Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka,
unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till
den lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla
förrådet slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom
blef det allt mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det
blef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att
få höra något från den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för
dem af högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna
bekymmerslöshet uti det ingalunda behagliga läget, att tillbringa
sina dagar i det mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid
tänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehag deraf. Men hon
fruktade för fadrens hälsa och tålamod, och funderade ideligt på
utvägar att komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen fara varit
att vandra bort och återbege sig till sitt hem, men att lemna sin
far, kunde hon ej sätta i fråga.
Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid
åter i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om
ansiktet. Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men
hvad hon i nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon
endast med möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter
hinna till sin far.
"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom
henne.
Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast,
ty hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.
"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt.
"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När
hertigen håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt
äckla till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der
kasta' de boll med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den
leken ändå så rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son
var lika blodig som _han -- han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet
nämner simpelt folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager
och ung, herrn der också, och många sade, att det finns folk som
måste gråta efter honom, lika bittert, som... åh..."
"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?"
"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils
Ivarsson Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många,
många, hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in
tillbaka igen, just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det
var otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan
tvätta bort all den bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh,
kanske stora Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår
det. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar
i tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig
efter blod, men detta blef dock för mycket."
Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han,
och honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle
nedgräfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah
ha, men si, jungfru Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi,
hi. Huu, ånej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett så
ungt hufvud och vackert; och det var en annan också, som var ung och
vacker, som de sköto der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen
som ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, vill J veta något,
jungfru, kan J läsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla
mor Annika borde brännas för att hon kan mer än andra, men hvad
straff borde då den få, som kan läsa? Det är väl värre trolleri, det!
Der har hon papper, läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl få
söka papperet sitt, han."
Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det.
"Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem.
Kunde jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bara
allt detta?" utbrast hon.
"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?"
"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog
bittert af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert
hjerta ingen annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så
välvillig emot mig", utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt
förhålla mor Annika hennes ohyggliga hämdlängtan.
"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var
god emot honom -- honom, som jag ej törs nämna; men -- Flemingen, var
han också god mot honom, han som... huu nej; hvar och en sitt derför."
"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida.
Fru Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den
unge Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt
på alla de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla
de enkor och barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J
triumferat. Mor, mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom
dem, hafva gråtit, hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke
kunde bära; för hvilka J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. --
Har ni nog nu af eder hämd?"
"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren
der i Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket
blod. Tala inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej,
ånej, Annika går hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan
i Tavastskogen, men dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J,
jungfru, lilla mor Annika hon var ännu mindre då. Hon var så der
liten. Det var en söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig,
det var så hvitt, så hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss
tvättade. Hennes hår var också hvitt, det var kammadt och benadt och
hennes kinder voro så röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne
så väl i bäcken vid vår stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka
opp hvar den hvita, rena flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid,
mor Annika kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte söka sin makt
mera, hon måste söka den hvita, lilla flickan. Farväl, farväl!" och
bort hastade mor Annika och försvann för Sigrid i skogen, dit Sigrids
blick följde henne, ehuru hon med sina tankar icke uppfattat gummans
ord, ty de voro helt och hållet upptagna af de rysliga nyheter, hon
just hade hört.
Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom
först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara
död och att hans egendom förklarats förbruten.
"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att
jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen,
nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu
starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära
barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig.
Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på
högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg
bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig.
Men visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?"
"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag
bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne."
"Dödade?" frågade herr Erik dystert.
"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer.
"Johan Fleming?"
"Fader, äfven han."
En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid
tystnaden.
"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla
närmare upplysningar."
Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom
få ljus upptändt.
"Läs, mitt barn, hvad det är."
"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes,
för fru Ebbas räkning."
"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om
lördagen skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore
väl villig dertill och ville bereda sig, och eftersände magister
Grels, kyrkoherden i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om
morgonen, sedan kyrkoherden afhört hans herredömes skriftermål och
meddelat honom det rätta vägapasset, den heliga nattvarden, och
min unge herre efter slutad bön steg opp, sade han till mig: 'Ännu
må du dessa få stunder tjena mig, sedan är du fri', och då jag i
yttersta bedröfvelse föll i gråt, fortsatte han: 'Nej icke så, Johan
Bertilsson. Gå dock nu till Joachim Scheel och säg honom, att då,
oaktadt han så lofvat och velat, han icke kunnat frälsa mitt lif, så
beder jag honom, att han må åt min moder och mina syskon göra hvad
godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att hos hans furstliga
nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag trodde icke det
skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min begrafning.'"
I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att
förebrå hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat
hans broder för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats
gendrifva denna beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han
till grefve Mauritz: "Efter jag nu ser och förnimmer, att hans
furstliga nåde icke vill låta sin vrede falla, utan vill stå på sin
högsta rätt, så låter jag mig härmed gerna nöja. Vill ock gerna och
välvilligt gå härtill och befalla Gud allsmäktig, som är den högste
domaren, denna saken. Han må dömma emellan mig och dem, som mig dömt
hafva, eftersom hans gudomliga majestät bäst synes, och låter mig
åtnöjas med eder, gode herrars, dom. Så beder jag dock eder, käre
Mauritz Stensson, att J villen göra väl och så förhandla hos hans
furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till måndagen, på det
jag måtte få ställa något till min begrafning, efter jag hittills
icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa mig så
många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i aftons af
hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa penningar
voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min begrafning, om
det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes beder jag
eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller att han,
min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa omkring i
dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda."
