Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men
oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.
Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra
förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige.
Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en
Fleming, men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den
nyss utnämnde befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde
måtte befria honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll
honom redan misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge
sig befälet i Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen
undskyllan gälla, och förklarade, att som en redlig kunglig majestäts
och kronans undersåte, finge Fleming icke neka att göra sitt bästa
i rikets tjenst. Skulle konung Sigismund sjelf infinna sig för att
omhändertaga fästet, skulle han det ock honom genast tillhanda
hålla. "Och", tillade hertigen, "J magen eder icke undskylla, der
fosterlandet eder behöfver. Jag tager Glid till vittne uppå huru jag
vänligen och kärligen alltid riket tillhanda hållit åt hans kunglig
majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom att sjelf
komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas af upproriske,
som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock visserligen
herren Gud de onda på skam komma låta; och magen J ingen annan än
åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock åt
dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen
utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka
röra på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig
att löpa hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För
denna gången vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd
gå för rätt; men hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge
dem halsdukar af, och skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen
alltså nu här, och tillsen det slottet hålles mig och konungen troget
tillhanda."
Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han
visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt
uppror emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han
dock hans sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka
att lyda hans befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller
sin frändes orubbliga trohet och oböjliga redlighet, som icke
tillät någon dagtingan med samvetet. Fleming stadnade sålunda, som
befälhafvare, på det numera högst dåligt försedda fästet, derifrån
hertigen hade bortfört de bästa kanonerna och der munförrådet var
förtärdt.
Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga
görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan;
och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod
Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet.
Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta
i den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig,
hade tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga
föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det
omöjligt och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet
af den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens
anhängare åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den
fordom så mäktiges lik till sin hvilostad.