Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels
befäl, in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje
förslag om fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss
förut på Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.
Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju
de förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets
befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den
gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga
anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm
endast den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall
kunna draga sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i
luften.
Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid
Erikson måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta.
Äfven nu ljöd Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom
meddelade nyheterna."
Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru
han i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot
honom, såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu
verkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.
En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta
huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat
sina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant
utspriddes bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan
hemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det
vore bättre att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas
på bättre vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit
anlända. Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige
hertig Carl vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund,
som dessutom icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed,
Stålarm tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så
tvungo de honom att dagtinga.
Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att
hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de
hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara
underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte
om säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske,
för deras härtills konungen bevisade trohet.
Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande
tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige
anföraren, amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om
nåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva
ett svar. Det lydde: att han ville taga slottets försvarare till
nåder, med vilkor, att en och hvar skulle inför rätta svara på de
beskyllningar, som honom skulle göras.
Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor,
och blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till
dess hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit
afrätta fjorton man, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden
uppsattes på en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom
konfiskerades och gafs åt hertigens anhängare.
Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets
öfvergång, och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla,
som hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att
välja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som
på något sätt arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig
tysta och undan för faran, så vidt möjligt.
Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade
herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det
förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit
konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner,
bäfvade för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att
dömma dem, fick man äfven snart höra.