Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes
båda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på
mattan. Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna
höllo just på att fullborda mattans blommor.
Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en
lång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna,
som af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till
fru Ebba och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina
syskon."
Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna
sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop
sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga
läpparna, i det hon slog båda armarne om brödrens hals. Derpå tog hon
med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte
emot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du
kom ändå!"
"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten
ej lycklig, efter du kommer så snart åter?"
Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde
sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men
jag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som
jag i går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna
foro som på glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på
den vida Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad
af ett svagt återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade
snön likt millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de
snötyngda granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så
friskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att
säga, brydde jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for
blott fram öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att
jag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt
hjerta blef varmt, så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden,
förbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt
här på slottet med kung Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna.
Och jag måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på
Liuxala, och säges vara så god och så from. Så for jag allt framåt
sundet, bara för att få komma och för far och mor gladligen visa min
kärlek och vördnad, få skämta en stund med systrarna, och prata om
verldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja åter."
Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade
de sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig
moderskärlek på den älsklige ynglingen, hennes förstfödde.
"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof
Classon?", frågade Kathrina.
"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan
fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så
väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när
jag ej återkommer. Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl
bannor, tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni
arbeten för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig.
Och jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är
i sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit
ett sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda
emot mig, men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt
hufvud ned på dessa af kära händer stickade blommor, och de skola
påminna mig om mina kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är
långt skiljd från dem."
"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att
resa bort från oss?"
"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just
härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige
konung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst
ville jag börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än
endast klubba vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en
riddare för adeliga damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna
på Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana,
som ett ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, kära
morkär, härom tala vid herr Klas, och höra huruvida han nu vill låta
mig fara."
Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre
talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."
"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid
kommer med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår
dem, och herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan
jag så sällan ber honom om något."
"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes
din önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din
konung, du behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der
inbördes-kriget flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för
ögonblicket är qväfd, der är nu ej rätta stället för en yngling, som
vill öfva sig i ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far,
dock hafva han och jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om
saken. När han till frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom.
Men säg mig nu, min käre son, huru det nu lefves på Qvidja?"
"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden
far illa med folket."
Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla
sig. Ett sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från
Grefve Axels underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan
något förmå. Ett sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen
annorstädes komma i fråga, men mycket mindre vore redan illa."
"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel.
Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring
ägorna, så begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder,
i stället för hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan
väl Qvidja-fogden icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från
Nygård, som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden
slagit honom med ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade
sig nog djupt för honom. En annan karl, som sade sig heta Måns från
Skogstorpet, mötte jag med hustru och barn på isen. De höllo på att
vandra bort, för att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt
torpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svårt
att ens skaffa dem hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag
gaf mannen hvad han behöfde för att betala för sig, att han skulle få
stanna qvar. Sådant der törs fogden ej företa i de närmare gårdarne,
men kommer man på en mil från hufvud-gården, så börjar sådant
spörjas. J ser således, morkär, att det är godt att jag vistas något
derute, för att taga reda på oskick."
"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas,
men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller.
Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra
underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras
trefnad och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid
vara herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen
att vara födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda
den ringa."