Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle
intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba,
liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde
någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock
hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när
många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras
lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just
af den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta
thronen. Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon
satt omgifven af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett
ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat
åt Bengt Söfringsson och öfrige officerare.
Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson
kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene,
än mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för
sig fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade:
"Hans fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara
ärligt spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit
lägga det krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga
den i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han
har derföre sändt mig för att utbedja sig nöjet af edert sällskap,
på det han åtminstone icke må blifva utan angenämt medfölje på
himmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, såsom artig värdinna, må
emottaga honom vid porten af edert hus."
"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade
fru Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats,
kastade en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här
alla, denna förödmjukelse må ingen annan än jag bära."
Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna,
öfver borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu
stod öppen.
Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för
dem syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade
stundom en bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och
fällde några föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets
försvar, hade ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att
nu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, att han blef varse
den öppna porten och bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han:
"Getingboet har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att veta
hvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker Ryttarkajsa skall få lära
sig att steka sill, i stället för att glödga kulor. Får väl lära sig
att räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god lust att hänga
hennes kjortlar som klocka på slottstornet, med henne sjelf som
kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta
finneupproret ta slut."
"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter
måste lemna landet", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen
Peder Stolpe.
"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp
och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med
dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än
må vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i
sanning, bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig,
än denna fru Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var
att sätta bocken till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens,
eller rättare, Stengetens slagtardräng till man slapp som
befälhafvare till Finland. Och geten bräkte ännu på samma ton, sen
bocken kolat af. Jo jo, hon tänker spränga oss i luften, påstås det,
och har anlagt en mina i slottet; men jag har derför befallt henne
att vara oss till mötes i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet,
så skall hon sjelf få vara den första, att helsa på hin håles fru
mamma, med en kärlig systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde
de fara med henne, alla de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare,
Anders Larsson och andre, som tagit sig före befallningen här vid
Åbo."
Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port.
Här stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det
endast föga grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och
den svarta flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne.
Endast de djupblå ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig
på det i öfrigt marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod,
kall, orörlig, den stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete
blossade opp en mörk rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen,
som, med svärdet draget i högra handen, beträdde vindbryggan; men den
försvann åter lika hastigt, och stel och blek, som förut, stod den
höga frun. Nu vände sig hertigen till henne och sade: "Haden J, fru
Ebba, tagit sländan i hand i stället för kommandostafven, så haden
J besparat både er och andra harm. Bättre hade varit om J rört i
grötgrytan, än i mannadåd!"
Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: "På Eders Furstliga
nådes befallning är jag här, för att ledsaga eder."
Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning
imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade
just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran,
kände han sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja,
måste han bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af
fru Ebba, men blott en del af tropparna intågade, resten stadnade
utanföre, stående i led.
Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes
uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare
betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf
och ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin
makt hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes
högre, näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver
den höga, kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar
luft i ord. Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka
gestalt vid hans sida.
"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum", sade han slutligen till Olof
Sverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja
begifva oss dit."
Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver
hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud
mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens
sida gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och
uppför hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en
blick på fru Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja.
Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde
i hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då
framträdde Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: "Eders
Furstliga nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller
fiender."
"Gamle herr Peder", svarade fursten, "sköt J edert takel och tyg mig
till behag, som hittills, men låt mig råda för resten."
Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda
sitt tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel
att få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga
allmogen med nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss
väl föga något, och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick
till hans och rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig
fremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket
vi så ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes
gull i stoft och mull. Hafva icke mina sagesman farit med munväder,
så finnes i denna kista icke något lik, men väl en skatt."
Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten
talade. Hon tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den
beskyllning, hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning
svarade hon: "Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som
var det ädlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock
Eders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!"
Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan,
och derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende,
den stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som
skref sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk,
friherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast
företedde en bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom
balsamering var skyddadt mot förruttnelse.
Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i
hennes anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende,
hvad hon kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet
af den man, som varit honom det svåraste hindret på hans väg till
makten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och
fallit till skam. Slutligen grep han med handen den döde i skägget
och sade: "Ha, du min gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud
mycket säkert nu."
Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så
stode icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att
göra än att komma vid sitt skägg!"
Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig
Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke
misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags
förvandtskap med sitt eget sinne.