Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare,
som steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald
Fincke, och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från
sin man och sin dotter.
Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat
opp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och
allt stode väl till.
"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?"
"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske
dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven
jag sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag
tänker att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men
till eder, fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag
har härom redan talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville
ock gerna hafva edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen
den, att J icke ville motsätta eder min önskan att vinna eder dotter,
jungfru Sigrid, till min husfru. Hennes stilla och fromma väsende
låter mig hoppas en foglig och mild hustru. Herr Erik Liljeholm har
redan gifvit mig sitt bifall att hos jungfrun få begära hennes ja.
Äfven edert önskade jag nu erhålla."
Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung
man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett
parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af
Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade
fru Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga
barnet, som J hedrat med edert val."
"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J
viljen anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall
lägga hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru
hon väl icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat
först göra en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande
byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem
att erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda
förord hos eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne
min, då mitt hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung
hustru."
"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för
bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig
och bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon
är dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med
henne."
"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka,som med fromhet skall
fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit
att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val."
I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på
utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla
dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne,
i anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på
att åt Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas
ej åt, och hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och
börjat förakta de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men
om trollerskan verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så
vore det en samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore
sträng och lade svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre
tåla att de skulle trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt
tänkte på saken, kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke
voro de bättre värda heller."
Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga
meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters
framtid.
"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så,
att J icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon
skall blifva väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det,
att jag nödigt borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst
angeläget bref, och icke ser utväg att få det fram till honom.
Skickar jag tillochmed en af drängarne från godset, så slipper han
visst ej fram helskinnad. Råka bönderne honom, så slå de ihjäl honom
för att han tjenar hos en herre, och få krigarne tag i honom, så är
han ej stort bättre fast, emedan han är en bonde. Men får jag icke
brefvet fram, så får herr Erik icke mina varningar sig tillhanda,
och dessa galla dock ett lif, som är för högt uppsatt att sålunda
förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas."
"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald
förvånad.
"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att
upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif."
"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot
hans lif?"
"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks
omdöme anförtro."
Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen
kunnat få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming,
föreföll honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro
henne. Fru Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig
icke gerna faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock
visa henne tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak
är af så stor vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af
att uppsöka herr Erik."
"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande
af sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd
uppåt landet är denna tid förenad med faror."
"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat
fram. Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par
hakebyssor, som jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad,
har jag ingen fara."
"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet,
ehuru såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra
sig öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt,
att jag sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville
lemna den outrättad."
Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom
jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är
i beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren,
högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m.m. genom trolleri
om lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal
ditåt, så ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken
till trollkonsts bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera
dylikt. Syntes henne dock till hennes onda afsigts genomförande,
trenne af förbemälte högt uppsatte herres hårstrån behöfliga
vara. Är derföre min tjenstelige begäran, att J, herr Erik, ville
förbemälte herr Klas förvarna, att han sig mot all slags signeri må
tillvarataga, icke utan en bit jern på kroppen vara, och att han
sina hårstrån ingalunda tillåter af någon vidkommas, i thy att man
icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och har unge herr Enevald
Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte herr Klas för onda
stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln framföra. Har jag dock
honom om trolleri intet sagt, betänkandes ungdomens oförstånd. Näst
Gudi befallat, eder trogna husfru