Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit
bosatt på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin
moster, den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en
vik af saltsjön, syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för
hans hustru och dotter, än det tavastländska godset, som låg vid
en väg, der de orolige bönderne ofta ströko fram. Dertill voro de
båda fruntimmerna på Wiken icke längre från Åbo, än att herr Erik,
tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång blef i tillfälle att
der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten, med att lemna
det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt så
önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade snart
äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla
hemmanet.
Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste
äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef
utom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för
hertigen. Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast
skulle förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet,
att herr Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände
motståndarne mot hertigens välde, och att de således hörde kunna
hoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just då hon sade
detta, svek henne rösten, och hon brast i gråt.
Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen
var slut, var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af
en af delning af hertigens soldater, som utgått för att plundra
hos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick hon att af dem bli
ihjälslagen, och måste vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad
och skrämd, än förut.
Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af
fru Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i
stillhet bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon
sökte att intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan,
och började småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer
sina förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom
det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen
lik, som förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om
nätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då
grep henne oron så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon
hade hört hans röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke
hysa något hopp. Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig
se sin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon
till sömn, så förföljdes hon af drömmar, så blodiga och förfärliga,
att hon vaknade af fasa och bjöd till att icke slumra mera. Få dagar
efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på Wiken. Fru
Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika, huru har
ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till hjelp för
korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig tröst,
kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det kunna
bli fara för hans lif?"
"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika.
Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det
börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar
Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den
förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur
den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma
slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det
fick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.
"Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska
herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh
jo, åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås."
Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de
syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala
henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag
frågar om herr Erik."
"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den
ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot
min Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter
Annika sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller
kreatur. Åh håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när
han mötte mig på gatan, och fast många hörde det, så frågade han:
'Nå, mor Annika, hur är det med er, behöfver ni något?' Nehej, herr
riddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag
ingenting. Ånej, ånej icke skall något ondt få ske honom."
Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas
beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra.
Men nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager
jungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen
knoppa sin far."
Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack,
om jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst."
"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon
kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för
att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin
fars blod. Hi hi hi."
Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville
till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack,
skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle
hennes mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej
ens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig
sjelf vida mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen.
Sigrid, åter, anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet
att vinna nåd, om hon ännu komme att göra något försök i den vägen.
Sigrid kände huru fåfängt andra fruar hos hertigen försökt, att få
ens begära nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. Men
huru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna något för sin far? Huru
skulle hon ens kunna komma till Åbo?
Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes
pulsar, som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber.
Hon kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på
henne. Kunde Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det
möjligt att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så
ofta blifvit beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket
rädd att framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring
af hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med
sig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif
kunnat återköpa sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan
vandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt att om hon än
vanligen syntes mera vara sin faders dotter, så var hon icke heller
utan mycket tycke af sin mor.
Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet.
En skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom
närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika.
Med ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?"
"Huru skulle jag kunna det?"
"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett
det i eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill
du följa till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället
förfeladt. Tro icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men
hvem tror du vågar hindra den, som befaller både eld och luft och
vatten, och hvem vågar hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru,
det molnet der, det stiger opp emot månen. När det betäcker månens
skifva, går den gamla! Vill den unga ej följa, så dör hennes far!"
Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods
henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig
en ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på
ett pappersblad: "Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far.
Låt ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra
allt hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig."
Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna
klädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en
duk, stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar,
som hon fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt
betäckt. I hast gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och
så gick hon utan buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma
undanskymt månen, och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen,
några stenkast från huset.
Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven
mor Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom
skogen, och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga.
Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt
framilande gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och
började skratta på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om
blod och mord och stundom snattrade likt en anka, stundom grät och
åter skrattade, då bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett
sig åstad med detta hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken
säkerhet gumman förde henne fram på skogsvägar och gångstigar, så
lugnade hon sig åter och fann, att bättre förare hade hon ej kunnat
få.
Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full
öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna
slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock
ansåg Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och
mest fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon
af sina trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest
för fadren och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann
dock hennes tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla
gumman ifrån, att för hennes räkning använda något signeri. Så snart
Annika började med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men
något annat, som skulle förefallit farligt, varsnade hon ej.
På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde
dem framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande,
dels till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att
Sigrids fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Siså,
här är nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker
jungfrun sofver utan vagga i natt."
Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde
ensam. Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på
sin gamla gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes
beqvämlighet, så godt hon kunde.
"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "här måste hon bo så trångt, när
hon är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och
vandra med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra
henne öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara
rädd för dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro
de ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin
fina näsa, åt att i bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes
salar? Hi, hi, hi, nog är luften frisk, men hvar äro väggarna och
hvar äro taken? De äro flugna med vinden sen de blifvit brända till
aska. Tror hon qvinnorna skola besvära hennes öron med pladder, eller
barnungarna med skrik? Ånej, aldrig, allt är der nu så fint och
rart; qvinnorna och barnen ha svultit ihjäl, ser hon. Siså, godnatt
jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask igen."
Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen
ut sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad.
Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid
hoppet om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då
Annika slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en
åker till en trädgård, då sade hon vid sig sjelf: "ack lättare vore
att beveka slottets murar, än hans hjerta."
"Försök, försök, kanske de vekna!"
"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större
tjenst, än jag kan löna er för, då ni fört mig hit."
Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der
att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne
besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen
satt fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra.
Men det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit
satt i konung Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta
öfver att det vore nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra,
att ej hertigen ännu var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid
mycket att tänka på. Att det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster
utåt, utan endast emot gången, som gick opp från fånggården, det
visste hon. Men fru Ebbas ord om gallret i det fönster, som från
gången vette utåt, rann henne i hågen. Nu hade yttermera en tid,
sedan dess, med fukt och rost tärt gallret och förmodligen yttermera
försvagat det. På Sigrids fråga visste ock qvinnan svara, att herr
Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i gången, utan att någon
vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade skämtat öm, att kung Erik
blifvit till herr Erik eller något dylikt, så hade en vaktknekt
svarat: "ja men det är bättre att vara herre, än kung, när man är
i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan vakt, och
der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock tillagt,
att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika säker
som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de
gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I
skymningen låstes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr
Erik instängd i kung Eriks fängelse.
En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var,
så kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än
hennes själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att
äfven fråga hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades
ganska mycket, i afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan
afgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att de hoppades, det han icke
skulle behöfva lida något.
Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster
Sigfrids bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet
bortförde den svårt sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal,
stilla enka, af borgerligt stånd. Gumman tog nu helt kärligen
och vänligen emot den unga, blida jungfrun, hvilken hon biträdt
med att sköta hennes sjuke fästman, till dess han hunnit bli så
mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda honom. Här hade Sigrid
tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon börjat att uppgöra.
Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så hade hon för
honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals kloster, till
dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga grannskapet
af Åbo.