XIII.

Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för,

ifall hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på

möjligheten af, att kunna rädda sin far.

En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och

gömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var

Sigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att

svika, då hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum,

knäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den

svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag.

Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga

kännedom Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett

försök att befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det

för sent.

Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit

alldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att

en båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle

varsnat den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en

hög och fast halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt

skick och omöjlig att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke

längesedan ånyo uppförd. Hvarje försök att bestiga den, om än med en

repstege, skulle lätt hafva väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan

i muren! Hon visste hvar den fanns, ehuru den låg alldeles nere vid

marken och var gömd af nässlor och ris på yttre sidan. Hon kände dess

hemliga mekanik och kunde öppna den.

Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under

muren, der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände

hon förut, och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle.

Smygande längs muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon

vidrörde luckan, hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade

så godt utrymme att slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes

far äfven skulle kunna tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann

Sigrid snart öfver den lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje

buske, hvarje gräsfläck, så att hon med lätthet kunde komma fram,

utan att göra buller. Framför henne reste sig, högt och kalt, den

äldsta delen af fästet, det såkallade gamla slottet. Endast några få

gluggar, högt oppe, voro anbragta, för att insläppa dager och luft,

ibland dem det lilla fönster, som gaf dag åt gången till kung Eriks

fängelse.

Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne

andedrägten. Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför

ofta besökt den, för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg

på en sten, derifrån hon visste sig kunna uppnå de krokar, som

fasthöllo trädet, ryckte och vred på dem och, hvad hon hade beräknat

inträffade, de hade redan tagit någon röta, eller gifvit vika, så att

hon utan svårighet fick dem att lossna ur den remna, deri de blifvit

indrifna; och trädet ägde ännu nog spänstighet qvar, för att till

någon del återtaga sin förra ställning.

Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon

märkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren,

gick opp och tvenne karlar inträdde.

"Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt."

"Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver.

Jag undrar hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva

polackkungen skulle skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa

sig bäst de gitte, här i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål

på de fyra aln tjocka gråstensmurarna här på slottet."

"Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl

har fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit

här, utan att vi skulle märkt det?"

"Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta

deroppe, till ett hetare ställe, än här är i natt."

Emellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt

genombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen

hvarpå hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt

henne.

Men nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo

till, grepo denna och började släpa henne emot porten.

"Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet", skrattade mor Annikas

röst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa

ner kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i

fred och söka rötter."

Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de

noga tillåste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla,

torra gumman, som skrattade och hånade dem.

"Hur kom du in, käring", frågade den ena karlen.

"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det

inte stickor och strå att rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra

glopar, aldrig ridit. Jo, jo. Tokiga ä' ni, som tror, ni kan stänga

ut den, som något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust

att gå in i täppan igen."

"Pass på, låt bli med det, mor."

"Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går

tillbaka, så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som

inte växa annestäns."

Härom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig,

men Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon

lyckats, att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så

att Sigrid fann lägenhet, att utföra sitt värf.

Sedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick,

ehuru hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som

förut blifvit anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn

af byggnaden, att den icke bemärktes, förr än man hunnit några

steg framom porten. Af vakten vid porten kunde Sigrid således icke

varseblifvas, der hon nu stod, äfven när månan lyste. Men var hennes

far ännu ute i gången? Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe

vid fönstret? Utan att betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade

hon sakta uppåt "fader", och med outsäglig glädje såg hon en hand

stickas ut genom gallret och liksom vinka.

Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att

hon, på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten

afsats i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon

äfven lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med

stöd af trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon

nu ett nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot

gluggen. Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden;

men hon hade fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det

till sig. Nu sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna

ljudeligt, och deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån

att vara uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet

af deras röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att

kasta sin slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid

lekarna på ängen, kasta bollen och -- nu kunde hon knappt återhålla

ett glädjerop, handen deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon

så fort, som möjligt, ned till marken och fäste der skyndsamt vid

trådens andra ända ett bref och ett långt, fint och starkt rep, som

handen deroppe drog till sig. Vid repets nedra ända band hon åter

några små verktyg, som kunde bli nyttiga vid gallrets lösbrytande,

äfvenså en fil.

Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned

genom trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom

luckan, kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan

ett matt ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit

för att instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han

lyckats hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det

frågade hon sig otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga.

Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt

ut i farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi,

kände hon sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i

båten, nästan utan att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess

botten. Efter en liten stund återvaknade hon till så mycken sans, att

hon kunde lösa af sitt hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade

den i vattnet öfver båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin

panna. Detta uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon

att ansigte och händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon

några gånger med den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda.

Hon hade förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft.

Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos

enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för

att hon hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu

att hoppas, det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon

fattade tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon

tyckte sig säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills

gått henne i händer.

Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna

sofva. Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle

behöfva all sin styrka.

Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade

många vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att

utsätta sig för de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit

henne behjelplig, men hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja

utsätta någon, för att kanske offras åt en plågsam död. Dessutom

skulle den, som hjelpt hennes far på flykten, säkerligen genom tortyr

hafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik funnit tillflykt, så

framt man kommit på spåren hvem, som varit honom behjelplig. Det

säkraste var att icke äga någon förtrogen, annan än mor Annika,

hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids steg, äfven dem,

hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande för denna

syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora tjenster,

att det tycktes vara föga skäl att misstro henne.

Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November

plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig

Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes.

Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande.

Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma

i afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var

ju så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon

ville ej krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik

fått vara så mycket ensam, som erfodrats, för att få lös gallret?

Och hade han verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det?

Tusende ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som

man ofta beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens

på hvad hon sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru

stor hennes egen fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon

tyckte att hennes hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att

förlora sansningen. Åter tog hon sin tillflykt till bön.

Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven

som lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: "Far."

"Barn", svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga

sig ut genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter,

utan att vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej

var större än att den jemnt bar dem.

Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var

ej lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der

det var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna

af krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var,

så att det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande

dock nog nära ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då

ett ögonblick på årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta

årtag, och vakten på skeppet trodde sig hafva hört miste när han

tyckt sig förnimma ljud, bland smattret af det fallande regnet.

Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började

nu småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid,

som fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var

villig att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades

mellan far och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt

plats i den lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick

färden raskt framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom

smärre sund, som sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan

regnet småningom upphört, icke var omöjligt, ty man började dock

kunna urskilja konturerna af föremålen.

Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade

flyktingarna i en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld,

för att torka sig vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och

mössa med stora öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo

de sig åter å väg.

Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande

kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i

mörkret de hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon:

"Nu, farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är

öfverståndet. Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i

detta gömställe. Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men

kyrkan, der vi nu befinna oss, är uppreparerad och här hålles om

söndagarna gudstjenst; säkert är att före dager ingen kommer hit.

Skulle dock något ljud höras, så måste vi hasta in i gömman."

Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och

nedföll afsvimmad. Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta

själsansträngning hade hållit henne oppe, vida utöfver hvad hennes

krafter egentligen skulle förmått. Nu brast den så länge spända

fjedern, och hon föll tillsamman, som ett kläde faller, när det

slappes ur handen.

Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till

medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att

det var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i

båten jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege

sig ut, för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin

dag tillsamman i sitt säkra gömställe.