Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod
uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne,
egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan
ännu slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen
visste lyda. Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men
bristen på ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så
mycket större. Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de
flestes beväpning, men alla voro ifrige att slåss, att på Fleming
få hämnas det förtryck knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och
fränder, hvilka fallit offer för Flemingens mordlystnad och tyranni,
som det hette. Nu stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot
dem, och hans, om möjligt, än mer hatade knektar, desamme som
legat hos bönderne i borgeläger, som förtryckt dem, som tagit dem
brödet ur munnen. Och huru liten var icke denna hop, som ställde
sig emot böndernes tusenden! De förnyade uppmaningarne af Fleming,
framställdes af anförarne endast såsom bevis på hans fruktan för
deras öfverlägsna mängd.
Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en
tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några
officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var
Klas Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna.
"De hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän
och konungens undersåter, det är otäckt att börja."
Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt
att ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen
af truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem."
"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar,
som skulle nalkas dem."
Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att
försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr."
"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom
åt anförarne och uppviglarne."
Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare.
Han upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red
sedan närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder
herr Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på
hans majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro
vilseledde. Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet
ondt vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att
strida emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas
såsom lag bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung
och gören uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen,
och med skott och svärd utrotas till sista man."
Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat
lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just
de, hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda
böndernes ifver och motstånd.
Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra
förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann
han icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast
uppmana bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom,
men med en blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu
small skottet, en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra
sidan. I detsamma lossades flere skott från böndernes led, fem af
Enevalds följeslagare föllo, han sjelf med de få återstående red
tillbaka.
"Är ni svårt sårad", frågade Fleming.
"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en
vanbördigs kula."
I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet
störtade fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare
kämpade den oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt.
Tyngden af kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro
bönderne omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon
gafs, och innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I
massor kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades
lefvande, säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de
dertill behöfliga repen togos, säger ej berättaren.
Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de
uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo
sin sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord
tilltalade dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom
trolöse, Gud- och äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort
uppror emot eder konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat
kunglig majestäts krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos
eder, deras nödtorft, J hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J
kunnat öfverkomma. J hafven öfverfallit kunglig majestäts fredlige
och trogne undersåter, både adel och oadel, med mord och brand, och
skulle ödelagt hela landet, om icke i tid hinder blifvit satt för
eder. J hafven brukat sådant tyranni, som ännu aldrig någon utrikes
fiende gjort, och som de grufligaste hedningar, men icke kristet
folk bruka emot dem de få till fånga. Och ändock tänkte jag låta
det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde, och gjorde mig den
mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade förledt eder;
och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när Gud skulle
foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven fört eder
lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har jag
varit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags
lag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla
så tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade
dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott
J haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta
oväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt
och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter
mord och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är
kung Carl, den J om talen? En sådan har på flere hundrade år icke
funnits. Konung Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom
tjene vi, som krigsmän, och tanke icke låta slå eller mörda oss af
någon, utan slå igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi
ock hafve försvarat eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma
i eder varma stuga hos hustru och barn och sköta om eder. Då hafva
krigarne legat i fält emot fienden, och för eder slitit ondt och
offrat lif och blod, eller blifvit förderfvade. Och dem, som öfver
lefvat, sedan de för eder utstått fara och vedermöda, dem viljen J
mörda och förderfva."
En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande
ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för
den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken
sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans
Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur
huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande
dem att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona.
"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana
bref, hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf
hade varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår
trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person,
så mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på
hans majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder,
med hus och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än
lemna dem fria att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock
har jag medlidande med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder
egen uselhets skull. Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig
till fånga, och hvad ni allt skulle uträtta, det var ni, som med
tänderna skulle rifva ned Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J
ens så mycket, som rifva ned den der spiseln med tänderna? Försöken
sjelfve hur godt det är, så fån J se hurudana skräflare och stackare
J ären."
Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta
midt under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos
hertig Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid
Eriksson Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en
ansatts dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till
exempel, ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren,
och tillochmed hos den allvarlige och ohöjlige Fleming framsticker
ofta detta samma drag.
Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan,
grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på
huru bonderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde
på sig för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran,
eller det eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så
fån J försöka hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun
att skälla med, då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock
att du kan bita, som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i
mun du. Hej, bit raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru
långt J kommen med edra tänder."
Bonderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och
bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af
hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och
manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så
häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och
ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna
lilla skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål.
Tag eder nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning,
och må de fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror
emot sin konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans
konglig majestäts trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar
på sin ort och edra skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna
gång, låta nåd gå för rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare
näpst få gå hädan."