Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der
han hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de
icke mera skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma.
Men långt ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig
åter och tog ett ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra
Österbotten tillsatt en ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till
sin bestämmelseort fann denne att oron gäste på alla håll, hvarföre
han beslöt att gripa och straffa hufvudmännen för upproret, och
sålunda skrämma de öfriga till stillhet, och beröfva uppresningen
sin styrka. Jacob Illka, jemte fem andra af anstiftarne, blefvo
fängslade, halshuggna och steglade, och några sändes fängslige till
Åbo.
Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas "det
rysliga mord som i Österbotten skedt är", kringspriddes; presterna
i nere socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det
olideliga tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra,
ofta med hotelser om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret
af böndernas rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen
sköflas. Från Kemi, Uleå, Limingo och mellanliggande socknar,
tågade nästan man ur huset. Abraham Melchersson med 50 knektar blef
omringad, det manskap han medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen,
förd till Stockholm och der afrättad "för det ynkliga mord och
blodsutgjutelse, hvarmed han emot de Österbottniske bönder framfarit."
Nu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin.
Mord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade
med männen i raseri.
Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil
vidsträckta. Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen
menniskoboning fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko
i skaror omkring och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter
klubbmännerne, som under flykten stupat för de förföljande knektarne.
Men fredliga resande gjorde sitt testamente och beredde sig till
döden, när de ensamma nödgades färdas genom den öde skogen.
Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än
förut åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver
hela landet, hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare
sjukdom och död. Men på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty
intet menskligt hjerta klappade inom dess område, om ej stundom en
vilsekommen brottsling gömde sig der. Men knappt hade ens röfvaren
mod att trottsa vinternattens köld under de höga furornas hvalf,
der vinden utförde sin vilda hvirfveldans. Underbar är en månljus
natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa strimmor faller
in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om dagen då
vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan de
otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och
höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu
ett menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är
snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin
mjella snö, kan bli mörk.
Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna?
Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig
fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går
det ej mera.
"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en
qvinnoröst, "Det går ej längre."
"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen
menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst.
"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få
reda på hvar hennes koja finnes?"
"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den.
Hon är dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill
oss så illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej
komma från någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om
vi derföre böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der
lyser bara för att föra oss vilse."
"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här,
kan det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit."
Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika
fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några
steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en
fläck.
Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna,
för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång,
men åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans
dörr. Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro
ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne
än rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon
ej, men emellan furustammarne är öfverallt väg.
Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan
blifvit tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på
läsidan af det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg
efter fruntimret, som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid
litet på hufvudet, förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han
i släden under fällen, och somnade snart.
I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och
åter på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg
en svart katt, som strök sig, under sin matmors hand fram och åter.
Dess svarta skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade
gumman, "jo jo, si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när
Hiisin spann så nätt. Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo
jo", och gumman vacklade med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt
med sin långa näsa, som om hon velat röra i brasan med den.
"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade
fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot
henne eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst.
"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan
jag rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på
hyllan? Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen,
der flyger fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag
såg nog hur det såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte
hur tjockt det flyger af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan
plockar fåglarne, innan han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem
så der. Hi hi hi. Är hon hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just
färdig. Gå bara fram efter sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra
palt af, der han går fram."
"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem."
"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter
här?"
Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna
från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån
hennes väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa
växt och raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt
och förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men
vattnet rann henne utför ansigtet.
"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med,
bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?"
Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen,
men der syntes intet.
"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans
Fordeelskan?"
"Ha! -- hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam
qvinna i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?"
"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon
sett hur han ska stå och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan
fått tag i henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog
i klorna, hvem han får tag uti."
Den resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt
sig på en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt
svarta hår ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna
hus och hem och bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej
följt den kosan längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen
karl har skjutsat mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i
rörelse. Man kan uträtta något här; det är godt om de äro beredda."
"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas
der, utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin
pina, de. Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem
har gumman mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn!
Se, då var Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en
liten pyring och brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda
kinder. Hej, icke talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo,
och hur hon sen lärde sig att bli klok och veta mer än andra, och
flyttade i ödemarkens bo. Men Bengt förblef henne kär, lika då hon
blef gammal och vis, som då hon var ung och fåvis. Fordeelska, kan
du bryta opp Flemingens lås, kan du ta ut honom ur Åbo slott, kan du
hjelpa honom att bli fri, eller kanske är han redan död, kanske hacka
korparne på hans fagra ögon, kanske bygga tornkajorna bo af hans
gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse, som var Annika kär,
har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af honom, hu, har du
sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du sett de andra
mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser, Fordeelska, kasta
ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din egen man är, vet
du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så säkert om
inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert om
inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa
sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom."
"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn,
jag ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle
ge honom döden."
"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är
kung, eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara
heller. Hi hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men
tror ni inte gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet
vacker, säga de, hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass.
Det var inte flott som gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet.
Men gamla Annika hon kan ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina
blickar, så släpper Flemingen sina fångar ur handen, ty den handen
har ingen kraft att hålla dem qvar."
"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i
hvem du vill?"
"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott
monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"
Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann.
"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte
vilja klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta.
Men ser du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro
de ändå hans derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och
fräs du! Hur tror du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af
Svedjeklases hufvud?"
"Tre hårstrån säger J, mor?"
"Ah, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst,
men ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde
skaffa hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en
och hvar. Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre
hårstrån af sotnäsans lugg?"
"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få
dem af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor jag bäfvar."
"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på
kriget, hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och
Flemingen har ändå bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi
hi hi."
"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan för sig sjelf.
"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger
väl snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om
hennes egna händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång
huggit af dem, hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill,
Fordeelska! Vill hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes
händer. Vill hon sofva kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga
er der? På sämre bädd ligger kanske Fordeeln. Kanske ligger han på
pinbänken. Då ligger ni ändå bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs."
Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne
omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt
vid tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon.
Gumman vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen,
mumlade och småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord.
Stundom framtog hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde
hon dit allehanda andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här
biten. Det är säkert, ty jag skar den sjelf, när han rastade på
Nokia. Men han märkte det ej, der han stod och skrek på trappan och
kommenderade knektarne, och medan jag tiggde och tog i fållen af hans
kappa, gick det lätt med knifven. Här är blod af nio, som han låtit
sina knektar slå ihjäl; i ugnen med det, inlindadt i kapptrasan.
Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt, trädda på spett, droppa
olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre hårstrån." Småningom lät
gumman elden slockna och samlade kolen och askan i en lerkruka. Öfver
denna började hon åter läsa; gjöt slutligen några droppar smält bly i
krukan och ställde den sist i ugnen.
"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio
och nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall
morgon strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är
färdigt nu. Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart
åter."
Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det
för henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under
natten insupit, bränt som eld.
"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag
behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill."
Ännu tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är
Flemingen så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och
vill inte ni, så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att
icke man dem kan få."
I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm.
Hon hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En
liten känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne,
men hon öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden.
"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också,
så här tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till
hjelp. Elsa sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag
fruktar hon skall själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag
har försökt både ett och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var
nu beskedlig och laga er redo att komma, att icke menskan kolar af
emellertid. Ni kan väl läsa trolldomen ur henne. När vi baka nästa
gång, skall jag skicka er ett helt spett varmbröd. Elsa är en bra
menska, jag ville göra mycket för att hjelpa henne. Derför kom jag
också sjelf hit efter er, ty karlarne hade omöjligt tid, och pigorna,
de tossorna, vågade ej. Så kom jag sjelf, straxt ovädret slog om. Kom
nu mor, ni får sen yfvas öfver hurudan kusk ni haft."
"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt
hvad som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan
väl ta med mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre
hårstrån, tunga hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är
tung trolldom, och den viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det
mäktigaste hufvud i landet, om det skall hjelpa."
För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån
att vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles
rädd för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra
tankar. "Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl
annars vara, än riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle
jag sådant ha."
"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som
Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att
rädda en tjenares lif."
"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed
befatta sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde
hinnas."
"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så
länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa
så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop.
Det fattas bara hårstråna,allt det öfriga kunde man ju emellertid
bruka."
Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i
kojan, föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade
besynnerliga blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga,
brända ämnen. Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta
förr sett henne.
"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara
hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru
det vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan
rädd för att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt:
"Jag har tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr
Eriks biträde i hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon
annan bot. Kom nu bara och läs öfver henne. Det hjelper visst."
I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt
till Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag
vill ej dröja längre. Farväl!"
Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru
Metta blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan
vidare prut, följde henne, så begaf hon sig å väg.
Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde.
Under vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg
att lyssna till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt
huru hennes själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon
talet på hertigen och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge
den, som kunde berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade
och skrattade på sitt vanliga ohyggliga sätt.
Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört.
Hon tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet
till honom?