Nu randades den af så många med bäfvas rantade dag, då hertig Carl
inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat
hans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka
genom sin börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo
offer för hans hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom
drabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa
sorg, med detsamma de förlorade makar, söner eller bröder, tillika
försatta i den yttersta fattigdom.
Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo
hertigen vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina.
Hertigen svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det
är lagen, som skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed,
gjort uppror mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom
måste lagen fälla."
Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson
Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal,
och skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan
Fleming, såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han
hade kommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och
skaffa sig något penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande
land, att der öfva och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka,
hvarigenom han i framtiden bättre kunde tjena sitt fädernesland."
Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming
skulle införas. Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg.
Ådrorna på hans tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han
handen. Nu inträdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick
häftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, då han sade:
"Ha, detta är således Klas Flemings son!" Det var som om han nu först
skulle hafva känt sig rätt säker om den krona, han eftersträfvat,
och dock rörde sig i hans inre en dunkel önskan att skona den
älsklige ynglingens blod. När Johan så stod inför fursten, på en
gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet höjde
sig bönfallande emot honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens
blodlystna demon från Carl och han sade: "Det synes mig dock hårdt,
att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en ärlig och adelig
yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att troget tjena mig
och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd gå för rätt
och skänka dig lif och frihet."
"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig
herre; det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag
äger dertill ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande
knä, "beder jag, att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd,
emedan jag till Finland kommit endast för att skaffa mig medel att
försöka min lycka i fremmande land."
"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre
vördar du mig icke med tvänne knän?"
Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud
och min konung sparar jag denna vördnad."
Nu trädde Carl ett steg tillbaka: "Ha, så är det. Af ormaägg komma
ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du
får lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade
icke den öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud,
konung eller land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett
vilddjur, och dräpit och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk,
som ville försvara rikets lag och regering, så skulle längesedan fred
och rolighet herskat. Men du gifver nogsamt tillkänna, att du af din
fader ärft natur och sinne, och varnar oss för det vi, i lika motto,
skole förvänta af dig. Derföre må du vara beredd att svara för rätta
med de andre finnarne, med hvilka du dig förbundit hafver, och stå
din egen fara." Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes
åter i sitt fängelse.
Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram
och åter i det han sade: "Hade icke den förrädarn nära narrat mig med
sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte
mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för
att stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina
illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat
regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för
att bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men ätt han,
mot all ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget
fädernesland med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och
svek oss alla i olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane,
som den blodhunden Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de
ogerningsmännen alla förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet,
äger kronan ingen makt." De sista orden uttalades halfhögt, men om
för resten detta tal var ernadt att höras af vår Herre, eller af den
tjenare, som stod vid dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej
lätt att afgöra. Kanske det var ernadt litet åt dem hvarje.
Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim
Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring
bordet. Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater,
under ljud af trummor och pipor, opp till rådstugan.
Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson
Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått
Hans Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott
omtalades icke.
Nu framsteg Stålarm och talade: "Ädle herrar, som till domare
tillsatte ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre,
herr Johan Klasson Fleming, han ar dock till allt oskyldig, och
hvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt till last, att han med
konung Sigismund följde vid dennes infall i Sverige, så måste honom
tillgodoräknas, det lagen, som fäller den, som med fremmande krigshär
går emot fäderneslandet, dock här tillägger: 'med mindre han var
sjelf med, som näste var till riket.' Och hafver herr Johan, som då
hade tjenst invid sin konungs person, näppeligen spännt en bössa emot
Hans Furstliga nåde eller hans folk."
Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga
nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt
upptaga beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades
brott omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas
i Stålarms.
När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter
Stålarm: "Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J
viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke
beder jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst
och nåd bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina
medfångne herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått
den högsta makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina
föreskrifter; och äro de således att ursäkta för hvad de mig till
åtlydnad hafva brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas,
att J, ädle och välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast
mina brott och min skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina
medfångars, hvilka J nu, jemte mig, viljen dömma."
Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om
ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva
icke vetterlige gerningar stor ransakning."
Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför
slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre.
Inuti ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste
domen: Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras
hufvuden uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom
konfiskeras.
Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande
hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan
Fleming sin röst och bad, att "Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå
för rätt."
Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd
och förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är
fälld. Jag har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker
numera icke på annat än huru J magen bereda eder att svara för edra
gerningar i en annan verld."
Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse
satt Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit
skriftillbehör. Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade
pennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle
skrifva. Han började nu:
'Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti
hennes bedröfvelse, och tvina intet att domarena skola svara mig för
Guds stränga dom, huru de mig dömt hafva.
'Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att såsom de
alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta.
Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade
till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja,
i denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl,
såsom ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till
sin lägerstad, efter som mig kan undtvara.
'Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster,
så ock min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär
och systrar må njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt
och förvärfdt, att de ej må behöfva lida nöd och spott." Några
andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han
yttermera, och slutade med följande ord: 'Låter jag min hjertans
kära morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död,
kan jag intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som
hans furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min
slägt, hafver varit orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans
vilja gånget är. Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina
kära syskon, och låte oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min
eftersta stund på Åbo slott den 10:de November Anno 1599.
Eder ödmjuke son hafver jag varit.
_Johan Fleming_.'
Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle
tjenare och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu
en gång, att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga
och kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär,
och att du må berätta dem om mina sista stunder."