Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo
slott för något anfall af hertigen. En större del af besättningen
var förlagd i staden, men vakthållningen på slottet bestreds med
noggrannhet, och de dertill använda troppar ombyttes ofta.
En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka,
några man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin
vakt. En skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars
knutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god
sämja och syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra.
Men polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt
land, dem kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande
till de andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad
kamraterne hade att anföra.
"För f-n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en
dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af
talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man
kunde nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i
sin sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst
ville han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man
hade fått en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade
han, att man skulle vara så flink och förlig, som om det varit det
eldigaste vin han bestod. Ah fy för f-n."
"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken
talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr
Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en
fjäder i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen
skulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade
blifvit född."
"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor",
skrattade polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att
kläda öfver sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne
skulle bra ha studsat ifrån dem."
Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock
vid en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.
"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher.
"Det var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade
det smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande
citron- och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta
röka sig som en sill i dessa fördömda finska porten; och gräla med
de djuren derinom, för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för
det de behagade välja oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger
i sin lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars
stalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt hemland."
Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg
han opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Kaborskys näsa, och,
i det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få
lukta på _finska_ citroner", stötte han polackens näsa oppåt så
häftigt, att denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.
Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till
det lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon
fick ett underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och
vände sig om för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot
honom, för att slå till.
"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket
bastantare finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep
han tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen
in ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse
nu Matti, och hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda till
dörren.
"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med
pojkupptag? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden
derborta."
"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös.
Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela
flottan i sin makt."
I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu
ha vi fienden här."
Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen,
och begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse
förspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden
inkalladt. En liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan
allt blifvit ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett
slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.
Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup,
han uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och
Carl, för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet,
beslöt att aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes,
och genom låtsade anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte
en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna från
möjligheten att åter draga sig dit tillbaka, nödgades de tåga opp
åt landet, och fru Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på
slottet.
Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru
den stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skarm, är
för väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt
ledde hon slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som
hennes biträde, den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade
någon af manskapet just invid den plats, der den höga frun, åtföljd
af sin späda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja
sig emot en vägg eller en pelare, för att ej svindla, men nästa
ögonblick stod hon redan vid den fallnes sida, för att vårda eller
förbinda, om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes
icke skakad af något, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som
fästningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne
tagit sin boning.
Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner
mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen
kunnat medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de
på närmare håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr,
och gaf exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att
gifva sig, men förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung
Sigismund icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit
förstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet.
Men fru Ebbas mod svek icke.