Långsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången.
Om fru Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna
välde öfver henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba
syntes knappt märka de små förtretligheter, som hennes värdinna,
eller rättare fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller
tycktes hon fästa sig vid de många umbäranden, hvartill hon var
tvungen, då hertigen till de fångnas uppehälle icke bestod något, men
deremot alla dyrbarheter blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha
inför sin man ödmjukat sig och erkänt sig saker till alla möjliga och
omöjliga förseelser, och i djupaste vördnadsfullhet jakat till allt,
hvad han talat, då jäste ofta hennes sinne så, att hon velat i raseri
krossa både honom och sig sjelf. Men hon skrattade då sitt hemska
skratt och gick in till sina fångna gäster, för att ge luft åt den
qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna lugn satt fru Ebba oåtkomlig
för hvarje stickord och hvarje försök att reta henne. De unga voro
dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät ofta af förtret, när
fru Margaretha lemnade rummet.
Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde
orubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare
bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats
behaga honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga,
sätt. Till sin förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet
och makt, i stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf,
ty hon föraktade sig sjelf för sin falskhet.
Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje
gång hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara
emot honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset.
Att höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika
förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone
teg, om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. "Det är
endast din vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är
han icke mot dig mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin
uppstudsighet, bara för att förarga mig. Eller vågar du påstå, att
han icke på din befallning skulle besöka sitt föräldrahem?"
"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar
du tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag
föreställa honom att han har orätt."
Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. "Min son, min son,
skall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig -- Welam, min
Welam. Skall din moder hyckla inför dig. -- Aldrig! Må mig hellre
drabba hvad som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag
kommer till honom af längtan att se honom blott, jag måste ju be
honom för _min_ längtans skull komma till hemmet på några dagar; och
det är ju dock icke sannt, att det är derföre jag ber honom komma,
utan för att Jörgen så vill. Men säger jag honom detta, så kommer
han icke, och min herre har ju ålagt mig att skaffa honom hem. Han
tål icke att Welain visar honom motvilja. Men är det då falskhet af
mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det är så, huru mycket jag än
längtar, men för _min_ skull hade jag aldrig velat tvinga honom. O,
min Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej ens ville pålägga
dig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är lyda -- jag
skall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ."
Fru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej
längre förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart
komma, för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt
löfte.
Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din
moders hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud
icke din son komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång
uppstudsig, följ blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke
din älskling till döden!
Welam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han
kastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som
vanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse
för ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde
älska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans
häst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en
stenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur
sin tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och
som med sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade
skrämt hästen.
En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket,
att han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde
våga försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd,
och att bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod
kunde fördra. Med ett häftigt "ur vägen hexa", gjorde han en hastig
sats framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin
hand för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull
och tumlade i diket.
Welam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att
rida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast,
när han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen,
för att se om hon skadat sig.
"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket.
Han kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men
hela boet är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom
ha de pinat och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den
är god att smeka åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker
med blodig hand."
"Understå dig att röra vid mig", skrek hon till vildt, när Welam
räckte ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma
sjelf med ett hopp högt på stenhopen. "Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock
Hufvesta! Förräderi ock kungamord, nesa och ärelös död rufva der.
Hufvesta, akta dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi
hi." Med detsamma var gumman försvunnen i skogen.
Welam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej
bättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada
sinne frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så
rakt på lifvet, och liksom hans tid i öfrigt, tvekade han icke på den
skadliga inverkan, sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock alla
obehagliga tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och
innan han hunnit fram till Stockholm, logo redan hans strålande ögon
lika frimodigt, som vanligt, under baretten.
Welam ansåg för sin skyldighet att besöka de fångna fruntimmerna, då
han nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af att
just detta hem skulle vara deras fängelse. Han lät nu hos fru Ebba
anhålla om tillstånd att få göra sin uppvaktning.
"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin
syster. "Mig synes, att vi ha nog förtret af modren, utan att en
sådan der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa sig oartig."
"Söta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha så
öfverflöd på nöjen, att vi icke kunna tåla vid en ungherres visit.
Han är rätt vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, när han
red in på gården."
"Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får prata, det må sen vara med
hvem som helst."
Fru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, och svarade endast:
"Kapten de Wyk är välkommen."
Med någon köld helsade fru Ebba den inträdande, Karin rodnade och
Hebla kastade en triumferande blick på henne, som om hon velat säga:
"Aha, ser du att han kan tåla ses på."
Samtalet emellan de unga var snart i gång. Fru Ebba deltog endast
sällan deri. Men Hebla pratade lifligt och försäkrade att hon
storligen kände sig i behof af att röra på munnen, hon hade denna tid
verkligen fruktat att förlora talförmågan. Hon skonade nu hvarken
hertig Carl eller hans anhängare, och uttalade helt öppet sin onåd
öfver dem alla.
"Hebla", sade Karin med en min af tillrättavisande.
"Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på mig. Nog vet jag att
Kapten de Wyk är vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men
om kapten de Wyk tycker att det är rätt att kungens folk och kungens
flotta lyda kungens värsta fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad
han tänker, utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!"
"En så ung jungfru, och ändå så sträng", gycklade Welam, "men tycker
icke den stränga jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill
regera sitt rike, så är det bättre att lyda den som styr, än att göra
storm och oro i fäderneslandet?"
"Ja, blott den som styr ville göra det ärligt och rätt i kungens stad
och ställe, och icke såsom nu sker i kungens namn befalla myteri mot
kungen, och icke taga frihet och egendom från kungens bästa vänner,
för uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara
hvarken er eller er hertig."
Welam log åt den ungas ifver, men kunde icke låta bli att söka
försvara sig. Kathrina sade väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja
stäfja Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon delade dennes
åsigter och ogillade det parti hvartill Welam hörde. Han kunde icke
förklara för sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas af
en ung flickas tysta missnöje, han brydde sig ju ej ens om Heblas
helt klart uttalade klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att
Kathrina ogillade honom, han ville försvara sig, och han ville att
hon skulle gilla hans handlingssätt.
Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gästerna i hans hem,
besökte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att söka göra
deras fångenskap drägligare, hvilket ock var så mycket behöfligare,
som fru Ebba sjelf nödgades sörja för sina behofver, och det för
henne mången gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste.
Welam lyckades att i hemlighet anskaffa åtskilligt, hvilket fru Ebba
då ansåg såsom någon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha
åter trodde, det fru Ebba sjelf lyckats erhålla några medel till sina
utgifter.
Ett nytt bekymmer började vakna hos fru Margaretha. Hon började
hos sin son varsna ett allt mer tilltagande intresse för de fångna
fruntimmerna. Hon fruktade, det han skulle fatta tycke för någondera
af de unga damerna, men vågade icke derom yttra något för sin man.
Hennes oro i detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade
nu under loppet af flere veckor lyckats att göra honom till viljes.
Framgång i affärer hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning
hade hon märkt, att hon nu i åtskilligt kunnat följa sitt eget tycke,
emedan mannen ej befattat sig med att i saken befalla något. Hon
började redan tro, det hon hade lyckats i att vara honom till nöjes.
Skulle hon nu då åter reta honom?
Hos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen Bahr sällan, men
alltid på ett sätt som gjorde att de måste tro sig i honom hafva
en välvillig värd, hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus
nycker, icke i allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande.
Jörgen Bahr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en älskvärd värd
för sina gäster och gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet
att låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig
alldeles stå.
"Hvad kära syster är för en lycklig qvinna", utlät sig nu fru
Margarethas fränka vid afskedet, "den, som har en sådan man, må tacka
Gud. Men kära syster, jag är en gammal vän och måste säga sanningen
rent ut: hvarföre ser kära syster alltid så allvarsam och tvär ut
ändå? Om också icke allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får
hon väl ha tålamod ändå. Har icke en man rätt att befalla? Kom ihåg,
att kära syster skall vara tacksam emot sin man, är det icke han,
som både kläder och föder sin hustru. Och kom också ihåg, att om han
ibland kan vara knottrig och ovänlig, så hvad vet syster om han icke
kan ha något bekymmer på hjertat, som ej syster vet af. Icke för
illtyck, men jag har länge velat säga er detta helt ärligt, när J,
kära syster, alltid ser så styf och öglad ut."
