På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det
fängelse, som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för
hvem som helst annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så
många fångar voro på slottet, och man icke ville tillåta dem att få
bo tvänne tillsamman, så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas.
Och då äfven den yttre gången ansågs lika fast, som hvarje annat
fängelse, så tyckte man sig tryggt kunna förunna fången den lindring,
att man om dagarna lemnade dörren från fängelserummet till gången
oläst. Sålunda var det egentligen den, som utgjorde hans fängelse,
och kung Eriks rum blott det ställe, der han för natten inlästes.
Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng kasta, hvad han af Sigrid
emottagit, då vaktknekten med sin lykta inträdde.
Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den
halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig,
för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen
lyckades herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och
då om aftonen vaktknekten, som vanligt, kom for att stänga dörren,
och nyckeln tog emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att
axet brast, och måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan
hjelpt. Att emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången,
ansåg han så mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att
dörren stode en timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt.
Icke eller var han mon om att inrapportera om nyckelns förvridande,
hvilket han nödgats göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl.
Det kunde ju aflöpa utan allt detta trakasseri och dessutom utan
någon fara.
Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden,
och först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och
lykta, och fann då till sin förfäran, buren tom.
Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt
att se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man
skulle naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det
var ingen nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla
saken, men fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka.
Han kunde ändå knappt förvärra sitt öde.
Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå
herr Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på
sitt ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit
ur muren.
Fångnekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom
sjuk. En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin
kista, färdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre
dörr, och sålunda var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i
förtroendet. I soldatens likkista lades en stock, och den döde bars
opp i kung Eriks fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr
Eriks qvarlemnade klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades
till likhet med herr Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon,
det fången hade aflidit under natten.
Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af
uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han
icke äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda,
hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro,
att sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en
blick på den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse,
var det icke lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer,
som icke mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något
skäl till misstanke. Fångknekten fick befallning att nedlägga den
döde i en kista, hvilken befallning han så fort som möjligt utförde,
och tillspikade sedan kistan väl på alla sidor.