De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka
murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar.
Äfven fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin
herres graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo,
innan allt vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans
fader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu
grafven muras för herr Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf
der med tiden finge hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver
grafven.
På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag
som en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming
och hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån
ofta Klas Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der
gnaga nu råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta
åkrar.
De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som
utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa
fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte
kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela
såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för
200 år sedan.
Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats
den mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada
döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars
korta lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan
hör med andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det
kan klappa varmt.
Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja,
såsom deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett
besök och var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att
han bestämdt var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo.
Karin skrattade åt hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade
ingenting.
Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge
herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin
hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på
honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker,
så ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej,
i sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha
annan syn med sig, än våra dabbiga finnar."
"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla
om en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"
"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en
hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru
han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa
en i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone
aldrig bli."
Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i
glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?"
"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta
något, som gör mig och andra menniskor nytta och glädje. Icke ville
jag vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela
ej är något annat än en påklädd docka i sin ägares hand."
"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer
han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt!
Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men
hvem är den andre herrn, som följer honom?"
"Det är ju min far", sade Sigrid.
"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin.
"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör
tala."
"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när
Peder var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu
skall allt vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster.
Men pratar jag för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det
är då säkert."
"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke
mycket, men derför säger hon också icke så många dårskaper som du."
Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så
förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju
gerad hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet
man att han måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från
stranden är lång."
Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så
gick det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr
Erik, var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin
far på gården.
"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt
rödare bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en
smula i våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig
till Åbo. Fru Ebba längtar efter sina döttrar."
Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde
äfven Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till
Sigrid, som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för
att helsa, märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon
rodnade ännu mycket djupare.
Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de
unga skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl
dock möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och
han kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för
att kapa bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det
som en gisslan att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu
ock mycket efter att hafva sina unga döttrar omkring sig."
"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr
Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?"
"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera
jungfrurna lämpligen till staden."
"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han
allt lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med!
Alla äro här så högtidliga och tråkiga."
"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga
förrättningar, skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten
jungfru?"
"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore
så lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att
hur liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja
hvad sen, han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra
kyrkminer. Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af
sin barnsliga Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes
lifliga, blå ögon.
Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta
befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla
sig till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på
slottet.
Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått
i skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming,
men emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider
rådt ett spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende
tillät dock ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en
stund samtalat, sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara
glömdt. Knottrade jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på,
att han icke gaf mig sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock
alltid öfverens, och det var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde
man mången gång bli flygande ond på honom; men så lofvade han ock slå
hufvu't af mig, och så var det qvitt, det ena med det andra. Och nu,
ädla fru, har jag äran vara eder riddare och denna unga dames (här
böjde han lätt ett knä för Kathrina) och ber jag eder icke försmå
mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i mig alltid haft en trogen
tjenare."
"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som
i detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?"
Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med
båda händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att
du blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog
får du ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt.
Och förr än du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens
böja knä för dig, än mindre gamle Arvid Eriksson."
Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta
nu."
"Änej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs
skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr
Klas är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull;
men visst vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af
finska björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja
hit; men hur det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man
då gladeligen slå sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock
vill jag tro att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han
kan ej veta hvad stund vår laglige konung och herre sjelf infinner
sig i sitt rike, och då vet hertigen nog att hans välde skulle ta
ett snöpligt slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta det. Och
gifve Gud att hans majestät redan vore kommen till sitt arfrike, att
försvara sitt land och sin krona."
Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt
verksam, egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt
vaksamma. Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon
med egna ögon, hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje
brödspett höll hon räkning på och eftersåg att allt skulle vara
godt och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida,
hvarken af knapp, eller dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl,
maltet eftersågs att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna
åtföljde henne vanligen på hennes vandringar inom slottet, oftast var
det Sigrid, och hon blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet
fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befästande och
försvar. Härunder blef hon allt mera känd af folket i slottet, eller
huset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som
hade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna inom
slottet, sågo alltid vänligt efter den unga flickan, der hon så
stilla gick sin väg fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade
vid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera något godt sätt att
ordna hvad dem ålåg, eller hemtade ett stop öl åt en gubbe der han
stod i sommarhettan och mätte in den dammande rågen eller dylikt.
Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel
neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man
kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna
eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats,
som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten
lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök
ur trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom
en hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände
mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka
väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba
ville icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.
Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare,
sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit
rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot
trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad
betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta
nedhugga."
"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den
rotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig
ut, med så litet mull, som den kan finna der."
"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville
klättra opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in
igenom. Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden
något angripet och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart
blifva ersatt med ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste
försigtighet." Derpå vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad
betyder det att rönnen ännu står qvar?"
Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och
vek i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå
att hugga ned den rönnen."
"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror
det skall vara snart gjordt."
"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det
hänger ihop med den rönnen?"
"Nå, så säg då."
"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var
en stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig
fånge; det var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm
jern och koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick
dock ibland lof att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg,
och då brukade han stå der vid gallret, och såg och såg utöfver
slottsfjerden, dit långt bort öfver vattnet, så långt han kunde se,
och då sjöng han ofta med låg röst, men så vackert att det gick till
innersta hjertat.
"En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos
honom och han sade till mig: 'Hans, du har ju alltid gerna velat göra
mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det
är sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa
gång kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf
skada.'
"Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i
min ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick
förbi en rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst
och fanns ej mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid
jerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen
slippa dit ut. Jag var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna
innan han kom; men det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett
hörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på att det kunde vara
ditlagdt för hans skull, och så fick det vara.
"Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af
vakt, som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till
fönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att
det gick genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen
och rönnbären, och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der
jag stod vid dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer
och småningom började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng
lät som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade både blad
och bär ut genom gallret och började att stormgråta.
"Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en
späd planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle
kunna växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans
öga derpå, och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och
den lilla plantan syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg
huru han, så ofta han slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och
hur nöjd han blef när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera
vakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara för god emot honom.
"Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit
hvitt och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna
äta opp brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals,
men hvarje gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung
Eriks rönn. Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en
sådan fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade
ej heller någon krona, fast han var född dertill. Men med sin smala
stam pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag
har ock bjudit till att rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke
förstöra det trädet!"
Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung
Erik var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han
brutit; kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon
med handen gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig
än brottslig. Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt
rotadt."
"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll."
"Svårligen, det är för gammalt."
Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde
sig med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på
grenen. Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.
"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta.
Du är ju ej bättre än sjelf va Hebla. Tänk om grenen brister."
"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid
ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja
trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma
det, ty hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans
skyndade att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg
behöfligt. Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af
alla krafter. Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad;
rötter lösgjorde sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet
dock fast; men lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla.
I denna ställning fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar,
som han inslog i remnor på stenarne, och en ensam tår rullade utför
gubbens bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade han att
bära mull på de lösryckta rötterna och att, så mycket som möjligt,
sörja för det hans skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den
behandling den undergått. Gubben måste trösta sig vid tanken på, att
han dock lyckats rädda trädet från att bli nedhugget; om än det nu
blifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det.
Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles
hjerta och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han
kunde göra henne någon liten tjenst.
Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid
hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra
anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade
sig, när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna.
Än varnade han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst
bräde, eller något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet
ojemnt ställe, och förde henne sirligt der öfver och frågade henne
stundom med artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om
det icke fanns någon småsven i huset, som i dag kunnat följa fru
Ebba", eller något dylikt. Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet
och vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin själ tänkte, det
han ansåg henne allt för hjelplös och dålig, då han kunde tro henne
behöfva all denna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken förjagade
hon genast, såsom otacksam och ovänlig. Så började hon allt mer att
nästan känna ett behof af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna
hans vård om henne, och hade väl troligen småningom blifvit så ovan
att sörja för sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans
hjelp, för att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser
gjort, att hon blef tvungen att lita på egna krafter.