Sigismund skulle landstiga i södra Sverige. Stålarm, med en liten
flotta hopsamlad och bemannad i Finland, var färdig att landstiga vid
Stockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, för att tåga emot konungen,
och snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas våld. Allt
tycktes lofva framgång åt konungens sak, endast stora flottan, som nu
låg vid Åland, kunde vinnas.
Fåfänga voro dock alla försök att vinna Amiralerna Joachim Scheel och
Peder Stolpe för den kungliga saken. Hvarje budbärare, som insmög
sig bland besättningarna för att söka inverka på dem, blef upptäckt
och sänd till hertigen. Att vinna någon af officerarne vid flottan
till ombud för konungens sak, var således af hög vigt. Welam de Wyk
hade uppehållit sig i land för tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig
ombord.
Flottan, så väl som hvarje annat verk i landet, sades stå i konungens
tjenst, men lydde endast hertigen och användes af honom, när så
påfordrades, emot konungen. Mången slöt sig till hertigen af full
öfvertygelse om att det för fäderneslandets väl vore vida önskligare
att få till konung den kraftfulle, verksamme Carl, än den tröge,
bigotte katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att
mera befatta sig med Polens, än med Sveriges angelägenheter. Många
af flottans officerare hade icke egentligen gjort sig reda före, det
något annat kunde komma i fråga, än att qvarstå i sin tjenst; flottan
må sedan hafva blifvit förd enligt konungens eller hertigens order.
Till desse hörde den mycket unge Welam de Wyk, så mycket hellre, som
i hans hem aldrig hade blifvit satt i fråga hertigens rätt att handla
såsom han det gjort, och i allmänhet i Stockholm inga röster vågade
yttra något till konungens fördel, om än några hade haft håg derföre.
Fru Ebbas och de ungas nit för konungens sak hade nu väckt Welams
tankar på, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle
tjena, och när nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak,
kanske mot hans person, så fann han att han borde bestämma sig
antingen för den ena eller den andra sidan, och han valde den, der
hoppet att få äga Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan
henne skulle slutit sig till, vet man icke.
På skeppet Blå Falken hölls gästabud. Glasen klingade hurtigt, och
muntert förde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp
och sade: "En skål, mina herrar, för Hans Furstliga nåde, Svea
rikes regent och fäste! Lycka och framgång åt hans företagande och
må hvar och en, som sviker honom, dö en förrädares död!" Härvid
fäste han blicken på Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och
list, och som nu ej kunde undgå att tänka på i hvad ärende han var
stadd, vexlade färg, men hemtade sig snart åter då Amiralen tillade:
"må vi här, der endast trogna hjertan klappa, höja ett lefve! för
rikets föreståndare och vår sanna lutherska religions beskyddare."
Nu uppstämdes ett skallande hurra, och den gamle Amiralen, liksom
i ett anfall af öfverdådig fröjd, ryckte rocken af sig, slängde
den ut genom kajutdörren och ropade: "Åhoj, åhi, och gör som jag.
Stryk flaggorna, J stolta örlogsmän alla, för hertigen vår herre och
furste."
Och skrattet och stojet tog öfverhand och rockarna kastades alla utom
dörren. "Nå, de Wyk, unge herre, vill J skämma ut gammalt folk och
visa er klokare än de. Hvad har ni på hjertat? Jaha, si så der, nu
äro vi alla flinka och fria i skjortärmarne. Si så. Skål nu för alla
vackra, unga tärnor i Svea land. Åhi, åhoj, salutera, salutera, mina
herrar, skorna af, ut genom dörren."
Nya bålar, nya glas, nya skålar; glädjen allt högljuddare. Allt
skulle utkastas, som i rummet fanns, bålar, glas, kläder; munterheten
och stojet hade nått sin högsta punkt. Då inträdde en officer och
hviskade några ord vid Amiralen i det han lemnade honom några papper.
Amiralen steg opp, befallte att kläderna skulle inhemtas och sade:
"Mina herrar det är slut med skämtet, nu förestår allvaret."
Hans ord föllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla
genom alla. Hastigt hade de funnit och påklädt sina kläder. Med
häpna blickar sågo de på hvarandra och på Amiralen; man såg att
något förfärligt förestod, utan att ännu flere ord talats. De nyss
af vin och stoj upphettade ansigtena, sågo hemska ut vid den hastiga
öfvergången till förskräckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en
förkänsla af, att detta gällde honom. Han bleknade ett ögonblick, men
snart hade han sansat sig och beherskade sig väl under det följande.
"Kapten Welam de Wyk, aflemna er värja."
"På herr Amiralens befallning", svarade Welam med fattning, "men jag
anhåller att få veta af hvad anledning."
"Såsom saker till förräderi."
Men hvarföre dröja vid denna mörka scen? I Welams kläder hade en
tjenare på Amiralens förut meddelade befallning hållit undersökning.
Misstanke var väckt, men ännu ägde man inga bevis. Sådana funnos nu
till öfverflöd i Welams fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och
andra konungens anhängare, förhållningsorder och flere bevis på, det
hans afsigt varit, att stifta myteri på flottan.
Welam fann att allt var förloradt. Saken var klar. Några ord till
försvar för sitt förhållande ville Welam anföra, men Peder Stolpe
afbröt honom sägande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt
försvaras. Har ni något annat att säga, har ni någon önskan, som jag
kan villfara?"
"Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten af detta slut; jag
har derföre blott en bön: låt mig få dö snart."
En båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg på tillsägelse. I månget
hjerta rördes djupt medlidande med den sköne ynglingen. Peder Stolpe
sjelf kände sitt öga fuktas.
Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam åt en ung officer, att
han önskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig
mången väntjenst, gör mig nu den sista. För till min moder min sista
helsning, bed henne förlåta mig den sorg jag gör henne med min död,
och säg henne att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes hjerta,
som alltid varit så varmt för mig. För ock en sista helsning till
jungfru Katharina Fleming, säg henne att jag villigt går i döden
för hennes skull, och nu har jag intet i denna verlden mera att
ombesörja, utan vill blott tänka på evigheten."
Få minuter sednare hade fru Margaretha förlorat sin förstfödde, sin
ende son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas älskade.