Få dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse att, jemte sina döttrar,
vara färdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya
vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jäders socken.
Att fru Margaretha likvisst hade missräknat sig, kan man lätt sluta
deraf, att uträkningar af detta slag så sällan lyckas. Welam började
åter att till det mesta vistas på Hufvesta, och många dagar hade icke
förgått innan han lyckats få reda på, hvart de fångna fruntimren
blifvit förda. Lätt fann han en förevändning att uppsöka dem i deras
nya hem, der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af
Kathrina med blossande kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt.
Welams besök blefvo allt tätare och fru Ebba såg dem med allt
mera missnöje. Slutligen ansåg hon sig ej längre böra dröja att
derom tala med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något litet
hushållsgöromål i det yttre rummet, så att fru Ebba och Karin voro
ensamma i det inre, förde den förra talet på Welam de Wyk och sade:
"Mig synes icke godt, att denne unge man så ofta besöker oss. Man
skall berätta derom, det är icke bra. Men ännu mera misshaga mig
hans täta besök af andra skäl. Denne unge man är icke ett passande
sällskap för mina döttrar."
"Huru så, morkär", frågade Karin rodnande.
"Behöfver jag väl säga min dotter, att det icke är krigare, sådana
som slutit sig till upprorets sak, hvilka vi böra värdera och hylla!
Karin, min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp på din kind.
Gud bevare dig, mitt barn, för att icke hafva betänkt, hvem han
är, hvem du är! Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och
älskvärda väsende finna en väg till ditt hjerta. De ungas hjertan
rådfrågas sällan, vid frågor om de högättades giftermål, och dock
är detta ofta sorgeligt. Det synes de ungas hjerta ofta svårare än
döden, att försaka den hjertat fäst sig vid. Derföre, min dotter,
vill jag varna dig. Var vaksam, besegra ditt hjerta i tid, innan det
fäst sig så, att det icke kan lösslitas."
Gråtande lutade sig Karin till sin mors bröst och gömde sitt hufvud
emot henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det är för sent, det
kan icke mera besegras."
"Äfven denna sorg skulle då icke vara oss besparad! Välan, Katharina
Fleming skall och måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin
ungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud om styrka, skall det dock
innan kort lyckas, och troget skall din moder stå vid din sida och
stödja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!"
"Min mor, är det då så otänkbart, att jag en dag kunde bli Welams
maka? Skall icke min mor, för sin dotters lycka, vilja försaka den
högre börd, som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville gifva
sitt barn?"
"Min dotter", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och förblef
stående: "En drottnings fränka kan, det låter tänka sig som en
möjlighet, nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta
sig med sonen till sin moders fångvakterska, men aldrig, aldrig skall
Klas Flemings dotter äkta en hertig Carls man."
Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta:
"Moder, Welams sinne har varit dåradt af hertigens falska tal. Kanske
skall han än en dag finna sin orätt och åter bli konungen trogen."
"Väl, må han göra det, det skulle lända honom till heder och den
rättvisa saken till fromma."
Åter vexlade Karins kind till röd och hennes blick strålade då hon
sade: "Moder, ville du gifva din dotter åt den ringe ädlingen, om han
skulle egna sig åt sin rätte herres tjenst?"
"Karin, din fader förenade hos sig flere af rikets högsta embeten,
än någon annan man, han var mäktig som en konung i Finland. Hade
han velat behålla Finland för sig, så hade det varit hans, men han
var bottenfast trogen i lif och död och tänkte aldrig på, att vara
annat än sin konungs första man och den, som på sina skuldror uppbar
hans makt. Hans ätt var hög, den säges härstamma från en af Roms
konsuler; den har varit utgrenad i många länder, stolt och ädel i
alla. Din moders ätt är hög som hans, den har satt drottningar på
Sveriges thron, utan att deraf anse sig hedrad mera än förut. Skall
Flemingska, skall Stenbocks-ätterna säga: Ebba Stenbocks sinne har
blifvit förödmjukadt af fängelse och brist, så att hon ger sin dotter
åt hvem, som lofvar att försörja henne. Katharina, skulle väl Johan,
skulle din broder gilla en sådan förbindelse?"
"Ack Johan, han skulle icke vilja göra mig olycklig. Det skulle hans
varma hjerta icke. Äfven J, min morkär, sade ju nyss att bördens
företräden dock _kunde_ åsidosättas. Är er dotters sällhet icke för
er mera, än rang och börd?"
"Karin, en enskilds, en flickas lycka är en ringa ting. Den varar
några år kanske, och förgår som daggen om morgonen. En urgammal ätts
ära består klar och ofördunklad, menniskoålder efter menniskoålder,
sekel efter sekel och inför den försvinner den enskildes glädje, den
enskildes lidanden så, att de ej ens bemärkas. Detta är det stolta
af att tillhöra en stor, en ädel ätt! Men, mitt barn, hvartill allt
detta? Denne unge man har ju ej ännu begärt din hand; han har ej ens
lemnat hertigens tjenst, utan fortfar att tjena ett förrädiskt parti."
"Han har tvekat att våga framställa en bön om min hand, utan att
äga större anspråk derpå. Till hertigens parti har han egentligen
icke slutit sig, men han är kapten vid flottan, och denna är nu i
hertigens händer!"
"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid
din moder. Dock -- Katharina, du har fäst ditt hjerta vid honom,
må han göra sig dig värdig. Må han, i sin konungs tjenst, göra en
bedrift värdig, att belönas, och Ebba Stenbock skall glömma hvarje
tanke på hvad hon offrar, för att gifva honom den belöning hans
gerning förtjenar, och mera kan hon ej gifva, än då hon ger honom
sitt barn. Säg honom att det finnes ett uppdrag för honom att utföra,
farligt kanske, ty det är farligt nu i detta land att tjena sin
konung, och trohet straffas som förräderi; men lyckas han, skall han
äga sitt samvetes vittnesbörd att hafva handlat rätt, sin konungs nåd
och Katharina Flemings hand!"