
som den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat! Så fick jag
reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit, men kunde
ej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag skulle sen
försöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er, så sade
de mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så vände
jag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag
tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej
hade att hoppas er förlåtelse."
"Nå, hvart ernade du dig nu?"
"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke
förskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter."
"Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är en fattig man, som
ingen tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan
hertigen och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen
förråder mig."
Elias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt
opp. "Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag
ju verkligen vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha
tjenare nog, utan mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder
och tar mig i er tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har
jag åtminstone råd att bestå mig herre."
"Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket
att jag kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man
ingenting och hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar."
"Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en
tid ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen
nöd dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre
herr Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller
omild emot mig, utan tag mig i er tjenst."
"Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om", sade
herr Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att försmå din
välmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag
kan få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som
ingen olönt lemnar."
"Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, för löftet att få
stadna hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så
är jag ju förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min
fattiga mor, till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde
henne i grafven. Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för,
att ni upptog den fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde
honom och bjöd till att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det
ju allt klappadt och klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag
nu fråga, hvart J ernen eder?"
"Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu
landet är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som
blifvit obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så
vore väl bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört
och så kan man väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något
arbete, hvarmed jag kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända
till sin mor, såväl för att trösta henne, som för det hon icke kan
öfvergifva sin fästeman. Dessutom är faran att bli upptäckt blott så
mycket större, när hon är med, ty nog ser en hvar att hon icke är en
bondqvinna."
"Jaha, si just så skall det gå", utropade Elias och knäppte med
fingrarna. "Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond,
att dit oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som
togs opp för några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han
byggde sig en stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker;
och äng fanns ymnigt. Men så kom dit på trakten en, som de kallade
Pitkä Jussi, och ingen visste just hvad han var för en; men nog såg
man, att det var en landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En
dag var nybyggaren borta och Jussi bodde i hans stuga och skördade
hans åker, och lefde af hvad den andre tagit opp."
"Hade han slagit ihjäl nybyggarn?"
"Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen,
men Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så
gjorde de som gökungen."
"Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?"
"Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag,
men i vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och
skogarna, och i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som
honom, och det sägs att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att
det med den saken skall bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha
börjat ställa dermed, men hann ej få det bättre, innan han dog. Nå
ja, hvem som nu gör det! Kanske hertigen, han skall ju vara en sträng
ordningens man och bondeskyddare; men en räf och en varg är han sen
också! Nå ja, hvad var det jag skulle berätta. Jo, när klubbemännen
plundrade och härjade, så tyckte väl Jussi, att det var ett lätt sätt
att få sig gods och gull, och så lemnade han åter nybygget öde och
gick med bondehären, och der stupade han. Och han, som först tog opp
nybygget, han gick också med i en annan bondhop, ty han var arg på
Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog nybygget af honom; och
så fann han sin död, och hans hustru och små barn ha gått till korta
af onaturlig föda och annat elände, som tar bort folket nu som strå.
Nu ligger nybygget öde och förfallet; men vill husbond, så söka vi
opp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond tak öfver hufvud
och godt gömsle för vintern. Och får hertigen öfverväldet, som de nu
säga, så kan husbond sitta der till bättre tider. I vår arbeta vi opp
jorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg dertill och fånga harar
och fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja, och vill husbond vara
så god och förlåta att jag bjuder dåligt för präktigt, så skall jag
nu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån räcker väl ändå,
det jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss om att få, och
utsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond."
Projektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, var det det bästa man
kunde hitta på, och syntes erbjuda säkerhet, och till nybygget i
skogen ställdes nu vandringen.
Stället fanns. Det var visserligen förödt och förfallet, men ej mer,
än att åtminstone stugan inom några dagar var satt i hjelpligt skick,
lätt kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger småningom fick
tillochmed ett någorlunda trefligt utseende.
Herr Erik började nu allt mer påyrka, att Sigrid skulle bege sig till
fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, i
strid emot tusende försakelser, utan att ens hon skulle få deltaga,
och efter sin förmåga försöka, att mildra dem. Men hon måste dock
finna nödvändigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos
fadren skulle af flere anledningar lättare väcka misstankar emot
honom. Redan hennes utseende och tal röjde honom, hon kunde ej
lyckas i, att se ut och tala som en bondflicka. Att hon försvunnit
ur hemmet, kunde ock ge anledning till misstankar. Dertill kom, att
fru Metta troligen sväfvade i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge
henne en vink om att allt stode väl till, och att hon nu väl i sina
bekymmer äfven behöfde Sigrids tröst och hjelp. Ehuru för ögonblicket
oantastad, var dock herr Erik ingalunda fullkomligt i säkerhet,
och att fru Metta för sin högt älskade herre skulle lefva i stort
bekymmer, var gifvet, likaså att hon med smärta skulle se all egendom
sköflad; och deraf var dock största delen arfvegods, som hon hade
medfört i boet, och henne derigenom dubbelt kärt.
Enevald Fincke var ännu icke kommen från Polen, men skulle väl ock
troligen snart återkomma, då han numera föga der kunde uträtta
något för Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, bevisade Sigrid
nödvändigheten af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet
för nybyggarne, att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. Det lilla
de sjelfva medfört, förslog alldeles icke, och brödet var nästan
förtärdt. Elias skulle följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad
som oundgängligast behöfde medföras till besättningen på det öde
hemmanet.
Elias hade emellertid begett sig bort, för att söka anskaffa en häst,
och anlände nu med slädan lastad med åtskillig nödtorft, och så måste
Sigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna
njutit mera lugn, börjat känna en djup längtan att åter få träffa sin
trolofvade. Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon hade
att öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, som så ofta hindrade
henne, att rätt för honom uttala sina tankar och känslor; men nu hade
hon så länge varit skiljd ifrån honom, så mycket af vigt hade händt,
och det föreföll henne, som om alla dessa händelser, hela denna tid,
låge emellan henne och Enevald som ett flor. Hon längtade att få allt
klart emellan sig och honom.