Då för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon
återvändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att
hon skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick
gerad in i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men
nu träffade hon der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru
Metta numera mest satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och
gick ikring i huset, men som en drömmande, utan att märka hvad som
föregick, och att hon endast gick och vankade och vankade. Så hade
hon varit, alltsedan budet om herr Eriks död hade kommit.
Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles
stilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes
vanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid
gick fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog
armarna om sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag
dig åter. Far? lefver han? är han död?"
"Han lefver, för guds skull, mor, lugna er."
"Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt
lita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har
räddat honom, du stilla, du säfliga barn?"
"Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad
vi tala om?"
"Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok", utbrast fru Metta
nu med ens, med sin vanliga röst; "är detta saker att prata om, utan
all försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att
någon kan höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula." Hon
bultade på väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och
befallte den derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med
honung uti åt Sigrid, och sörja for att hennes skjutskarl finge något
till lifs. Sedan fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna
till samtalet, satte hon sig ned för att höra sin dotters berättelse.
Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna
på Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop
och våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver,
hvarmed hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när
Sigrid nämnde Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då
var fru Metta genast på fötter. "Nå min sann, och här sitter jag och
pratar och hör på dig, i stället för att packa i slädan sådant, som
kan komma far der i ödemarken till godo."
Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet
du, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver
herr Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig,
lammet, som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste
vattnet gå de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo,
vet du, så bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den
tyranniske hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet,
utan ock från ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom,
ty ära har han mera än hertigen sjelf, och den skall han behålla,
trotts denne blodige Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen
skänkt åt Sivard Oxe, och de ha låtit säga mig, att jag skall laga
mig härifrån. Och se, det har jag alls ej tänkt på! Den saken har
gått in genom mitt ena öra, och ut genom det andra. Men se, det skall
då ingenting bli af, heller. Nu först kommer jag att tänka på hela
saken. Men fru Brita Regertsdotter Oxe, nej, se den svarte heller,
om hon skall köra mig från godset. Visst skall jag söka min rätt för
lagen, om jag än skall gå till kungs derom."
Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm och sade: "Mor, monne
icke J nu måste foga eder i hvad helst det an må vara, för fars
skull. Börjar man röra opp den saken, så rädes jag att det blir
upptäckt att han lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst
icke afstå från hvad hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla
spel i rörelse, för att vinna saken."
"Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till
en annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder
förvärfvat och lemnat mig i arf?"
"Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke
troligt är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde
återvinna det; icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att
väcka fråga derom?"
Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade:
"Visst må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så
herr Erik ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till
skogen och komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå
i badstun, som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt
Elias och han får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han
sålunda kan komma härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest
till moster Karin, och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem,
är af hennes folk. Det skola de få tro."
Pigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga
föret tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till
trefnad och som lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet
uppstod nästan en strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa
något till i slädan, och Elias, som påstod att omöjligen mera finge
pålastas. Slutligen satte sig Elias opp på lasset och körde bort,
oaktadt alla fru Mettas påståenden, att denna lilla påse åtminstone
icke skulle göra något ondt. Men Elias lät ej säga sig, utan reste,
och lyckades äfven att oanmärkt hinna åter till sin herre på nybygget
i skogen.
På länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr
Erik, ty man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för
att icke på något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta
var nu åter vid sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för
att afträda godset. Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och
ordentligt der än förut må hafva varit. Alla verktyg och tillbehör
på godset eftersågos och reparerades, och en högst ifrig verksamhet
rådde öfverallt, för att hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i
oskick, under den tid fru Metta varit borta på Wiken.
"Kära morkär", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt,
"hvarför gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe
godset af oss för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt
dem."
"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den
uppblåsta hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de
lismat sig till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta
spott och hån på honom för min skull."
Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och
nu flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än
fru Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde
hon ej att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon
möjligen kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att
fruntimmerna kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och
dylikt, som fanns i herrebyggningen.
"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet", sade fru Metta en
dag till Siri. "Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han
varit för att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke
kommit hem från sin resa."
Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo
en stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej
eller något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon
oftare än vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla
fönstret, samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig
så, att hon kunde se utåt vägen.
Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje,
på den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade
nya stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och
Enevald kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade
småningom rosorna, ur ögonen försvann åter stjernglansen.
Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke
kan han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din
far. Sjelf har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro,
att han är en sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina
föräldrar blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en
gång fäst dig, är sådan motgång icke skäl till att bryta. Med den
man engång fäst, delar man ljuft och ledt, liksom man och hustru.
Det skall jag väl visa honom, det. Nog berättade fru Hellevi om det
hördes om honom från Warschau, Nåh, hvad skulle Siri tro hvad något!
Nej, hon trodde på ingenting; men jag tänker det väl allt kunde
vara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ära att lida af såntder.
