"Ah jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och
kände igen dig."
Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå
slädan och sade: "Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och
de andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med
dig."
Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han
svarade: "Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre
sjelf."
"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket", svarade Simon.
"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka
ditt namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag
har hört, att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som
icke hållit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du
är ju dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen,
för att stå emot den landsförrädaren?"
Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på
samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl,
hvilken, alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla
slädföret, för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett
klagomål öfver några soldater, hvilket insupit ifrån bönder, som
tillhörde hertigens parti.
Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet,
är lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse
igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog
sig tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens
genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig
darrning skakade henne vid ljudet af hans röst.
"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen.
"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem
att få åka, efter jag hade godt rum."
"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig,
och sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen
åt Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid
befallningen, och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa
uppmärksamhet, sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes
far blefve densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon
lätt. Hennes far var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas,
att han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under fallen lade hon
sin hand på fadrens fot, det var henne som en tröst att få vidröra
honom.
"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till
Simon. "Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just
konsten det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som
man spar, den har man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i
spiseln, jag ser nog hurudana lejon de här äro?"
"Ah käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla
hvarken hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått
slita om man någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått
tugga på rena barken, så långt de kunnat."
"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden
rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming
och hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det
snart bli pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och
jag skall väl med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna
dem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen
släda."
Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta
innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han,
utan att veta det, haft på sina medar.
Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och
hans dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra
någonderas röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans
skarpa blick hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år
sett herr Erik och Sigrid endast en gång.
Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till
Gud, som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle
taga af opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego
nu, för att till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde
se dem, stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla
gråtande lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit
den förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft.
"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig."
"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en
ryslig stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför
den förfärlige?"
"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om
du vore en gås."
"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla."
"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden
skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man
gerna ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud
förlåter mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud
kortare än förr."