Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund,
efter det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige,
tycktes han icke med vapenmakt, utan endast med protester och
åberopande af sin rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på
ord och diplomatik, var Carl mästare och bevisade alltid klarligen,
att han hade rätten på sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna
blifvit afsatt, fortfor hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af
kronan, den han sade sig ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund
sparade icke på löften om verksam hjelp åt sina trogna finnar, och
orubbliga stodo hans finska anhängare, om de än stundom låtsade någon
undergifvenhet emot hertig Carl.
Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid
villig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig
och orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen
Klas Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot
damerna, var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i
alla svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne
å ena sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å
andra sidan hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan
undfallande. Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till
honom: "Vi känne alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar,
och vete nog hvad J ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud
alsmäktig, att der skall komma klo för björnskinn, som man säger."
Och åter stod Stålarm fast och var döf för alla hertigens försök,
att genom sina utskickade förmå honom till affall ifrån sin konung.
Likasom Fleming, insåg han endast den enkla rättvisan af konungens
sak, och befattade sig icke med att bedöma huruvida Sigismunds
regemente kunde vara landet till mer eller mindre fromma. Sigismund
var hans och rikets konung, och det var allt hvad han i den saken
behöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all förmåga stå
för hans sak. Carl hotade: "Det är vår vilja att du afstår från din
otillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej vill
bekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att
så snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs,
skall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad." Men
Stålarm endast fördubblade sin verksamhet.
Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der
använda officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet,
ändtligen tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af
Stålarm sänd med bud till konungen, för att förfråga sig om hvad
hjelp finnarne hade att påräkna, och skulle der qvarstadna för att se
till, att det utlofvade manskapet verkligen skulle utrustas och så
snart som möjligt aftåga.
Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han
var skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge,
ridderlige Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af
hofvets förnämsta och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af
glans. Han hade åtföljt sin konung på det misslyckade tåget till
Sverige, der Sigismund för alltid tappade sin krona. Johan hade
hoppats, att der återfinna sin mor och sina systrar, men då konungen
vände om utan att hafva hunnit Stockholm, blef detta honom en
omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats befria sin egen fru och många
andra af de finska fruarna, hade icke kunnat få göra samma tjenst åt
fru Ebba, som jemte sina döttrar var förd åt en annan trakt. Johan
Fleming visste, att hans mor och systrar hade svårt att förse sig med
sina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de icke något. Dessa
hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt andra ägare; och
ehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i besittning, sedan
landet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen ordning och reda
med dem. Hvad unge herr Johan erhöll från honom enskildt tillhörande
gods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre begärt tillstånd
att få resa till Finland, för att ordna och efterse egendomarne
och ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till sitt
uppehälle.
Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina
anhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan
hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades,
förvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut.
I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom
stod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en
bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.
Johan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför
honom på bordet, eller bläddrade i dem. "Af gamla Göbla på Muddais
mellangård", fortfor Johan i sitt tal, "får ingen skatt fordras för
detta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son
säges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på
bördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid
att de erlägga sin skatt."
"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande
i papperen, "få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär
bete för en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder
tillsagt. Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade
gåfvan till kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet.
Bemöt folket vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda
de villigt och arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen,
under oket. I morgon, innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af
godsets folk, som vilja samlas här för att helsa mig."
Jost bugade sig djupt och lemnade sin unga herre, under det han
brummade för sig sjelf: "Äpplet faller ej långt från trädet, det är
som om jag skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden
skall skonas; det lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta.
Hvad under, att högfärd och uppstudsighet grasserar bland bönderne.
Förr visste bonden hut, nu vet han knappt lyfta på mössan."
"Nå, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med
att skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad
menar du om att åter lemna Finland?"
"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig
majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här,
och", här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, "jag vet väl
att det finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der
borta."
Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares
frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå
sade han, som en fortsättning af sina tankar: "och dock befriades
så många andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina
systrar, ack de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa
min morkär och mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta
blir tungt vid tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får
se dem, skall dock du en gång säga dem huru kära de voro mig", sade
Fleming drömmande.
"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana
ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle
framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara
mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?"
I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och
önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att
möta sin oväntade gäst.
"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes
mig helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra
öfver, ty när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog
behöfva vara hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu
få råka eder."
Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre
tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam,
blick efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig
sjelf: "Hade jag honom blott väl borta härifrån."
"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?" började nu åter
Arvid Eriksson.
"Ja", svarade Johan. "Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt.
Jag kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och
mina systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra."
"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta?
Veten J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla
oss?"
"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var
med på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung,
men här anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att
beställa."
"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var
jag icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock
ansåg jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut,
och jag vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och
riddare. Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J
ären en älskelig och hjertlig ung man, men bort magen J nu icke fara.
Hvad skulle väl folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af
den man, som, näst hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land,
om J just nu skulle resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och
konung icke äger hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan
lemnar det vind för våg. Detta vore i sanning att förråda konungens
slott och land."
Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag,
att jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa.
Förråda ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans
slott och land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så
vill jag gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet,
som dem af hertigen kan förestå."
Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre,
det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens
konungens man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för
stor farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast,
om hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget: men är det så,
så må man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och
dermed Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta
från min plats."
Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och
fyra raska roddare förde honom snart åter till Åbo.
Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra
Qvidja mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade
sig i sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men
hvad han nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne
Johan Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af
den fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna,
och af vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller
tänkte han på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre
bort, till de strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han
icke mera skulle återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga
spel?
Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han
tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid
tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig
kamp för sin konung.