Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet
förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för
handen, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum,
der hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren.
Äfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne,
men med vilkor att sedan der qvarstadna.
Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller
med all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd
från hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket
öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de
uttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett
på borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske
död? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem
hon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba
var fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som
under Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit
afskurna från slottet.
I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin
Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin
svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till
skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder
till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge
lemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos
våra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare."
Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då
gamle Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så
god mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min
son ligger illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig
huru jag bör bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter,
det ni måtte göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka
mig icke min bön, jungfru Sigrid, jag ber eder."
Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens
begäran, men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna
krigsfolket, begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der
hon gick åtföljd af gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda
flickan och den gamle gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då
hertig Carl var i grannskapet, var det säkrast för en och hvar att
passa på sina åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid
med sin gamle beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när
stundom en vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans:
"till en sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre
borggården, stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder,
jungfru, att eder väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu
Gud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke min son, som ligger
döende i mitt qvarter, utan en annan."