Grefven svarade: "Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt,
att J så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran
blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder
af Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig.
Hvad edra böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans
Furstliga nåde och låta gifva eder svar."
Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och
väntade svar; men när grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans
Furstliga nåde, men fick intet svar."
Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning.
När hans herredöme hörde svaret, sade han: "Så må det då blifva som
det är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå
dock ännu till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista
bön i denna verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få
mina kläder, och med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas
något spektakel efter min död."
I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt
steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt
upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten,
som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket
strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme
tillropade dem med glad röst: "Farväl alla mina goda vänner, och allt
ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någon måtto förtörnat, så
beder jag om vänlighet." Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig
öfver hans oskyldiga död.
Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer
och skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade:
"Jag hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans
furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare,
så länge jag lefver." Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare.
Nu blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig:
"Jag vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan
komma till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne
gifva sig tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill.
Liksom en man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila,
så gerna vill jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet
och tror, att det icke skall vara någon död, utan en ände på all
jemmer och vedermöda, och såsom en ingång till den rätta glädjen, der
jag ock förhoppas att min morkär skall finna mig igen. Ty i denna
verlden kan jag ej mera hoppas hon får stor glädje. Och tag denna
ring och för den till henne, jag äger intet annat, som jag kan sända
henne, och säg henne, att jag befallte henne i den allsmäktige Guds
beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min hjertans kära morkärs tröst
i hennes kors."
Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina
systrar åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se
till, att så verkligen sker."
När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och
återkom, bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans
moder framföra hans sista helsning och tillade: "jag råder nu öfver
ingenting af min egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet",
vid det han så talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade
nu sin kappa åt mig och sade vänligt: "behåll dock denna och min
mössa", och steg med bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett
hvarf öfver den och så ref han opp sin tröja så att alla knapparne
flögo omkring och ingen blef qvar i tröjan.
Då steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke så häftigt.
Gör först bön till Gud allsmäktig."
"Ja, gerna", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt
och mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det
församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte
dem Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt.
Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig
vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände
sig vara en stor syndare inför Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen
att Gud skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en
sann syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje.
Men i verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och
är till min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga
nåde haft, att utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död,
och har nu gått efter Hans Furstliga nådes vilja."
Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man
skrek, att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för
sorlet, höjde han rösten och sade: "Hvar är min dom, när är jag
förhörd eller ens anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men
den, som har beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och
icke som en hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt
ärligt folk som mig känt."
Nu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle
återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans
Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: "Nej, nu har jag engång
gått ut och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här
dö. Och må Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt
hafva. Eder, ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter
min död, förlåt mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta
enhvar, som emot mig brutit." Röster bland folket svarade, att alla
ville minnas honom med vänskap, han hade visst icke gjort någon emot.
"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu
inåt ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han
Johan Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon
gåfva. Så knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: "Herre
Jesu Christi annamma min anda och själ." Så blundade han med ögonen
och slöt sitt unga lif, under det de sjöngo en psalm. "Gud den
allrahögste anamme hans herradömes själ!"
Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få
blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När
ordningen sedan kom till honom ropade han högt: "Gud skall utkräfva
den oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige
mördarn."
"Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans
lif."
Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade
öfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och
hennes tårar strömmade utan hejd.
Dystert sade herr Erik: "Han var mig den käraste, de andre voro alla
mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag
icke, du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig
barn! Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda
din far, så skall han ock icke af otålighet önska sig döden."
Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, böra
vi ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man
torde tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som
dock just icke är behageligt", och så snart aftonskymningen började
inbryta, begåfvo de sig å väg.
För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en
duk och uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i
ansigtet, på hvilket hon vid första lägenhet fastade en stor lapp som
ett plåster. Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade
dock bundit klädet så, att han kunde nödtorfteligen se.
Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga
grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de
följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna
anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två
mil aflägsnade från staden.
Det hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men
hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade
långsamt och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande
hästar och släde.
"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta
vägen?" ropade en vänlig röst ur slädan.
Herr Erik strök af sig mössan och svarade: "Åt skogsbysidan, granne,
ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få
en bit bröd och tak för natten."
"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka,
att gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska",
sade bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda
hästar. "Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg."
Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande
förbi en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg
ut som om någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes
ock några herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden
medan de väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande,
ehuru desse nu åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd
icke tvinga de gående opp i snön.
"God dag, Grönbackas Simon", ropade en lång ljuslätt herre, med kort
pipskägg och knäfvelborrar. "Fick du rågen väl betald? Jag hör att du
varit på slottet i morgons för att sälja."