Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades
det först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat
uttala ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och
straffa den, som om honom talat osanning. Snart blef ryktet
högljuddare och tusende tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls
anhängare jublade, och hertigen sjelf skref: "Vi förnimme att Gud
hafver den blodhunden Klas Flemings grofva missgerningar straffat och
honom genom en hastig afgång uti sin grymhet falla låtit."
Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens
starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som
kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands
ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna
onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som
förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit,
han, som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af
smicker, löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande
hvad han ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom
klandrande uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej
förstod sig på annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt
med det skönaste beröm.
Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från
Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl
låtit förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för
ett hemligt nidingsdåd.
Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast
hertigens anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många,
som hittills tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig
till, hopade nu öfver den döde alla skymford, alla lögner och
beskyllningar, för att sjelfva fria sig från misstanken att hafva
hållit med honom. Och ända till vår tid har ett återskall trängt af
den dom, som öfver den store döde fälldes af hans fiender; ty snart
blef en tid då hvar och en, som velat freda hans minne, nödgades tiga
för att icke på sig sjelf fästa en farlig uppmärksamhet.
Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas
åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken
oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de
skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.
Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära
den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom
unnades till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast
beredd, när han anade att det var döden som nalkades. De sista
jordiska omsorger, som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken
på huruvida han kunde få se hos sig eders frudöme, 'in kära och
älskeliga maka och mina kära barn.' Lugnt och förtröstansfullt var
det samtal, han förde med presten, som han låtit kalla. Hans sista
ord voro: 'Gud, konung, maka och barn.'"
Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste
man ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud,
kunde man märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens
hjertliga ord, intet syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast
då Johan Fleming, hennes unge, ridderlige son, kom för att säga henne
farväl, då han skulle resa för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då
slöt hon honom under våldsam rörelse till sitt bröst.
Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde,
länge på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera
tunnor öl, åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom
mångahanda andra slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om
en furstlig person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till
sitt hvilorum. Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle
här bisättas, till dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som
skulle ske i Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde.
Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var
aflyftadt, stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga
fruar, anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande
ceremonier voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum,
der mat och dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter
intagit sitt rum i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven
fruntimmerna gå att intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande
flickorna medfördes af de andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en
vink med handen att hon önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen
allena. Nu lutade hon sig ned öfver den döde och brast i en häftig
och våldsam gråt. Dock icke länge lemnade hon sig åt detta utbrott.
Snart reste hon sig åter, lade sin hand på den dödes bröst och sade:
"Död hafva de nedlagt den ädlaste, men hans anda skall lefva. Må du
i himmelen höra mitt löfte. Svag är min qvinliga hand, svagt är mitt
sinne, som hittills endast slutit sig till sitt stöd; men här lofvar
jag heligt, vid detta stoft, som en niding skiljt från den ädlaste
själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag att ditt verk icke
skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det oppe. Må din
ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge jag förmår
något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde --
aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det."
Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,
tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker
hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna
för en talrik mängd gäster.
Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf
att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att
lemna sina kära i deras sorg, men fru Eba ville att ynglingen skulle
i den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att
han borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning
och tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans
tjenst. Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland
och bedja om undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe.
Midsommardagen afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade
han mor och systrar i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af
ett anfall af hertigen. Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga
lemna Sverige, af fruktan för att konungen emellertid kunde inträffa
der. Ännu tyngre var skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar,
och de anade dock icke att intet återseende skulle dem förunnas.
För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af
lysande och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka
tankar. Ett utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd
och alla sköna damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till
honom, som varit det trognaste och mäktigaste stödet för konungens
makt i hans fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan
Fleming till sin kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom
artighet.
Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset,
och dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för
Finland, ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom
der, utan begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom
hem. Peder öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och
syskon voro kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer.
Johan var nu väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla
isynnerhet, var högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli,
Veli", och utan att hon tillade mera, förstod Peder hennes mening,
och bjöd till att lugna sig.
Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna
iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall
af hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste,
ställde försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor
förändring syntes hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla
nödlidandes hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då
herr Klas varit nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som
en djerf och kraftfull borghöfding i spetsen för krigarne, och
ledde försvarsanstalterna. Det bästa manskapet inkallade hon till
slottets försvar, och inbjöd sig till råd och biträde de pålitligaste
höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.
Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att
vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej
betunga allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror
och oordningar, som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt
hjerta, sörjde han Flemings död, så väl för den oersättliga förlust,
som drabbat konungens sak, som för den enskildta vänskap, han hyste
för sin höge vän. Han skulle nu gerna hafva återfört Siri hem,
sedan lugnet tycktes temmeligen återstäldt och ej heller biskopen
mera syntes erna göra någon sak af Siris föregifna öfvergång till
katholicismen; men Karin och Hebla bådo så hjertligt att hon måtte
qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att han ej ville motsäga dem.