Men icke plär sådant fjesk hindra dem, att hålla sitt gifna ord."
Hon vandrade härunder fram och åter på golfvet, och såg ut som om
hon velat bjuda Enevald på duell. "Är det ej nog af, att herr Erik
skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i ödemarken, och i jemn
fruktan för fara, skall man nu få detta till att sörja öfver!"
Sigrid teg, och spann blott stilla.
Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt.
Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid
i kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade
hon, men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden
sednare, en maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar
öfver den.
Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den
förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast
få rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen,
då numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid
förmodligen längesedan önskat sig vara fri.
Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt
slag. Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver "den löftesbrytarn" och
talade om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid
tyst opp från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först
sent.
Följande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera
stilla än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa
utseende, och vågade icke tala om Enevald.
Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon
uppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att
höra af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom.
Med något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp
hufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: "Nej, icke få vi ännu
söka den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet
jag, att far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå
framför allt"; och åter spann hon, som förut.
"Ja, herre Gud", sade fru Metta åter, "man må väl rätt söka, med
allt förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen
synes då aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga
mordet i Åbo fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan
ånyo ha varit utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka;
och nu skall han åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du
mäktige, de arma fruarna alla, som så länge se sina man hotade med
bödelns yxa. Och, Gud hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen
ro, innan han får dem alla till döden. Siri, du min flicka, du borde
tacka Gud och stråla som ett kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga
förehafvande."
"Mor, J hafven rätt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag bör i
sanning intet annat än tacka Gud för sådan nåd."
"Ja", sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. "Jag
tänker på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska
fruarna, då de fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de
sitta oppsatta på fäporten, midt i julnatten börja sjunga: 'De måste
oss låta fara med frid', som det allmänt säges, att de hafva sjungit
ur Davids psalmer. Men hvem är det, som kommer", sade fru Metta
i detsamma. "Hvem kan det vara. Han ser ut som en förnäm herres
tjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss från ondo! Hvem vill oss något?"
I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom,
och genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig
blick på den fremmande. Förvånad utbrast hon: "Johan Bertilsson,
unge herr Johans tjenare!" Derpå gick hon fram till honom och sade,
sorgligt och vänligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?"
"Svårt och tungt är det", svarade den gamle tjenaren, i det han förde
rockärmen mot ögat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat
tänka detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus."
Med möda qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: "Förlåt, nådig fru,
förlåt, jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag
sednast såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig."
"Sitt ned", sade Sigrid vänligt, "ni är trött."
"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall
jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt
mig fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres
syster, den unga jungfru Hebla?"
"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider."
"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående
önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och
helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres
död, nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet
gjorde det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den
svåra vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade
emellertid dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes
frudöme låtit mig tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska,
att af mig mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut
och sista dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med
en tidigare lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder,
om möjligt, utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa
till Stockholm. Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men
behagar jungfrun eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig
hennes frudöme, fru Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm,
för att erbjuda min ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru
Sigrid. Min salige, käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och
helsotillstånd lär vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme
lyckats utverka tillstånd att få hafva hos sig en ung vän till henne,
hade jungfru Hebla skrifvit för att fråga, huruvida jungfru Sigrid
ville till viljes göra jungfru Karins längtan efter henne."
Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna
Sigrid nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och
att bästa sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle
att vara verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf
att öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af
olyckan så hårdt slagna.
Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna
berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit
så mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle
uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren.
För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin
far. Hon förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten
glädje denna tid, men hon fann att hon kunde vara till någon
tjenst för de vänner, hon älskade så högt, och sålunda var äfven
hennes beslut snart fattadt, ehuru det fordrades en nästan våldsam
kraftansträngning, för att öfvervinna den domning, åt hvilken hon
hängifvit sig.
Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med
varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var
icke svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och
den sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu
den lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma.
Sjelfva färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs
stranden af Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen,
men på längre afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna
bryta med dån mot iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare
anblick. Vägen gick genom de trakter, der klubbekriget våldsammast
härjat, och de öde liggande byarna; det visade endast ruiner och
elände. Snötäcket, som låg öfverallt, dolde dock månget förödelsens
spår och gömde, att tegarne lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes
någon qvinna eller ett barn; någon kraftfull karl, ännu mera sällan.
Knappt mera upplifvande var det, om Sigrid någongång försökte, att
ge sig i samtal med någon af de få menniskor, som här sågos till.
Dessa yttrade blott glädje öfver att de män gått under, hvilka varit
för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon varit van att anse som
fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit rättesnöret för
hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man som hon lärt
sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom väntade nu
detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst ljusa
förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.
Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den
vägfarandes fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det
dock för den omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa
hästar, och så gick dock småningom färden framåt.