Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel
färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått
att ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna
upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och
vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro
brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro
utgångna till bondhåren, och sällan fanns i gårdarne andra, än
hungrande qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo
en herre nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden
långsamt för Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan
honom. Han upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit
läger.