Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu
äfven de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet
efterhand blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och
hans anhängare utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet.
Köttmånglaren, blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han
omtalades, och hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt
bevis på hans blodgirighet och tyranni.
I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes
löfte att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra
hertigens ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de
sedan i striden mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar
bittert, att sålunda många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna,
hvilka, om de icke blifvit förledde, skulle hafva i lugn suttit i
sina hem. En af hertigens män yttrar härvid med salfvelse: "se huru
många herr Klas sjelf säger sig hafva slagit ihjäl!"
Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade
Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga
bref, som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och
verksamhet, och deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen
hand. Huru många herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock
talar man sällan om Klas Fleming, utan att orda om hans brist på
bildning. Utgifvaren af en stor samling svenska urkunder, säger: "Man
nekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, men ej i jemförelse med
sina embetsbröder. Stilen är vida bättre än mången af rådsherrarnes i
hans tid."
Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att
en stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba
omnämnde nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med
mattan, och omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade
fällt om den och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.
"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit
hotad med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen
får lugga mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till
en början, ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl
ändå svårligen resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut,
i angelägenheter i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald
Fincke torde jag medtaga. Han har redan engång visat sig villig att
för min skull göra sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är
dock en konungens man. Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår
konung och herre hotar, som rätt och tillbörligt är, med strängt
straff en och hvar, som sällar sig till förrädarne och är upprorisk,
och hertigen vrider och vränger och hotar äfven med strängaste straff
alla förrädare. Men i hans mun betyder en förrädare den, som är sin
laglige konung huld och trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de
skola luta sina hufvuden; luta de det åt höger, så göra de mot tro
och ära och hotas med straff af hans konglig majestät, luta de det åt
venster, så sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig synes, att
hufvudet dock må veta hvad samvetet säger, och detta kan väl ej föra
mer än ett tal."
"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?"
"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning
börjar brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig
majestäts tjenst. Det blir snart vår."
"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den
skrämmer mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag
rädes du slutligen ej kommer med lifvet från dina färder."
"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i
kakelugnsvrån."
"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl
faran drabba!"
"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men
nu är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än
så vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet
har aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men",
tillade han leende, "hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles
för mycket nu. Det är ju blott på en kort resa jag far."
Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg
efter honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka,
är hon ett barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum."