"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens,
och sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att
hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall
icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag,
Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan."
Att bonderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva
nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af
krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings
befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de
kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina
socknebor lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af
fruktan att Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit
sig till hertig Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för
läran att "orätt med våld vräka", som uttrycket föll sig.
Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid
bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk,
med stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande
utseende, i det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra
händer uti tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans
tjenare?"
"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med
vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder,
som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än
bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de
voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort
af christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru
både mig och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke
längre hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem
allesamman, men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde,
och jag har haft betänkande vid att deras blod skulle gjutits med
de skyldiges, och jag har blott velat straffa de förrädare, som
dem förledt. Såsom röfvare och själamördare hafven J förfört eder
hjord, att de nu äro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit att
lära folket lefva som kristne män, och J hafven lärt dem att blifva
förrädare mot sin konung och ed."
Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven
han äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas,
också J skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då
svara för allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land
dragit. Då hjelper eder icke edra många höga embeten."
"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud
vill jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de
mångas blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet,
icke skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände
vållat, och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige
allmogen. Och just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom
om det vore prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom
helig, J hafven varit en af de värsta."
Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med
bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla
sig troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem,
endast herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd
knektar förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.