IX.

Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter

herr Erik Liljeholm. Han framlämnade ett bref från ståthållaren,

deri denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil

ifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en

fjerndels mil derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några

följeslagare, till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas

spisekamrar icke fruktade att anfallas.

Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta

meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit

förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans

hus. I hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset

någon svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han

blef derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta

slå ihop händerna, under det hon utropade: "Ah herre min skapare, och

det sägen J så lugnt, herr Erik!"

Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än

häpnad öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade

helt lugnt: "Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och

mycket stor är äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock

låta förskrämma oss deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju

dagligen mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är herren Gud,

och inför honom äro vi dock alla lika."

"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu

helt förirrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke,

att i ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot

sådant fremmande."

"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke

hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han

kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här,

alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju

godt smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som

behöfs."

"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt

hvad man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt

göromål, och intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst,

att så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras

hvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de

vilddjurens uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de

räcka till allt? Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam

skall förtära, att icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det

sägs ju allmänt att herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål."

"Och du tror sådant dumt prat, mor!"

"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall

ju sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena

svinet äter det andra; och om än orden just inte äro så fina för en

furstemun, så kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga

nåde sjelf sagt."

"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra

tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep

Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i

helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa

att ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett

mål. Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min,

"kanske någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta

och trinda spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka

strukit med."

"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos

Lisa på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De

borde väl vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de

äro magra. Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland

späcket på Tannila?"

"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går."

"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag

står här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt

from ut, men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när

något skall uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa

mig. Nog kan flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en

som kommer sig till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i

verlden."

Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå

förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till

grannarne, for att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp,

byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade

gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru

visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock

icke ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk,

ofta öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att

en grannfru råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte

man hvarandra. Att hos en god vän låna en hare eller en fogel, var

derföre icke alldeles ovanligt. Innan kort återkom fru Metta, och

var snart så i sitt element med alla de brådskande bestyren, att

hon icke mera syntes tänka på någon fruktan att anrättningen blefve

för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades för att skaffa fisk

ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till skogen för att

vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade deg, en annan

stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle användas.

Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i alla knutar.

Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder framsläpades

derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att

dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och

stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något,

men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare

utseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit

tapeter till ett par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne

blifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid

opp dem, hopsydde de lösrifna styckena och borttvättade fläckarne.

Öfver borden utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de redan

förut hvitskurade golfven, och innan kort såg det helt trefligt ut på

Tannila.

Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården

på Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som

ridit ut för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på

trappan, der hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen

och steg raskt upp för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han

räckande henne handen. "Eder herre är så villig att vara mig till

tjenst, så att han förleder mig att besvära äfven eder. När man ger

mig ett finger, så tar jag hela handen. Hade jag dock vetat att

klubbmännen förut våldgästat här, så skulle jag väl nu icke kommit;

dock hoppas jag att icke göra eder omak. En gammal krigsman är van

att ligga på marken i samma kläder som han bär om dagen, och aktar

ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke försmår han

rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad som

råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att

öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet,

ty huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så

tyst på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än

synes."

Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen

inför den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke

syntes hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis

hans rang. Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den

mörka hyn, ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade

det stränga uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade

dörren, steg Fleming in utan vidare krus och, fru Metta stod helt

slagen qvar. "Nå för gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke

detta för mycket! Är han herre i landet, så är jag fru i mitt hus.

Icke är han kung heller!" och modigt steg fru Metta in i rummet,

derifrån hon bjöd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. De andra

herrarne hade ock nu inträdt och under tusen krus inbjödos äfven de

nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och must framsattes nu i de

åter upptagna silfverbägarne, och snart var samtalet i gång mellan

herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och

matens framställande.

Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad,

och endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.

Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J

sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne

bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna

eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?"

"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu

knappt hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset,

som nu blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat

mig åt något bestämdt."

"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då

konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och

hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln."

"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!"

"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man

kan af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är

visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de

äro dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock

velat vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J

väl herr Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är

dock en skräckelig sak, att i nere socknar just presterna äro de, som

uppreta bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig?

Finge man blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men

presterna prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och

sallt och andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata

för dem om Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat

prestegnäll, och röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och

så bli de arma dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar

och en, blott någon säger buss."

"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!"

"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för

bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade

dem att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp

dem; ty föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de

påbörda mig. Men (här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty

ju förskräckligare bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för

mig, och dess lättare är att slå dem med bäfvan och förskräckelse,

så att de en annan gång hållas stilla. Med blotta skräcken lär det

väl dock icke numera kunna aflöpa. För att skydda fridsamma och

oskyldiga menniskor, måste dessa våldsverkare hållas i styr. Föga går

morgondagen utan att en mängd af dem hugges ihjäl af knektarne, som

ock på dem äro mycket uppretade, så de med lust och fröjd fullgöra

sådan befallning."

Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon

skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet

skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J

skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och

våld af desse ogerningsmän."

"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett

hem tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa

blodiga och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till

Åbo. Der kan hon ju leka med mina döttrar!"

Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med

sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle

förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn",

sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar

aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud."

Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa

till mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar;

men isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört

omtalas som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning

sade henne dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon

gjorde derföre våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg

djupt i det hon sade några ödmjuka ord.

I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som

af ifver.

"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders,

herrarne behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i

vårt utplundrade hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst

allt ovärdigt så höga gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta

välmeningen ersätta bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa

det än är."

"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke

i sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl

omtalar mig vara."

Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och

fågel stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid,

tornformiga kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och

must i kannor deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger

om ursäkt att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank

att bjuda, men sådant stod nu icke att fås.

Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster

att, med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar;

såsom det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas

syntes dock ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad

som stod honom närmast, och det just icke i små portioner. Helt

hastigt hade han slutat sin måltid och stigit opp från bordet,

till stort bekymmer för fru Metta, som förgäfves använde all sin

vältalighet, till att förmå honom smaka på flere rätter och kakor,

dem han alls icke tagit någon notis om.

Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just

som hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall

man laga mat, när det icke duger åt folk."

"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af

allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna."

"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka

hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast

jag sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt."