"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr
Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu
är ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha
ännu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart.
Jag har förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga
eder förut huru det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas
hemligheter, och så fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej
skulle haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta." Sigrid
hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade hon
före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk,
nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina
ögon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver
honom och ett sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar.
Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och
sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård,
bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se
till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå,
Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare."
"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en
sårad officer af garnisonen."
Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan
icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan
få. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är
möjligt. Jag stannar här så länge."
Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid
gaf nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver
den sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans,
medelst baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.
Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit
att någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget
tillstånd."
"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda
honom." Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen."
"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne
än edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd
för, och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli
bortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."
"Jag måste. Vårda _honom_! Jag går!"
Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog
sans, för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade
hon bort, tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena
slottstornet, och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande
flickan. Ingen hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan
säkerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa
fram, att ingen kom sig före att fråga med hvad rättighet hon så
fritt färdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. Men
vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen
sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla,
stanna, hit slipper hon inte in."
"Jag måste tala med hertigen."
"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt,
jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med
vackra flickor."
"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans
Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars
flicka gå in i hans allrayttersta rum?"
Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande
ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han
än velat.
För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om,
med oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma
uppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens
tjenare, som i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en
tjensteqvinna, bärande en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens
befallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan i slottskällarn.
"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på
bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga
nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta
ölet det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt
att salig drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes
herre, högst salig Hans Majestät, konung Johan."
"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet."
Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon
gerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på
Sigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne
i tjensten, så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna
gått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som
alltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung
för en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru."
Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken
denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt
i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon
skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa
sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid
hvilken stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde
der?"
"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen
sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här."
Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till,
för att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt
ifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde
honom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke.
Härunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans
undersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och
något krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna
väcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något
vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg
röst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne
tillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde
tillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till
hertigen för att bedja honom sjelf derom.
Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle
krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad
officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore
han än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet
göras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så
torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa
eder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske
män och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke
besväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva
icke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke
hörer hertigen eder."
"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans
Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf
en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta."
Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid
tanken på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så
länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom
att höra eder."
Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för
hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp.
Hon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom
henne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan
utväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att
henne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje
ögonblick mera olidlig.
Tjenaren hade emellertid slagit öl i bagaren, och infört den i de
inre rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta
invid ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i
rummet invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland
hvilka den, som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen.
Det ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo
platt tillkammade, för att dölja att den var kal, den böjda näsan,
de skarpa blå ögonen; allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört
om hertig Carl, så att hon lätt gissade att det var denne stränge
herre, som hon såg för sig. Hertigens blick föll genast på tjenaren
och ölkannan. "Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare!
Står icke der, nu åter, en hel stor drickeskanna med präktigt öl och
andfalles? Ölebultar ären J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg
om att ölet hålles godt. Ställes det sedan andfallet på bordet, så
grinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar,
må man supa, och den som grinar åt ölet, han må dricka vatten. Se
till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke får förstöras, utan
ordentligt slås i muggarne, som ställas på svennebordet." Han tycktes
erna tillägga ännu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fäste
med någon förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett ögonblick
bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade
hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade
hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon knä och sade:
"Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!"
Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars
anlete hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken
sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets
milda, barnsliga drag.
"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande.
"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta
ur slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som
ligger sårad och döende, på det jag må få vårda honom."
Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några
skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade,
jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp
mot sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda
honom från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig
i? Som man bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige
bönder i Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för
finnarnes förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör."
"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke
varit i strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i
krigstjenst."
"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket
och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så
fritt språk?"
"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."
"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som
i alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!"
Här började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot
inre sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord.
"Tycker hon, jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att
hennes far alltid hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och
varit honom behjelplig att uppresa folket till uppror emot sin
lagliga öfverhet? Tror hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med
nål och tråd lappa den skadan, som så många menniskor lidit till
lif och lem, för deras skull? Herr Erik har icke förfarit som en
ärlig och kristlig riddare emot konungen och riket, ja ännu sedan
Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han hållit fort i sin
upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som en rättvis
domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr Erik
med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han
icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga
för mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko
eller so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter
ifrån att komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets
ständer rådgöra om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera
än han, alltid sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn
Klas Flemings upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de
minsann icke lupit efter honom, som svin efter mattråget. Häh!"
Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede
stegrades genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att
harmas, och hammarn föll numera icke i handen, utan för hvarje mening
slog han ett allt skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han
tycktes liksom borra ögonen i Sigrid.
Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan
ej utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen
om att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin
bön, ingaf henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta.
Hon tog nu, med bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger,
att Eders Furstliga nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng,
herre och Eders nåde skall visserligen icke straffa mig för hvad jag
icke kunnat rå för. Om nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att
rädda min trolofvade, så är det jag som straffas; ty han, en riddare
och ädling, skattar väl icke sitt lif allt för högt, men jag stackars
unga flicka, som måste se honom dö, utan att kunna hjelpa honom,
jag blir den straffade. Ack, vore dock Eders nådes fursteliga gemål
här, till henne ville jag vända mig; hon skulle veta och förstå huru
dyrbar för en qvinna den är, som är hennes allt. Hennes hjerta skulle
visst icke kunna motstå en olyckligs bön."
Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på
hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom
qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag
på den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du
på din trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall
förblifva sin lagliga öfverhet trogen?"
"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig
och sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl
tjenaren befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga
nåde, så visst som Gud engång skall vara barmhertig emot eder."
Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till
hertigen och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några
nådiga ord för de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och
lofvade hafva mig med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde
nu, om jag någon lön anses värd, att belöna mig medelst beviljande af
denna unga flickas bön."
"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för
vänskap för henne?"
"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen
förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta."
Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke,
hann Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att
Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade
anländt och väntade på att få företräde.
"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast profva hvad
han duger till."
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa
bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton
då han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa
sig sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga
derpå, att han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid
sig sjelf "hvad äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer
må du bäfva Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför
desse materiens trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är
blott en flägt i öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga
vetenskapernas konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med
sanningens ord." Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu.
"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof
på eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem
denna unga flicka skall få till man?"
Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och
blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till
hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu:
"Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat
skiner klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå."
"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare
åt."
"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru
hennes _linea vitae_ löper ut i årets fjerde hus, utan ätt korsas af
någon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!"
"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till
Sigrid sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda
honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar
henne, så tänker jag mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina
profetior. Akten eder väl, mäster, att ej i edra almanackor prata
dumma prognostiker om adel och förnämt folk, som J icke ären värdige
att kyssa på deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter
icke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar David köpte ölet!
J gode herrar Stjernetydare, må icke tro, att J kunnen rifva ner
stjernorna ändå."
Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke
illa upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och
yppighet bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru
Sigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna."
Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi
och spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster
Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom
klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln;
härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just
icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och
yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den
fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet
syntes ock denne vara.
"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?"
frågade Carl efter en stund, betänksamt.
Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare,
lade sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga
nåde tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad
jag i eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung
flickas giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara.
En krona fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är
nödigt, att först se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga."
Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast
och orubbligt hvad i läsen i menniskors händer och i stjernornas
ställningar?"
"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och
som utstakat banan för stjernorna på fästet!"
"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J. hvad J läsen, eller är det
kanske idel falskhet dermed?"
Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen
lugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart
med att säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om
oädelhet, det sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet.
"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och
dock vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag
hafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är
hon icke gift inom fem år härefter, så antager jag eder till min
stjerntydare." I sin själ tilllade han: "och riksastronom;" men
tillade sedan åter högt: "Är hon dessförinnan gift, så magen J vakta
eder för att fuska i ett handtverk, som J icke förstån. Detta är
icke lång pröfvotid, men skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom
på skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära eder, det icke
allenast J hafven underliga konster för eder, utan att ock jag har
krut, som intet smäller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen
J mitt horoskop redeligen ställa, och så vele vi se till, att eder
så länge allt biträde gifves, som J kunnen åstunda och vilje vi vara
eder en nådig herre, så länge vi se eder det förtjena."
Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och
genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få
både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort
från slottet med den sjuke.
Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga
officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna.
Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens
helgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med
tillhjelp af gamle Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i
gång, ätt det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.
"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med
godhet säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få
den sjuke rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet
derpå, men är så oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så
ville jag helst anlita en sådan."
Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd,
men då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten:
"Kan ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge,
sjuke herre? Kan ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå
beror?"
"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som
är bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke
ett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan,
för att denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad
om, att hvad som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag
i detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med
dessa fagra ögon hitta sig en annan fästeman. J synens mig icke ens
sjelf se så okärt på henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade
sina steg för att upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster
Sigfrid, hunnit jemte båren utom porten.
"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej
längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna
lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons."
Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes
åt staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.