Ett ögonblick sväfvade på fru Margarethas läppar att svara: "kan då
icke äfven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan
ha sina;" men hon sväljde sina ord och gick in till sin man, den hon
nyss sett så vänlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med
allt det uttryck af vänlighet, som var henne möjligt att lägga öfver
sina hårda drag, sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frågar:
skulle det vara dig emot att begå så, att de Flemingska fruntimmerna
äfven kunde flyttas ut på landet till de andra finska fruarna?"
"Hvad är det nu åter för krångel", frågade Jörgen.
"Jag tänker blott att det kunde vara så godt, emedan jag rädes att de
vilja omsnärja Welam med sina finska trollkonster."
"Hvad ondt kunna de göra den morsgrisen?"
"Jag fruktar, att han kunde fatta kärlek för jungfru Karin. En sådan
fattig och förnäm hustru vore en för dyr möbel i huset. All Flemings
egendom är ju konfiskerad."
"Har han då ej vett, du plär ju skryta med hans förstånd?"
"En ung man är ej alltid nog försigtig", svarade fru Margaretha något
darrande på rösten, ty hon märkte att i hennes ord låg en slags
invändning mot hvad mannen sagt. Då en stund förflutit under tystnad
repade hon dock mod och sade: "Skulle de icke kunna vistas med de
andra finska fruarna på Jäders Ekhammar?"
"Icke ligger Ekhammar i Jäders socken."
"Jag känner det ej alls, utan har blott hört så sägas."
"Nej, det ligger i Kumla."
"Jaså, kanske det ligger der."
"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du
står der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att
du har orätt, nej du strider till sista andetaget."
"Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger,
jag trodde så bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst
du säger att det finnes."
"Ja, det är just det förbannade, att du låts ge efter, men att foga
dig rent och ärligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behåll."
Fru Margaretha teg, likså hennes man; men med retad uppsyn gick han
några hvarf fram och åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med
ett: "det är outhärdeligt" och slog dörren hårdt i lås efter sig.
Frun lemnade äfven rummet och gick ut genom farstun, der hon mötte
Hebla bärande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in.
"Jaså, jag ser jungfrun gör sig till", sade frun.
"Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få för mycken oppassning
af tjenstefolket, och när jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr
jag mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss."
"Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på sin plats. Jag tycker
ock, att man kunde låta bli att kråma sig och ge söta miner åt
ungkarlar."
På Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, men hon qväfde det och
gick in, utan att låtsa höra något.
Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derpå in till sig och kastade
sig i sin länstol der hon betäckte ögonen med handen. En stund satt
hon så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop handen, som hon tryckte
mot bröstet och sedan med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. "Ha,
det bär nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? Åhjo, det vet jag,
du blir en käring! Det är detta du blir, med stora steg. Märker du
det? Min Welam, min Welam." De sista orden sade hon med djup känsla,
nästan med förkrosselse.
Efter en stund började hon åter: "Men dock måste jag försöka lindra,
hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang
honom att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men aldrig skall denna
stolta fru Ebba få den segern, att förkasta min Welam. Hon skulle
anse honom för ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, dessa
artigheter emot dessa jungfrur, och denna köld emot henne, som
jag längesedan bestämt honom! Godt, det måste så ske. Krokvägar
skola åter föra till målet, der raka vägen är stängd. Det börjar
gå helt vandt redan sålunda. Jag tar mig, jag blir helt läraktig",
tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarför skall jag tveka att gå
krokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana förr. Ödmjuka dig,
Greta, kryp krokvägar. Herr Anders kommer väl ren i dag, för att se
efter om fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl hitta på att
få honom att skaffa dem härifrån, dit pepparn vexer."
Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes
döttrars, kunde icke underlåtas, men vi älska ej att dröja der och
lemna derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon ställde till
för att befrämja de fångna fruntimrens förflyttande till annan ort.