XXI.

Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka

stodo som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras

stammar, der han och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka

dock ännu lågo gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad,

afbruten endast af det dofva återskallet af de kanonskott, hvilka

från Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka

dundrande helsningar från slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty

på denna sidan af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.

På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af

boningsrummen i nya slottet.

"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen

sagt, "jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och

krypa till korset."

Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken

då befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro

församlade månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig

i slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin

Stålarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar,

dertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor.

Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet

från de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes

ej deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande

den nyss började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och

träffade en just invid stående knekt, som nedföll död.

Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning

i hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade.

De unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten.

Endast Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till

fru Ebba, då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.

"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren

vare hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick

han falla för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande.

Gode herrar och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af

eder, som han nu behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte

han åt dem som öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå.

Stån manneligen, tveken icke att offra lif och blod, om så fordras.

Skönt är att strida, herrligt att dö för sin konung och sitt land.

Herren gifve oss alla sin nåd och salighet." Efter ett ögonblicks

tystnad tillade hon: "Höljen ett kläde öfver den döde, och låtom oss

fortsätta vår andakt."

Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen.

Hon märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka

murar, hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan

ibland de belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för

hertigens folk, och de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.

Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre

nit för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit

sig ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg

att öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig

icke skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken

fruktan, hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.

"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i

mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och

tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar

om hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa,

och hur han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med

kungen och finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att

han åtminstone ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja

tjena den, som öfverger dem."

"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats

upptäcka hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se

den der tusan der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan

går fienden öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till

karlen, grep honom i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så

laddar jag kanonen med ditt hufvud."

Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte

emellertid en mån kanonmynningen.

Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen

tillgick vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att

uppsöka fru Ebba.

Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald

bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla

hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger

oro bland folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad

som utom fästet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får

förstärkning från Österbotten, känna alla, men for sina skyldigheter

visa få håg."

Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så,

och det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare

måtte finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden."

Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke

rätt vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet;

men denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad

tasslar han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar.

Svek bor på hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta,

hvad förehar han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om

eders frudöme så behagade tillåta."

"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt

hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en

usel förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått

honom."

"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra

ädla känslor. Sådan rot, sådan planta."

"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt

svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla

blifva trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en

riksförrädare, som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike,

icke omhänder få konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares

döda qvarlefvor, som här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i

hans fäders graf."

Äter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte

sedan: "Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro

få, men pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större

skara. Vi måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson

till Brinkala, Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt

Söfringsson, att de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem

samråda om bästa sättet att verkställa denna sållning."

Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården.

Fru Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att

med lif och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige

arfkonung och herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak

trogne. Huru hertig Carl, med list och våld, bemäktigat sig

regementet och med uppror och slemt förräderi strider emot sin

och allas vår nådige konung, och nu äfven med våld och orätt vill

bemäktiga sig detta konungens hus, det kännen J alla. Och dock har

man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa murar. Finnes väl ibland

eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda ära och tro, må han gå

att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen förrädare må stadna

qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp, vilja vi ärligen

försvara vår konungs hus och hans sak med rena och ärliga hjertan.

Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen, finnes här någon

falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en öfverlöpare, må han

draga hädan."

En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,

och hennes blick mörknade allt mer, ty allt nere och nere trängde

sig emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande,

och snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett

ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en

åtbörd af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten

mycket olika uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas

känslor, andre sågo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru

Ebba med en nedrig skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en

gemen grimas.

Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade,

så mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick

af fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom.

När han nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick

mot slottet och sade vildt: "Ha, huru går det nu med edert stolta

mod. Nu är mitt uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och

de stolta Flemingarna falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom

gelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeliga blodet skall väl aldrig

erkänna den ofrälse födde som gelike, om än han kunde förvärfva

adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl se, tiden späker mången så

småningom."

Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. "Ordna

försvaret nu för det första", sade hon till Bengt Söfringsson. "Om en

timme samlas vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der

gode herrar."

Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i

outsäglig ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen

utbrast hon i bön. Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot

golfvet. Småningom lugnades de svallande vågorna i hennes inre.

Ännu låg hon en lång stund, bedjande, på sina knän och allt lugnare

ljöd hennes röst. Slutligen reste hon sig, ordnade sin hufva och

det hvita förslaget på sin svarta ylleklädning, och begaf sig till

residenssalen, der hon inträdde med högburet hufvud. Här möttes hon

af herrarne med föreställningar om nödvändigheten att uppgifva fästet.

Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle

herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder,

som med sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som

med nit och trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu

en gång för deras mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas

ock, Gud bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet

uttalat ordet kapitulation, det var männen förbehållet att denna gång

vara de mjukaste. Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej

hertigen få in slottet så länge en hand finnes, som kunde kasta en

kula åt fienden."

"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson,

"att vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta

förrädarne, hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men

äfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand

och jord, dels förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme

öfver oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd."

Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan

bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det

har jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när

han skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig

draga hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt.

Men J, J blifven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff,

och stån ovissa om J bören följa edert samvete och göra det rätt

är och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören underkasta eder

hertigen, derföre att han nu står här närmast med sin här. Gingo

väl alla förrädare hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en

godtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, och trott på dem,

som voro min ädle makes fiender! Dock, förebråelser hjelpa intet,

att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, sägen J.

Krutet förslår ej heller att spränga det i luften, dock kunde något

dermed uträttas. Det _nya_ slottet kunde väl dermed förstöras. Väljen

alltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen emellan att kasta

eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud att ni hade håg till

att välja det förra, det vore dock en hederligare död, än att hängas

af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar och riddare,

tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner väl att

ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, men

hon känner ock, att ännu _här_ finnas förrädare, och detta bragte på

hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande.

Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut.

Ebba Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste."

Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen

i det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod

bisatt, och der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista,

som inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men

numera ej förmådde skydda.