Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum
på ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras
bekantskap och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens
hus; men åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så
snart Daniel hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede
och han brast ut i ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja,
det var så du skulle lyckas; det var så du alltmer skulle närma
dig henne, genom städning i skick och drägt! Men hon skrattade ju
dock ej, nej, ty hon hånlog! Och fru Ebba, denna qvinna, så stolt
och dock så vänlig emot hvar och en! Tillgjordhet, fikande efter
menniskogunst. Försök att låta henne ana att vanbördingen vågar älska
hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet med hvilken hon i dag
afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle snart förbytas till
ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta sparka ut mig som en
hund. Stolta qvinna, du skall, du måste förödmjukas, huru det än
skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång som skall sänka detta
stolta hus och höja mig ur stoftet. _Dominus admirabilis!_ du tål ej
att den fattige studenten bar en drägt som anstår en herre, för att
du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en bonde. Ha! hvad hade
jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett åtlöje som han är
för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag brytt mig om
honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som skrattar
åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa,
Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den
förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla
finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag
ju sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten.
Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de
från början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller
vänster och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde.
Nej i sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har
ingen talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon
såg det! Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta
försmädliga leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar
den fattige studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta
hufvud släpas i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten,
kan få makt, -- makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en
ofrälse förmår fälla i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre
går jag alltid åter dit, och kryper för deras nådiga blickar?
Hvarföre gör jag mig frivilligt till ett mål för deras stolta hån,
och tål deras öfvermod? Dock -- Daniel, är du icke orättvis? Rådde
väl hon för att du blef förolämpad? Kanske var det blott mitt
uppretade sinne, som förespeglade mig detta leende på hennes läppar.
Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig. Men -- är icke det
redan ett vansinne att höja blicken till Katharina Fleming? Dock
icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta en blick
in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i andra
rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora äran
att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås med
stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan han
lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen
dock till något."
Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne
satt så upptagen af sitt arbelf, att han antingen ej märkte honom
eller ock ej brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull.
Han skref och uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld,
aurum, doab arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent
figeret qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel,
begge delarna väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är
välsmakande och välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga
till sig, ty det deras sinne och affecter som deruppå se, lockar och
vänder till sig, att de det begära, älska och efterstå."
"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är
det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster
Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?"
"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med
högsta skäl må man härom säga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock
heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten
lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa,
att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_
lära. Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga."
"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?"
"_Diligentia est mater studiorum_. Är du flitig och enträgen och
aldrig försummar planeternas conjunction och den stund då de visa
gynnsamma tecken, kan du väl på en trettio á yratio år dertill
hinna, kanske tillochmed på något mindre, ehuru du nu är _rudis in
mathematica_."
"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld?
Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld
eller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om
ni ej vet ett medel, att hastigare göra guld."
"Unge vän", sade mäster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag lätt
kunnat göra guld om jag velat."
"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?"
"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!"
"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?"
"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet", sade mäster
Sigfrid högtidligt.
Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort förbund med den
onde?"
"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gått in derpå."
"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid."
"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld,
blott jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att
afdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och
slutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än
ett enda lif, som kunde så högt betalas."
"Ha, Flemingen!"
"Så anade mig."
"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att
anlita er härom?"
"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han
kom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat
i huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han
hade båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa
förklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för
att jag skulle tro den hafva dolt en hästhof."
"Och han bjöd er mycket penningar?"
"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är
godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete
kärare!"